Salman Rusdie av serietecknaren Dave McKean Salman Rushdie funderar tydligen på att skriva en så kallad grafisk roman, alltså vad jag vanligtvis kallar en serietidning. Åh, denna strålande nya värld! Plötsligt är serier överallt. ”Aha, äntligen en ny Persepolis” tänker kanske ni, men nix. Antagligen kommer Rushdie att skriva om mina favoriter: superhjältarna.
"Recently I got asked if I'd like to write a graphic novel. When I was a kid I was a real comic book nut and I can tell you a lot about superheroes."
Bra då att han har ett superhjältenamn redo… Ja alltså Sal-man… He he… Äsch, det var inget förresten.
Hemingway var väl först tror jag, med sin berömda: "For sale: baby shoes, never worn". Det är numera en klassisk utmaning för författare, att på sex ord berätta en komplett historia. Tidningen Wired har bett en rad genreförfattare och andra personer förknippade med skräck, scifi och serietidningar, att skriva sin version. De flesta är lite väl simpla tycker jag, ingen berör likt Hemingways. Här är ändå tre favoriter:
Machine. Unexpectedly, I’d invented a time - Alan Moore
Longed for him. Got him. Shit.
- Margaret Atwood
Gown removed carelessly. Head, less so. - Joss Whedon
Ni hittar alla historier här. Jag har också skrivit en egen. Den lyder så här:
I senaste Nöjesguiden intervjuas Sofi Fahrman, modejournalist på Aftonbladet och nybliven författare. Det är en väldigt rolig intervju, med många så kallade grodor från Fahrmans håll. Hon verkar inte så smart, men klok nog att förstå att hennes ord provocerar och att skita i det.
I och med att hon snart kommer ut med chic litt-romanen ”Elsas mode” får hon många frågor kring litteratur och skrivande.
Här är några favoriter:
”Jag brukar få höra att om man ska bli en bra författare eller skribent, att man ska läsa mycket. Jag har gjort precis tvärtom, jag har sett till att skriva mycket.”
”Jag kontaktade förlaget själv och skrev kontraktet i januari. Den 1 mars började jag att skriva och hade deadline efter midsommar.”
”Min relation har varit att folk sagt ”Sofi, du borde läsa mer!”. Visst har jag läst alla klassiker, alltså inte klassiker som Röda rummet och Kafka och sådant, men alla ”snackisböcker” som Stieg Larsson-böckerna.”
Det är lätt att skratta åt det Sofi säger, men samtidigt är det ganska modigt att erkänna precis hur det ligger till. Tänk vad mycket bluff och båg som förekommer i intervjuer med författare, Sofis uttalande känns i alla fall ärligt. Som hon själv säger:
”Jag har alltid velat läsa mer, men inte haft tiden. Jag har satsat på karriären. Det jag har läst har mest varit korrektur.”
Vad kan man egentligen begära av en ung korkad modejournalist? Läs hela intervjun här.
När jag var liten hade vi en antologi som samlade skräcknoveller och spökhistorier, illustrerade av Hans Arnold. Min och min storasysters favorit var ”Gabriel-Ernst”, en historia om en pojke som hittas naken i skogen och tas om hand av en snäll äldre man, men det borde han ha låtit bli, gubben. Känn på namnet… Gabriel… Ernst… Skickar fortfarande kårar längs min ryggrad. Boken har jag inte sett på år och dagar, men både historien och Arnolds fantastiska teckningar har bitit sig kvar. Om det är någon som har boken och vill skanna in bilderna vore jag evigt tacksam.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hitta historien igen, då jag inte mindes författarens namn, men tack vare lite Google-magi är vi nu återförenade. Och det är en bra historia. Läs den i sin helhet här.
Historiens brittiska författare heter Hector Hugh Munro (1870-1916), men skrev under pseudonymen Saki. Han kallas novellens mästare och häcklade sin samtid med sina vassa och makabra historier. Han dog i första världskriget, offer för en tysk prickskytt och hans sista ord sägs, ironiskt nog, ha blivit ”Put that bloody cigarette out!”.
