De tio värsta ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

Bla bla skräp bla bla galna kändisar bla bla pengakåta förlag bla bla here we go again: De tio värsta ur höstens bokutgivning 2011. (Bästa hittar du här!)
1. Här finns mycket att hetsa upp sig över. Bokens idé (mossig), omslag (verkligt vedervärdigt), gluggen (känns "gjort"), ISBN-numret (för komplicerat)... Dessutom förstår jag inte riktigt, är det klassiska roliga historier? Sanna historier? Hur samlar man ihop sådana här historier, se det har jag aldrig förstått. Frågar man vänner och bekanta rakt upp och ned? Läser man andra samlingar och markerar de dråpliga svärmorshistorierna? Jag... fattar inte. (frank förlag)

2. Martin Melin har bidragit med så mycket glädje i mitt liv, från att få sin snopp masserad -97 till en bok dedikerad till sig. Det här känns som en naturlig förlängning av vår relation. Är dock fly förbannad över att den utlovade deckaren dröjer. För jag har väl inte drömt, visst har en sådan nämnts? Ser fram emot den mer än jag längtar efter nytt från Lehane. (Forum)
3. Ouch, här tar jag kanske i, men jag blev så besviken på Hellbergs nya, som jag placerade på min Bästa lista i vintras. Men jag tycker verkligen inte den var bra, barnsligt skriven, aldrig spännande. Sex- och kärleksskildringar på Starletnivå. Uppenbart skrev hon om sina egna upplevelser av Oxford och tillskrev sig samtidigt snuskigt många fina egenskaper. Nej, fungerade inte för mig. Och jag som var så nöjd att jag fått låna Fractions exemplar (som jag tänkt att aldrig lämna tillbaka - det är ett enkelt, smart sätt att stjäla!), men vill inte längre ha den. Jag hoppas på nästa bok i stället! (Månpocket)

4. Sådana här böcker får det att vrida sig i magen på mig. Så uppenbart bara producerad för att tjäna pengar. Sade han så mycket klokt, för övrigt, Aslan? Jag minns mest hans långsamma, varma utandningar: Ahhhh... Så sade han ofta. (Libris förlag)

5. Man får akta sig för att inte lova för mycket i sina annonser. "Den svenska naturen som du aldrig tidigare sett den"? Om jag utgår från omslaget, skulle jag då aldrig ha sett en björns rumpa förut? En älg som äter? En närbild på en blomma? En skelögd örn? OK, det där sista exemplet är i och för sig imponerande, men 1/4? Inte tillräckligt för att övertyga mig. (Forma Books/Ica bokförlag)

6. Hörni, jag börjar bli trött på att ständigt ge och ge till de varelser vi kallar bebisar. Är det inte dags att de ger något tillbaka? Kanske att jag skulle vilja ha den där stickade luvtröja eller läckra ponchon de nämner i annonsen! (Forma Books)

7. Nej, luffarslöjd är inget för mig. Vi provade det under en vecka när jag gick på folkhögskola i Jönköping och jag fick upp en lång bit ståltråd under tumnageln och de andra bara skrattade. Min lillasyster var på besök den dagen. Generad visste hon inte var hon skulle titta. Skrattet ekar fortfarande i mitt huvud. "Ha ha", ungefär så skrattade de. "Ha ha". På ett ungefär. (Forma Books)

8. Bingo, Bingo, Bingo... Vill så väl, är så fel. Det vore i och för sig intressant att höra historien om hur fasen han fick systrarna Graaf att ställa upp på osmakligt incestuösa fotografier. Hur, liksom, lät argumenten? (Lind & Co)

9. Jag trodde inte det var möjligt för någon som är född på julafton att älska julen. Är man inte för evigt bitter över att man inte får ha sin födelsedag i fred? Usch, att mina syskon också skulle få paket på MIN födelsedag, jag ryser av blotta tanken. Ytterligare ett bevis på Pernillas brist på mänskligt DNA. "Den som sa lagom är bäst har aldrig varit hemma hos familjen Wahlgren på julafton" skriver Pernilla i annonsen. Som sagt, ryser av blotta tanken. (Bokförlaget Semic)

10. Den här gör mig förbannad på riktigt. Vad tänker illustratören Margareta Nordqvist? Om jag känner min Sigge, och det inbillar jag mig att jag gör, så är det en sak jag vet med säkerhet: Sigge är en liten vit shettis. Han har inte svart päls. Inga fler retcons, snälla ni! Jag har fullt upp med att förstå DC Comics nyligen tillkännagivna reboot. (Bonnier Carlsen)

Det var inte så farligt den här gången, inte sant? Bokbranchen, det finns hopp om dig ännu! Fredspipa för tillfället.

