måndag 30 november 2009

Böcker som möter min blick

Hur i hela Helsingland är det meningen att man ska få ro att plugga i ett hem fullt av böcker? Kasta ett öga mot bokhyllan och jag möts av denna trio storögda, stumma bevakare:


Inte bara vill jag så mycket hellre lägga lästid på Grossmans superhjältepastisch, Mare Kandres mörka skildring av att vara barn och Lemmys roliga självbiografi, framför Gösta Bergmans ”Kortfattad svensk språkhistoria”, det är dessutom väldigt obehagligt att ha dem ständigt stirrande på mig. Jag menar:



Möt den blicken, den som vågar.

”I’m going to be a motherfucking wizard!” – Lev Grossmans “The Magicians”


JK Rowlings unga magikernörd Harry Potter blev på kort tid en litterär ikon och hennes bokserie omdefinierade hur bokförlag och allmänhet ser på barns läsande. En av förvaltarna till arvet efter Potter är Lev Grossman med boken ”The Magicians”. Han tar fasta på att många av Rowlings unga läsare hängt med från början och borde åtminstone vara tio år äldre vid det här laget och intresserade av något mer än bara magiska formler och flygande drakar, nämligen sex och droger. Grossmans antihjälte Quentin Coldwater är redan sexton när han får en inbjudan till en skola i magi, vilket betyder att författaren kan skildra en mer passivtaggressiv och destruktiv collegemiljö a la Harvard, jämfört med tama, asexuella Hogwarts. Quentin är dessutom en långt mindre sympatisk huvudperson än Harry (som i och för sig också hade sina sidor), han är egocentrisk, elak ibland och feg.


Boken har en del förträffliga bitar. En mer barnförbjuden version av magi kan utforska dess konsekvenser brutalare och roligare – som när klassen förvandlas till rävar och känner sina djuriska instinkter ta överhanden. Men boken har också många fel och brister. Förutom dess fem huvudpersoner med Quentin i spetsen förblir de andra karaktärerna, skolans lärare, elever, Quentins föräldrar, outvecklade, med endast minst möjliga karaktärsdrag och många bihandlingar lämnas outforskade,


Problemet med Grossmans bok är att han inte tar sina idéer längre, det känns ibland som att han håller tillbaka och inte vågar gå hela vägen. Jag tror möjligtvis att jag hade förväntningar på boken som författaren aldrig hade en tanke på att infria. Han har velat skriva en bok för äldre unga läsare som inte vill släppa Harry Potters värld, men som utvecklats både i person och i läsförmåga. Jag trodde Grossman ville skriva en seriösare uppgörelse med fantasymyter, särskild då Harry Potter och Narnia-sagorna, med jämna delar av pastisch, metafiktion och allvar. Det blir i slutänden bara ännu en fantasyroman för tonåringar och historien följer till stor del de stereotypiska genrereglerna. Bokens tappar dessutom mycket fart i dess andra hälft, men jäklar vilket sista kapitel den levererar. Där räddar han romanen.


För Grossmans historia är ändock läsvärd. Ett gammalt djungelordspråk lyder ”Det värsta som kan hända en människa är att inte få sin högsta önskan uppfylld eller att faktiskt få det” och däri finner vi kärnan i boken. Den handlar om att bli vuxen och inse att det man alltid drömt om kanske inte är allt det som man hoppades på. Hm, lite som den här boken då.

onsdag 25 november 2009

Inglorious basterds av Jack Kirby?


Det här är kanske lite off-topic, men jag måste visa upp de här snygga teckningarna som besvarar frågan om hur det skulle se ut om tecknaren Jack Kirby, pappa till bland annat Iron Man, Hulk, Fantastic Four och andra ikoniska superhjältar, illustrerade en serieversion av Quentin Tarantinos senaste film "Inglorious Basterds"? Konstnären är okänd verkar det som, men mycket skicklig. Spana in:



måndag 23 november 2009

"Män som hatar kvinnor" blir teater



Just när man trodde att hela Steig Larsson-historien inte kunde blir galnare kommer nyheten att första boken "Män som hatar kvinnor" ska bli teater i Danmark! I nära arbete med Stiegs sambo (läs: änka) Eva Gabielsson no less. Hon säger att tanken är att det ska bli "ett teaterstycke om vårt liv i vår tid, precis det som böckerna var tänkta att gestalta från början". Jaha ja, vi får väl se hur det blir med det.