Det jag försöker komma fram till är två saker. Jag kom att tänka på Gabriel-Ernst, då jag planerade ett blogginlägg om skräckserietidningar och skannade in denna bild från en fantastiskt läskig serieantologi som byggde vidare på myterna i filmen ”The Blair Witch Project”:
Jag har alltid tyckt den bilden är så sjukt skrämmande och har aldrig förstått varför. Nog för att det är något primitivt otäckt med människor som beter sig som djur, en styggelse skulle nog bibeln kalla det. Men jag insåg plötsligt var jag sett bilden tidigare. Den påminner starkt om en av Arnolds illustrationer av Gabriel-Ernst! Bilden har bitit sig kvar i mitt minne och kan fortfarande påverka mig. Otroligt. Ett barns starka upplever och fantasier fortsätter verkligen influera hela livet. (Jag förstår att detta skulle bli starkare om jag faktiskt hade Arnolds originalillustration att visa upp, men ni får tänka er in istället.)
Den andra saken jag tänkte på är att det är märkligt att historien skrämde mig så. Jag missförstod nämligen historiens upplösning som barn och trodde att Gabriel-Ernst faktiskt räddat den där lilla ungen från att drunkna. Varför var jag i så fall så rädd för honom? Måste vara Hans Arnolds fel…
Ibland så har man en massa briljanta blogginlägg i huvudet, som sedan inte blir så spännande när man väl får ner dem i skrift. Irriterande. Här är ett exempel som jag valt att inte publicera på bloggen:
Jag har spenderat en stor del av dagen på webbsidan Noveller, där vem som helst får lägga upp sina historier. Man skulle kunna tro att jag skulle ha något bättre för mig, men tji fick ni. Trollbunden har jag tagit del av dagens unga skribenters värld, deras tankar, drömmar och förhoppningar. Jag har läst berättelser om kloakingenjörer som löser deckarfall, omöjliga kärlekspar där killen alltid dör i slutet, galna reseskildringar, och så mina favoriter, märkliga skräckhistorier som slutar med ”- Konstig dröm… tänkte hon innan hon steg upp för att förbereda sig på en ny dag”.
Dagens ungdomar är alltså lika korkade som tidigare generationer, vilket är både en lättnad och en besvikelse. De mest iögonfallande novellerna som jag hittills läst var de som förde fram en ganska mossig moral, med predikande aborthistorier och, väldigt vanligt, stereotypa könsroller. Det är även en brist på sex och snusk på denna sida. Jag prövade flera av de traditionellt ”förbjudna” sökorden, men kammade i princip noll. Skärpning, litteratörer!
Ja ni märker, det började rinna ut i ett intet. Jag kom inte längre. Men kolla in sidan, den är rolig och uppdateras väldigt ofta.
Lyran har en ny tematrio-utmaning: Berätta om tre omslag
1, Mitt första val är Penguins snygga utgåva av Paul Austers ”The New York Trilogy”, med ett omslag av serietecknaren Art Spiegelman (”Maus”, bl.a.).
Bokförlaget Penguin gav för några år sedan en rad av USA:s bästa indie-serietcknare i uppdrag att utforma deras bokserie Classics Deluxe Edition. Förutom Spiegelman, bjöds bland andra Daniel Clowes, norska Jason, Chris Ware, Thomas Ott och Seth in för att bidra med omslagsbilder. Mest värd att lyfta fram tycker jag dock Spiegelman är. Inte bara för att det är en sådan vacker bild, utan också för att han faktiskt gjort ett varsitt omslag till romanens tre delar: ”City of Glass”, ”Ghosts” och ”The Locked Room”, som han sedan arbetat in i sin omslagsteckning.
2. Omslagsfotot till Andrew Browns självbiografiska bok ”Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Disappeared” är så melankolisk och suggestiv, precis som boken.
Andrew Brown är en brittisk journalist som bodde i Sverige under det optimistiska 70-talet, men lämnade landet under det bistra åttiotalet, då välfärdssamhället föll i bitar, Palme sköts och landets gränser öppnades för större europeiskt och amerikanskt inflytande. Han återkommer idag och finner ett förändrat land. Browns iakttagelser från både då och nu berör mig, gör mig lite ledsen och orolig av någon anledning. Det som gått förlorat i Sverige, dåtidens drömmar, synsätt och förhoppningar, har jag aldrig varit en del av och jag vet inte om jag saknar det heller. Men det vi fått istället kan kännas så cyniskt, ihåligt, tomt. Sverige har förlorat sin naivitet, sin uppblåsthet (ja, till en viss gräns), men har istället importerat någon annans ideal och världsbild. Kan man sakna något som man spenderat hela sitt liv flyende från?
3. Det här är det värsta omslag jag sett. Jag förstår inte folk som sätter ett vanligt, tråkigt foto på framsidan av sin bok, men det här är något utöver det vanliga.