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

Tre gånger om året utges en katalog över svenska bokförlags kommande utgivning och för er skull, så att bokhavet ska bli mindre en påse Bertie Botts bönor och mer en Alladinask, brukar jag gå igenom den och sortera de söta karameller från de beska. I år är katalogen tjock och fylld av härligheter. Det är som att förlagen läst mina tidigare genomgångar och rensat bort den värsta skiten. Viss bismak har jag trots allt funnit och den listan presenteras snart. För vi börjar, som sig bör, med det götta.

1. Vi mjukstartar med Johan Theorins nya deckare, där han lämnar sitt litterära Öland för "en mellanstor stad någonstans på västkusten". Jaha ja. Raffigt. Jag tyckte inget vidare om Theorins senaste, Blodläge, så en nystart är nog på sin plats. Dessutom beställde jag pinsamt nog Blodläge som recensionsex från förlaget, utan att nånsin recensera den, så jag känner att jag "owe him one"... Men förlåt, Sankta Psyko, vad är det för jädra namn? (Wahlström & Widstrand)

2. "Cigaretten efteråt? Betyder det vad du tror att det betyder?" frågar Engdahl lite fräckt i annonsen. Hm, jag antar att han syftar på chokladcigaretten jag brukar avnjuta efter att ha bloggat. Det finns inget bättre. Denna essäsamling tror jag på, för övrigt! (Albert Bonnier Förlag)

3. Take it away, Anna Winberg! (Bonnier)

4. Barbro "Babben" Lindgren, har hon skrivit något dåligt, tro? Sulle'nte tro det. Här vänder hon sig återigen till vuxnare läsare, men dessutom, som ni ser uppe i hörnet, kommer Sparven-böckerna i nytryck. Verkligen på tiden. (Karneval)

5. Man fick läsa ett utdrag ur feministiska sexserien Maran i serietidningen Utopi (rekommenderas!) tidigare i våras och ja, den "fungerade", blink blink... (För privat? Skiljelinjen blir allt suddigare i det moderna, ständigt uppkopplade samhälle jag lever i, men jag gissar på: ja.) (Kolik förlag)

6. Fanny Ambjörnssons tidigare I en klass för sig är obligatorisk (bokstavligen tror jag) läsning för alla som jobbar med ungdomar och även om ämnet, färgen rosa, känns lite uttjatat (ja, alla vet att det betraktades som en killfärg fram till 1900-talet), så är mina förhoppningar höga. Blow my mind, Ambjörnsson! (Ordfront)

7. Grymt avundsjuk på begåvade Sara som ska bli seriefigur i Mats Jonssons nya album. Jag läste om hans förra bok Pojken i skogen i veckan och alltså, den är ju så jädra bra. Likaså Hey Princess. De utdrag ur Mats kamp som redan publicerats i Galago har varit lovande, så detta kan bara bli fantastiskt. Jag såg Mats med familj häromdagen när jag satt och drack kaffe och poserade utanför Konstfack. Söta. (Ordfront)

8. Jag har känt mig skeptiskt inför Langenskiölds "Vad är..."-serie. Rätt trist design och jag har svårt för flera av de författare de anlitat. Tomas Alfredsson tycker jag dock är vettig och så gillar jag hans utseende. Han har stil. Att han ska "läxa upp kollegor och få utlopp för sin bitterhet" är förstås bonus. Filmatiseringen av "Låt den rätte komma in" levde däremot inte upp till mina, erkänt skyhöga, förväntningar, men vad har det med något att göra? (Bokförlaget Langenskiöld)

9. Morsan och farsan, dags att åter pynta upp kosing för böcker jag alltid önskar mig men aldrig verkar läsa. Mind you, de är snygga i hyllan. Till jul som vanligt? (Nordstedts)

10. På sistone har jag fått ovanan att säga "vart" när jag menar "var" och det tycker jag är så fruktansvärt ocharmigt språk. Lovar att skärpa mig. Siv Strömqvist är varje svensklärares husgud och denna bok kan definitivt komma mig väl till pass i framtiden.

Det var det bästa, i min små grå ögon i alla fall. Snart kommer listan över - huga! - katalogens värsta titlar.