Jag hoppas att teatern, trots att den sätts upp i Köpenhamn, rollbesätter skådespelerskan Lo Kauppi som Lisbeth Salander. Hon borde ha spelar henne i filmen också. Hon är cool, smart och bra.

Innebörden av ett fast bokpris


Mats Söderlund, ordförande i Sveriges författarförbund har skrivit en intressant och viktig, om än aningen spretig, debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Söderlund förespråkar ett återinförande av det fasta bokpriset, något som fortfarande finns kvar i ungefär hälften av EU:s medlemsländer, men som i Sverige försvann redan 1970. Ett fast bokpris betyder att bokförlaget själva sätter bokhandelns pris på sina böcker som sedan gäller under en bestämd period. När det 1997 diskuterades kring ett gränsöverskridande fast bokpris inom EU skrevs denna formulering som jag tycker väl sammanfattar idéerna bakom konceptet:


Europeiska Unionen (…) erkänner den betydelse ett antal medlemsstater tillmäter fasta bokpriser som ett medel att i konsumenternas kulturella intresse upprätthålla och främja mångfald och stor tillgång på böcker samt att dessa medlemsstaters nationella myndigheter, på grundval av detta kulturella allmänintresse, har accepterat den begränsning av konkurrensen som ett fast bokpris innebär(.)


Vi ger alltså upp en liten bit av den fria marknaden, men vinner istället ett starkare kulturklimat med alla dess positiva konsekvenser, vilket i alla fall i denna vänsterpojkes öron låter som ett bra byte. Söderlund menar i sin debattartikel att ett fast bokpris är en nödvändighet i en tid som vår, då många bokförlag går på knäna på grund av bokhandelskedjors krav på rabatter, då den smalare litteraturen blir allt mer sjukligt anorektisk och den breda litteraturen allt fetare om rumpan, då bokmarknaden kontrolleras av KF och Bonnierskoncernerna. Ett fast bokpris har varit på tapeten många gånger förut, bland annat i samband med att bokmomsen sänktes 2002.


Söderlund, i egenskap av ordförande för Sveriges författarförbund, talar för landets samlade skribenter och för över diskussionen till drömmen om en digitaliserad svensk bokskatt och förbättrade författaravtal. Han spär inte på orden när han uppmanar Lena Adelsohn Liljeroth till handling:


Under tiden väntar vi på att kulturministern ska sluta fjäska för sin marknadsfixerade chefsideolog, var han nu finns, och börja agera på sin magkänsla för dem som skapar kultur, som jag är övertygad om att hon har. Utmaningen att ge Sverige ett eget digitalt bibliotek borde vara en av de första hon tar tag i. Det kommer att kosta, men är en historisk insats som måste göras nu. Snart har marknaden tuggat sönder hela beståndet. (…) Och hon borde visa det mod och civilkurage som krävs för att återinföra fasta bokpriser.


För mig personligen vore det toppen med ett fast bokpris, för då slipper jag den pinsamma situationen att sälja Dan Brown för omkring hundringen mer än närmsta grannen Pressbyrån. Det är lockpriser, gott folk. De vill få er att köpa dubbeldaim också! Vi får se hur det går, hoppas på en fortsättning på kultursidorna om inte annat.

fredag 20 november 2009

I väntan på ett telefonsamtal, del ett: ”Människor helt utan betydelse”


En vind blåser genom Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse”, en vind som följer huvudpersonen Magnus på hans promenader genom Stockholm, den 6 juli 1998. Den rasslar i träden ovanför honom, följer honom likt en fläkt in på posten. Vinden blir dammoln som slår upp kring honom, en bris genom grenarna över honom, vinden för med sig en doft av svett, den skingrar molnen på himlen. Det är en förändringens vind, men Magnus vågar aldrig följa dess väg. Han är hopplöst fast i det förflutna.