Sist av alla i Sverige har jag denna vecka läst en deckare av Arnaldur Indriðason, ”Glasbruket” heter den. Den var sådär. Det är en ganska enkel historia: en man blir mördad och en grinig gammal polis med struligt privatliv måste lägga ihop ledtrådarna. Lösningen på gåtan finner han i det förflutna. Whoop-dee-doo…
Styrkan i historien ligger i det att berättelsen är djupt rotad i det isländska samhället och dess historia. Den skulle inte kunna utspelas någon annanstans, vilket jag tycker är intressant. Island som ett historiskt sett relativt slutet samhälle är viktigt för både deckarens upplägg och upplösning.
En sak som stör mig något otroligt är dock att boken öppnas med ett citat:
”’Hela historien är som en enda stor Nordmyr’, Erlendur Sveinsson, kriminalpolis”
Erlendur är dock bokens huvudkaraktär och eh, finns inte i verkligheten. Jag förstår verkligen inte hur en författare tänker som citerar sina egna karaktärer. De citerar ju alltså sig själva. Det känns så uppblåst och märkligt. Är Indriðason verkligen så nöjd med den där lilla repliken? Kunde han inte hitta något passande ur typ ”Niáls saga” eller något? Jag hajar inte.
Legenden säger att Gregory David Roberts skrev manus till sin självbiografiska roman ”Shantaram” i australiensiskt fängelse och att hans tusen sidor långa utkast blev förstört av fängelsevakter – två gånger om! Men Roberts skrev om och skrev om och boken blev till slut publicerad och en världssuccé som berikat liv över hela världen. Ja, på ett eller annat sätt…
Sverigeaktuella författarinnan Jeanette Winterson medverkade i förra veckans avsnitt av Newsnight Review, brittiska BBC:s TV-program med konst- och kulturrecensioner. Temat var nördkultur: science fiction, serietidningar, skräck, fantasy, ja ni fattar, och vinklingen var hur det som förr sågs på med avsmak av ”vanliga människor” idag är mainstream. Programmet gästades också av ultranörden och filmregissören Kevin Smith och innehöll ett reportage av serietidningsförfattaren Mark Millar om nördens framgångar i Hollywood och resten av världen.
Winterson har ju faktiskt visst cred i science fiction-kretsar. Hennes bok ”Stengudarna”, som just kommit på svenska, kallas för en ”futuristisk kärlekssaga” och boken ”Tyngd” handlar om gudarna Atlas och Herakles. Samtalet är ofta intressant, ”Buffy the Vampire Slayer” blir jämförd med grekiska myter, filmen ”District 9” med flyktingpolitik och nya TV-serien ”Flash Forward” med skapandet av en ny religion. Det blir dock roligast när gästerna diskuterar serietidningar, och recenserar ”Kick-Ass”, av tecknaren John Romita Jr och nyss nämnda Mark Millar.
”Kick-Ass” handlar om en serieälskande töntig tonåring som försöker vara en superhjälte i en värld som liknar vår. Han klär sig i en illasittande grön dräkt och försöker hitta brott att bekämpa i staden där han bor. Den är våldsam, ofta korkad, men lika ofta rolig. Långt från ett mästerverk och både Millar och Romita Jr har tidigare åstadkommit långt bättre serier än ”Kick-Ass”. Däremot utgör den sig aldrig för att vara något annat än just en fåraktig, färgglad serietidning.
Jeanette Winterson är inte imponerad, vilket ger oss fantastiska utbyten som dessa:
Jeanette Winterson: It’s misogynist, it’s homophobic, everyone’s a fag or a cocksucker, there’s absolutely no place for women except as cardboard cut outs, and the thing is just full of the worst kind of dripping violence, which is a kind of adrenaline injection which means you’ll going to be utterly dead to life in its subtlety, its complexity, its possibilities of expansion of relationships. This is the kind of thing that’s the product of human emptiness
Kevin Smith: I just thought it was a comic book.
Natalie Hynes: Misogynist is a bit unfair, and also inaccurate, it’s the comic book world.
Jeanette Winterson: The comic book world is misogynist! It wipes women out.
Natalie Hynes: I don’t think that’s true any more.
Jeanette Winterson: It is in Kick Arse
Jag kan förstå Winterson. ”Kick-Ass” är något av ett barnsligt internskämt för alla oss som läst superhjälteserier alldeles för länge och var aldrig tänkt att sättas i händerna på en medelålders kulturkofta. Hon säger dessutom att hon inte har något emot seriemediet som sådant och nämner faktiskt David Mazzucchellis fantastiska serieadaption av Paul Austers ”City of Glas”.Samtidigt är hon väl snabb att döma ut hela "the comic book world" som sexistisk på grund av en dum superhjälteserie. Undrar om jag vågar ta med mitt exemplar av "Kick-Ass" # 1 till signeringen på Pocket Shop?