Engångsligg

"Förbannade jädra skitbok, du har kostat mig mitt välbehövliga försprång!" tänkte jag efter att ha läst hundra sidor i David Nicholls One Day, som jag valt att följa upp Andrew Kaufman med. Det var fortfarande dag ett av mitt projekt: "Läs en bok om dagen under semesterveckan" och efter bara några timmar på stranden första dagen hade jag redan påbörjat min andra bok. Hundra sidor in hatade jag dock karaktärerna, handlingen, ja allting med One Day och beslutade mig för att lägga, nej kasta, den åt sidan. Dagen var dessutom vid det här laget slut, så mitt försprång gick därmed upp i rök.

Nästa dag läste jag i stället Josefin Palmgrens Engångsligg. He he, den tyckte jag var bra. Till viss del i trots mot Jens Liljestrands korkade recension i DN. Förstår mig inte alls på Liljestrand som recensent, fast han skrev roligt om Livet Deluxe förstås. Hursomhelst, extremt irriterande huvudperson i Engångsligg: den tjugoåriga provokatören Klementin. Hon ska vara nån slags neo-neo-feministisk (Eller? Har dålig koll...) ung tjej, som petar näsan, kissar i hissar, pratar om sin matstörning och hur snygg den gör henne, erbjuder sexuella tjänster mot drinkar så länge killen är snygg, och så vidare. Man får följa Klementin under några månader i Stockholm, hon har just gjort slut med sin kille, har svampinfektion och får inte ha sex, så hon glider runt, har ihop det med några grabbar, återupptar vänskaper... Vad gjorde hon mer nu då? Jobbade inom media. Träffade sin mamma. Lite sånt.

Klementins feminism är i Lilla Lovis anda och därmed av en typ jag inte riktigt förstår mig på. Jag blir inte provocerad, mest trött. Har vi inte kommit längre än så här? Tjejer som beter sig som grisiga killar, wow vilken grej... Någon kanske vill förklara för mig, för jag är rädd att jag ska bli Loa Falkman som klappar råcoola Alexandra Dahlström på huvudet och kallar henne "lilla hjärtat" på Guldbaggegalan 1999. Kommer ni ihåg det? Det var så fruktansvärt pinsamt. Rejält gubbigt ögonblick för Loa. Jag byter ämne...

...tillbaka till boken. Problemet är att då finns inte mycket mer att prata om. Jag tycker boken effektivt och roligt berättar om en viss typ av människor, om ytliga relationer och (lite grann) om vår samtid. Den påminner om en kul, men lite trashig blogg, som avslöjar för mycket om skribenten - men på ett bra sätt! En av Palmgrens förebilder är, skriver hon i efterordet, Alex Schulman, så hon tar det förhoppningsvis som en komplimang.

Två dagar, två böcker. Fuckin' A.

Sorglig/Rolig

Jag har svårt att artbestämma följande historia: är den sorglig eller rolig?

Häromdagen kom det in i bokbutiken en familj bestående av far, mor och två tonårsdöttrar. De såg trevliga och lite svenniga ut, pappan lätt överviktig, keps och (ej hippt) sliten t-shirt, döttrarna blasé men glada, mamman: minns ej.

I alla fall, de går runt och kikar, vrider och vänder på böcker, men så tar pappan ner en bok från hyllan och visar den med ett leende för ena dottern: "Det här är väl nåt för dig...?"

Boken? Hillevi Wahls roman Hungerflickan - En berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan.

Dottern reagerade med ett "A-men åhhh, pappa, inte ens kul!" varpå han tankspritt vandrade iväg.

Tja, där är väl den historien slut dårå. Jag tycker den är otroligt rolig och sorglig samtidigt. Jag är säker på att pappan inte menade något illa. Tvärtom är han så säker på att hans dotter inte lider av klassiska tonårsproblem som matmissbruk, ensamhet eller pappalängtan att han tror att det är okej att skämta om det. Samtidigt är det ju faktiskt inte självklart att han har rätt i sitt antagande och det gör historien himla sorglig. Att han är helt uppe i sin värld, där svart är svart, vitt är vitt och han tror sig veta allt som försiggår i sina döttrars liv. "Pappalängtan, varför skulle de lida av det? Jag är ju precis bredvid dem?" Men vilken farsa har koll på sina döttrars alla känslor? Dotterns replik tyder ju på att hon inte uppskattar skämtet (fasen, hon kanske lider av alla tre) vilket i sin tur betyder att pappan inte känner henne så väl som han tror. Hursomhelst, sorgligt på ett komiskt vis eller komiskt på ett sorgligt vis, det var ett fullkomligt idiotiskt, om än hysteriskt roligt, skämt. Right?