Han saknar den tid då hans flickvän ännu älskade honom, då han hade en karriär inom reklam och tv, en tid då han fortfarande hade hoppet kvar. Istället flanerar han nu runt i huvudstaden, går på misslyckade jobbmöten, ansträngda luncher som han inte har råd med, väntar på ett telefonsamtal från sin älskade Josefin som varit på semester en vecka och fortfarande inte ringt. Ett samtal som aldrig tycks komma.


Överallt träffar han människor som trycker ner honom med hjälp av sina yrkesframgångar, attityder, pengar. Magnus är blind för tomheten bakom dessa statussymboler, betydelselösheten i dem. Han är för rädd för att känna vinden i ryggen och lämna denna värld bakom sig. Han grunnar kring sina gamla drömmar som han inte kan släppa:


Rädslan har varit som en mur mellan mig och alla andra. Förstört, hindrat mig att få så mycket av det som jag velat ha, velat göra. Nu spelar det ju ingen roll. Nu är ändå allt borta på något sätt.


Det finns mycket som förblir osagt i den korta romanen. Magnus upplevde någon slags trauma i barndomen som aldrig förklaras, han hämtar ut ett märkligt brev på posten fyllt med sedlar han inte kan använda. Läsaren får dra sina egna slutsatser. Överhuvudtaget är det något av en litotes till roman. Inga stora gester har lagts till för effekt, utan allt onödigt är bortskrapat från både berättelse och språk.


Johan Kling är främst känd som regissör och har skrivit och regisserat filmen ”Darling”. Magnus i romanen liknar hans tidigare karaktärer i det att han är nästan olidligt mesig ibland, aldrig vågar stå upp för sig själv och körs över av människorna runt honom. Det finns hela tiden svärta bakom humorn på karaktärernas bekostnad och alltid en stark sympati. Det är då och då ganska deprimerande och frustrerande läsning, man vill ruska om karaktärerna och skrika skärp er! till dem, men det går ju inte. ”Människor helt utan betydelse” är en liten pärla till roman, anspråkslös men ack så smärtsam och vacker. READ IT.

måndag 16 november 2009

Illustrationer: Edgar Allan Poe

"Det skvallrande hjärtat"

Edgar Allan Poes skräckhistorier är fulla av suggestiva bilder och de lämpar sig väldigt väl för att bli illustrerade. Min svenska utgåva av hans samlade berättelser har illustrationer av engelsmannen Arthur Rackham (1867-1939) som jag tycker gjort ett jättebra jobb. Kolla in.

Brunnen och pendeln

Amontilladofatet

Huset Ushers undergång

söndag 15 november 2009

Tematrio: Pappor – Del tre: Inte utan min son


Det här inlägget är tredje delen i Lyrans Noblessers tematrio ”Pappor”. Del ett hittar ni här och del två här. Michael Alonzos ”Ge aldrig upp” är en självbiografisk bok som handlar om författarens kamp om sin son, som mer eller mindre kidnappas av Alonzos fru. Boken är inget vidare bra faktiskt. Ärligt talat skriver jag bara om den för att få ihop tre texter om farsor innan Lyrans nya tema presenteras imorgon...


Alonzo har ett helvete med en idiot till fru, som snor deras barn hela tiden, men jag fattar inte varför de blev ihop till att börja med. De passar inte ihop för fem öre. Ibland är dessutom Alonzo väl naiv och mesig (”Du är ett svin”, säger frun. ”Nä”, svarar Alonzo, ”jag är bra!”) och när han börjar se skyddsänglar vid namn Nancy skäms jag lite. Jag kan dock känna igen mig i en del av det han skriver, om mansrollen i det moderna samhället. Själva reportagedelen av boken, om reaktionerna Alonzo möter när han, en man, kämpar för att få vårdnaden om sitt barn, är klart intressant och viktig läsning. Kan dock inte låta bli att fråga mig igen, varför bli ihop med en sådan idiot till att börja med?


Ps. Eh... Kom just ihåg att Alonzo beskriver hur han blivit psykad av sin morsa under hela sin uppväxt och att det nog var därför som han blev ihop med sin psykotiska fru. Så att… det borde förstås nämnas i min recension. Ds.

fredag 13 november 2009

Idyll


- Saxat ur intervju med Sigrid Rausing, svensk filantrop som nyligen köpt Granta, Englands ledande litteraturtidskift (från "Vi läser" # 4/09)

torsdag 12 november 2009

Axel von Fersen möter Fantomen


Som utlovat presenteras här bilder ur Fantomen 6/1995, där Christopher Walker, också känd som Fantomen, hjälper adelsman Axel von Fersen att rädda sin son Louis-Charles ur fängelse, mitt under brinnande fransk revolution. Äventyret är skrivet att Tony De Paul och tecknat av, enligt min åsikt, den bästa Fantomentecknaren någonsin, Sveriges egen Hans Lindahl.