Hela avsnittet kan ni se här och det finns en massa sevärda grejer förutom det jag skrivit om.
Jag hade tänkt skriva en text om Henrik Lange och de problem jag har med hans bokserie "Romaner för dig som har bråttom", men kände att det jag har att säga går att uttrycka fortare och bättre om jag stjäl en teknik från Lange själv. Därför ger jag er nu:
Någon som verkligen törstar efter den långa versionen?
Nu gällde det! Då jag, likt många andra verkar det som, inte har läst någonting av årets litteraturpristagare Herta Müller, vars namn någorlunda nyss offentliggjordes till världen, var det viktigt att snabbast möjligt hinna beställa hem de böcker av henne som finns utgivna på svenska. Jag kastade mig genast till Adlibris, allt "tillfälligt slut". Likadant på Bokus. Likadant överallt.
Däremot finns de fortfarande i lager på otippade CDON.com, så ta er dit fort som fasen! Nu är ni alla skyldiga mig en tjänst.
Uppdatering 2009-10-16: Uh-oh...
"Vi vill meddela att en eller flera varor ur din beställning har blivit försenade. Vi kan dessvärre inte ge dig något exakt leveransdatum, men lovar att du kommer att få dina varor så fort det bara är möjligt.
Leveransförseningen gäller följande produkt/produkter:
Artikelnummer
Benämning
Status
4000432515
Hjärtdjur
Kvar att leverera
4000653421
Redan då var räven jägare
Kvar att leverera
För att hålla dig uppdaterad om din orderstatus kan du när som helst gå in under Mina sidor. Din orderstatus uppdateras så fort något sker med din order.
Svara inte på detta mail. Vid frågor är du välkommen att kontakta vår Kundservice."
Jaha ja. Typiskt. Då var man bortgjord igen. Ursäkta till alla som följt mitt råd naturligtvis...
Oh my effin’ God! Hur har det undgått mig att Claes Hylingers bok ”Det hemliga sällskapet” är en del av en trilogi? Det är en av mina favoritböcker – det här är ju pinsamt. Visste ni om det? Äsch, Internet vet ju allt… Jag hittade i alla fall den här utgåvan från 2003, som samlar alla tre delarna: ”Det hemliga sällskapet”, ”Den stora sammankomsten” och ”I det hemliga sällskapets tjänst”, idag på ett antikvariat. Här har man gått runt och talat sig varm om Hylinger, så händer detta.
Jag känner mig som Karl Pilkington, den lite egne producenten från Ricky Gervais radioshow. När han skulle introducera det nya inslaget ”Songs with good stories”, där han skulle spela ja, just sånger med en bra historia, var hans första val Stevie Wonders ”Living for the City”. Han spelade dock singelversionen som utelämnar en stor del av den påstått så fantastiska historien, istället för den längre albumversionen. ”That’s all I know”, mumlar han förvånat, när misstaget påpekas. Men som alltid lyckas han rädda situationen:
Att håna bibeln och kristna är idag att slå in öppna dörrar. För tusen år sedan skulle det ha betraktats som tufft, modigt och morskt, då människor dömdes till döden för hädelse även i Sverige långt in på 1600-talet. Idag är dock det kristna väldet så gott som över (ja, mer eller mindre) och har inte de flesta skämt på kristnas bekostnad blivit dragna vid det här laget?
Men så ger det kristna bokförlaget Marcus förlag ut boken ”De tio budorden” och allt gammalt känns åter nytt. Boken är en bilderbok som samlar det bästa från The Brick Testament, där eldsjälen Rev. Brendan Powell Smith återberättar berättelser ur bibeln med legofigurer.Hur mycket Powell Smith skrattar med eller åt kristna är inte helt klart, likaså hur äkta Powell Smiths prästkrage verkligen är. På hemsidan beskrivs han endast med orden ” The Rev. Brendan Powell Smith is not an ordained member of any earthly church, and is widely regarded as being both highly presumptuous and extremely vain.” Hursomhelst så är det väldigt roligt. Mer finns att hitta i boken från Marcus förlag och på nätet.