Det gjorde dock min dag, för det är sånt här vi håller på med, vi butiksbiträden. Dömer, analyserar, fantiserar om just dej!

Alla mina vänner är quirky superhjältar

På en strand strax utanför staden Chania, Kreta, Grekland låg förra veckan en blek svensk i skuggan och läste romaner. Det var länge sedan han fick tillfälle att göra det, så i början gick det trögt, men sen kom han igång. Han hade målsättningen sju böcker på lika många dagar. Gick han i mål? Keep reading this blog!

Surprise, surprise, den lille svensken var jag. Den första boken jag läste var hypade All my friends are superheroes av Andrew Kaufman. Det var intressant läsning, främst av den anledningen att jag så starkt ogillade en bok som i princip är designad för mig och min sort. Kaufman är en kanadensisk författare med stark indiekänsla och McSweeny-bakgrund, som skriver om postmoderna superhjältar och romantik i en snyggt utformad bok. Jag borde älska den.

Problemet var att den skulle vara så förbannat "quirky" hela tiden. Jag kan inte längre se amerikanska indiefilmer, för att quirky har tagit över. Quirky är att vara lite gulligt speciell, med bedårande och överraskande egenheter. Quirky kultur ser på viktiga saker ur en lite egen synvinkel. Sex är viktig inom all quirky kultur, gärna ska det vara en ung tjej som ser lite naivt på sin egen och andras sexualitet, kanske ligger hon med en gubbe - det är ett vanligt motiv inom quirk. Det är dock svårt att vara egen och speciell när alla gör samma sak och just nu ska allt vara fucking quirky... Det märkliga med quirk är också att trots dess ansats att vara speciell är den ofta väldigt mainstream i sin uppfattning om romantik och det ska fasen alltid vara lyckliga slut.

All my friends... handlar om den vanlige mannen Tom, som lever i en värld där vissa människor föds med superkrafter och därför kallas superhjältar. När Tom börjar umgås i nya cirklar och med nya vänner, som alla har superkrafter, blir det i stället han som är speciell, han som saknar superkrafter. På sin bröllopsdag hypnotiserar ett svartsjukt ex Toms nyblivna fru superhjältinnan The Perfectionist (gissa hennes kraft) att inte längre se Tom, han blir i hennes ögon osynlig. Sex månader senare ska hon flytta från staden och börja ett nytt liv och Tom har en kort flygresa på sig att på något sätt få henne att återupptäcka honom.

Under resan får läsaren tillbakablickar från deras gemensamma liv och lär känna resten av stadens superhjältar. Hjältarnas speciella egenskaper är (oftast) inga traditionella superkrafter, utan mer ja, quirky superkrafter... Mellan kapitlen om Tom och The Perfectionist ligger korta texter om de olika hjältarna. Typexempel:

The Stress-Bunny

If you arrive at a party and suddenly find yourself completely relaxed, there's a good chance the Stress-Bunny is there. Blessed with the ability to absorb the stress of everyone in a fifty-foot radius, the Stress-Bunny is invited to every party, every outing. Her power originates from her strict Catholic upbringing.

Ja, ni fattar. Lite kul, lite gulligt, lite smart, väldigt quirky. Underfundigt tills man storknar. Boken handlar inte så mycket om sex, men lite grann. Ex-pojkvännen som hypnotiserade Toms hustru heter Hypno och förförde The Perfectionist genom att hypnotisera henne att tro att hon ville ha sex med honom och att deras sex var det bästa hon någonsin upplevt. Hm, okej... Inga moraliska betänkligheter där eller? Några sådana frågor utreds inte. Quirky!

Tanken är att man ska känna igen sig själv och sina vänner i superhjältarna och deras egenskaper och visst tanken är god. Metaforerna funkar, de är medvetet övertydliga. All my friends are superheroes andas dock så mycket cute and quirky, från omslag till minsta stavelse, att jag inte står ut med dess söta hallonbåtsandedräkt, den stöter tvärtom till slut bort mig.

Nej, denna bok var inget för mig, men den tog bara några timmar att läsa, så redan dag ett kunde jag börja med bok två. Det började bra, mitt projekt! Fortsättning följer.