Jag gillar de små rutorna av fakta som redaktionen ibland berikar historien med. Väldigt pedagogiskt. Fantomen bryter sig in i Templet, men blir attackerad av en okänd man som blir provocerad av den Robespierre-propaganda Fantomen yttrar för att inte väcka misstankar.


De två männen slår sina påsar ihop och drar sig tillbaka för att komma på en bättre plan. Jag gillar verkligen det här, kolla vad mystisk Fantomen ser ut i sina solglasögon och hur stilig von Fersen är i sitt krås. Hans Lindahl alltså...


Von Fersen berättar sin historia, vilken kanske inte är helt historiskt korrekt.

Von Fersen var långt från Paris när Marie-Antoinette miste huvudet.


Von Fersen och Fantomens nya plan:


En luftballongfärd över Paris. Genialt. Sedan smugglar Fantomen kronprinsen ut ur Paris. Fantomen är inte bara en actionhjälte, han är även en maskeringens mästare. Kolla in hans briljanta förklädnad när de flyr från Paris.


Nästföljande bildserie är nog min favorit, med en nöjd Axel von Fersen, som i denna fiktiva historia lyckas med den stora uppgift han misslyckades med i verkligheten.


Men sen gick det ju som det gick ändå... Kronprinsen fick dock ett långt och lyckligt liv. I djungeln med Fantomen.


Aw, vilken sista bild. Där vill jag också begravas. Försök hitta detta äventyr, det är mycket läsvärt i sin helhet. Om ni inte gillar detta, så gillar ni inte Fantomen helt enkelt.

Tema: Pappor – Del två: Farsan von Fersen


Åt sidan, Röde Orm! Karl-Oskar från Duvemåla, glöm din dröm! Sveriges historias coolaste kille är naturligtvis greve tillika riksmarskalk Axel von Fersen. Om denne fascinerande mans liv och öde har jag läst i Herman Lindqvists biografi och berättelsen är brinnande spänning rakt igenom.


För er som är obekanta med von Fersen, så lyder den korta versionen så här: Axel von Fersen var en svensk adelsman som, såsom var kutym på 1700-talet, skickades ut i Europa som tonåring för utbildning i språk, krigskonst, matematik, historia och allmän hovhyfs. Den unge von Fersen överträffade allas förväntningar, visade sig vara multibegåvad och älskvärd, mötte alla sin tids stora nämn, som Voltaire, Goethe och Napoleon, och charmade korsetterna av en rad högt uppsatta kvinnor. Däribland Frankrikes drottning Marie-Antoinette, som han hade en djup och lång vänskap med och som han förgäves offrade sitt rykte och sin förmögenhet för att rädda undan giljotinen. Med den franska revolutionen gick dock Europa vidare från de konservativt rojalistiska och adelsuppfostrade von Fersens värderingar och han spenderade sina sista år i Stockholm, som en sista skärva från ett samhälle som inte längre fanns. Nästan alla hans vänner var avlidna, bara hans syster fanns kvar. Han blir till slut brutalt mördad på Stockholms gator, utsatt för en (helt osannolik) kunglig komplott, av en lynchmobb bestående av vanliga invånare och komplottens män. Fruktansvärt tragiskt.


Lindqvist skriver initierat och entusiastiskt, såsom är hans typiska stil. Det är ingen fantastisk litteratur, men han får med läsaren och det märks att han både är imponerad av och djupt respekterar von Fersen, vilket är lite gulligt. Särskilt bra är Lindqvist när han skriver om förhållandet med Marie-Antoinette, som han skildrar vördnadsfullt och fint. Han blandar hela tiden sin redogörelse för händelserna med utdrag ur von Fersens dagbok. Bitarna om drottningen är faktiskt hjärtskärande, hon var hans livs stora kärlek. När han år senare träffar drottningens dotter, som klarade sig levande genom revolutionen, blir han förvånad över hennes stela reaktion vid deras möte – sett ur prinsessans synvinkel är sorgligt nog von Fersens allt mer paniska räddningsförsök en av orsakerna till att hennes familj avrättades.