”- Lotta, ta inte illa upp nu, men jag frågade Peter om han var intresserad av dig då i början av terminen när du gillade honom. Och inte för å va taskig men han blev helt förvånad liksom som om han aldrig hört nåt så knäppt och börja garva och allting. Jag tänkte så här: Lotta är min bästa kompis. Om han gillar henne mer än mig borde jag vara schysst och ge Peter till henne. Men han såg ut som ett frågetecken. Så du behöver inte känna det som om du förlorat nåt eller vad jag ska säga. Det vara bara det jag ville säga”
Ur ”Var det bra så?” av Lena Andersson
”’Kom nu så cyklar vi över dit”’ och jag säger att jag ju inte vill, jag säger det igen, ’men att vi skulle träffa på dom, hur stor risk är det egentligen?’, säger han och varför ska han vara så här för? Han sätter sig på pakethållaren och stegrar lite, rycker med styret, cyklar en liten bit, jag står kvar, ’ibland är du så jävla mesig faktiskt’, säger han och flinar lite, och så cyklar han iväg bort mot andra sidan, han tittar sig över axeln hela tiden, ser att jag står kvar och tittar efter honom, där bron tar slut stannar han, står inne på gångvägen där borta, ’du kan ju inte låta mig åka själv heller!’ skriker han och han väntar, jag står och spottar, kollar på ekrarna, kedjeskyddet.”
Ur ”Försvinnarna” av Jerker Virdborg
Lena Anderssons förortsskildring, med dess starka samhällskritik och snabba perspektivbyten, och Jesper Virdborgs stream of conscience-inspirerade berättelse om medelklasspojkar har påmint mig om de tidiga tonåren och hur glad jag är att den tiden är förbi.
Det är med skräckblandad förtjusning jag läser litteratur om tonåren och ungdomsböcker, vilket sker förhållandevis ofta, (om man jämför med andra tjugosjuåriga män alla fall). Jag tror att det delvis beror på ett intresse av att försöka förstå tankegångar och händelseförlopp bakom förbryllande, märkliga eller tragiska händelser jag var med om eller hörde talas om då. Genom litteraturen kan man åtminstone närma sig en förklaring till varför folk betedde sig som de gjorde och varför man själv betedde sig konstigt ibland.
Vad är era favoritskildringar av tonåren och varför läser ni böcker om ungdomar?
”All världens berättare” var en tidskriftsserie som utgavs mellan åren 1945 och 1956. Redaktionen publicerade texter av både samtida som gamla tiders litterära mästare. Jag köpte nummer 2/48 på en boklåda lite på vinst och förlust (kostade fem kronor – jag chansar aldrig när det gäller större pengar än så), hade aldrig stött på tidskriften tidigare. Det nummer som jag har fått tag på innehåller noveller av Harry Martinson och August Strindberg, delar av Thoreaus ”Walden”, bevarade brev från Napoleon till Joséphine, texter av Voltaire och dikter av Goethe, samt en massa annat kul.
Dessutom är texterna rikt illustrerade, med enkla men fina teckningar.
Att tidningen är från en annan tid märks inte minst på prenumerationsannonsen på sista sidan, som presenterar andra argument än de plastiga premier som dagens annonser utlovar.
- Ni följer väl debatten som rasat hela veckan i Dagens Nyheter, mellan nypåstigne Svenska Akademisekreteraren Peter Englund och författarinnan Kerstin Ekman, akademiledamot som hoppade av i farten 1989? Dispyten gäller en kommentar Englund fällde i en intervju angående den så kallade Salman Rushdie-affären, som för tjugo år sedan var anledning till Ekmans avhopp. Eller var det verkligen det? Englund tvivlar. Hittills har det varit väldigt spännande: Ekman beskyller Englund för att vara historiereviderare och kappvändare (mina ord), Englund i sin tur försöker med sitt inlägg få Ekman att lugna sig, men ingen stoppar stålmormor, som ger svar direkt. Själv vet jag inte vad jag ska tro, men sympatin ligger helt klart hos den ensamma käringen i kamp mot flocken. Härlig, underhållande debatt!
- Var det någon mer än jag som såg fram emot att ikväll se Gellert Tamas diskutera sin nya bok ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation” på ABF-huset i Stockholm, såsom var annonserat i DN i samband med deras recension? Tyvärr så hade tryckfelsnisse varit framme och Tamas besökte ABF redan igår. Ugh. Ibland undrar jag varför DN fortfarande har kvar T-Nisse på lönelistan…
- Är det någon därute som har för vana att läsa nordiska författare på originalspråk? Jag vill läsa aningen en norsk eller dansk författare, helst utgiven efter 1980, inte för komplicerat språk, inte för lång, helst inte deckare. Är det någon som har ett tips till mig? (Inte ”Frøken Smilla”…)
Salman Rusdie av serietecknaren Dave McKean