Det brinner även till när Lindqvist beskriver von Fersens långsamma lynchning, händelse för händelse, slag för slag. Det är stark läsning, med grova våldsskildringar och en riksmarskalk som stilla inser att ingen hjälp finns att få, trots att både polis och militär ser vad som pågår. Lindqvist har byggt en kortare bok, ”Mordet på Axel von Fersen”, kring denna händelse och använder delar av texten från denna bok. Den är rikt illustrerad, ingår i en serie om Stockholms historia och rekommenderas varmt. Men om man vill ha ”hela” historien så ska ni söka er till den längre ”Axel von Fersen”.


Men vad har allt detta med pappor att göra? Jo, ryktet säger att Frankrikes dåvarande unge kronprins Louis-Charles egentligen var Marie-Antoinette och von Fersens son, att kung Ludvig XVI inte hade något med det hela att göra. Louis-Charles sägs ha dött i fångenskap, men länge gick rykten om att han på något sätt skulle ha klarat sig ut levande. Jag har gillat Axel von Fersen ända sedan han i mitten av 90-talet träffade djungelhjälten Fantomen i ett historiskt äventyr. Historien bygger vidare på myten om kronprinsen och i den hjälper mister Walker den svenske adelsmannen att rädda sin son ur Robespierres nävar.För att se fantastiska bilder ur den serien, gå hit. Jag har lagt dem i ett eget inlägg, annars blir det så ohyggligt långt det här. Omkring 2000 gjordes ett DNA-test på resterna av den pojke som dog i fångenskap, vilket visade att han åtminstone var släkt med Marie-Antoinette på något sätt. Antagligen var det han, vilket känns väldigt tråkigt. Att sluta sina dagar i dödskallegrottan känns värdigare, Något faderskapstest har ännu inte gjorts…


Det här är del två i tematrion: Pappor, veckans utmaning från Lyran Noblesser. Del ett hittar ni här.

onsdag 11 november 2009

Tema: Pappor – Del ett: ”Det hände något med Lasse när han var sjuk. När Lasse var liten.”


Lyrans Noblessers tematrio denna vecka är Pappor, lagom till fars dag i söndags. Jag brukar inte delta i trioutmaningen alltför ofta, men den här gången har jag faktiskt tre böcker jag vill skriva om som på ett sätt eller ett annat handlar om farsor. Jag väljer dock att dela upp trion i tre olika inlägg, så kom tillbaka imorgon för del två.

Den första boken jag vill berätta om är Hanna Hellquists roliga och sorgliga ”Karlstad Zoologiska”. Hellquist är programledare på P3, krönikör i DN och säkert en massa andra saker som jag inte känner
till. Hon är väldigt rolig och smart, påminner om mina roligaste och smartaste kompisar. Hennes bok handlar om uppväxten i Värmland och om hennes pappa Larsa som var något av en karaktär. Snäll och rolig, men ofta barnslig, knepig och lite läskig. Han har svårt att ta ansvar och besitter ett brinnande frihetsbegär, vilket leder till att han försvinner från Sverige, från hennes liv, då och då. Hellquist spenderade delar av sin uppväxt rädd för honom.


Samtidigt finns det alltid en vilja hos ett barn att få sina föräldrars godkännande, att kanske till och med lyckas imponera på dem. Hellquists pappa har många djur. Otroligt många djur. Boken har drygt åttio korta kapitel och i nästintill varje kapitel introduceras ett eller flera nya husdjur. Lilla dottern Hanna hjälper sin pappa ta hand om dem, så gott hon kan. Ofta går det bra och boken återberättar många roliga och dråpliga episoder kring detta. Men ibland slutar det inte lika bra och pappan visar upp mindre sympatiska sidor. Som när Larsa tar med sig en nioårig Hanna för att från de hundratals undulater han förvarar i en barack på tomten rensa ut de ”elaka” fåglarna, som hackar på de andra och har blodiga näbbar. Han slår nacken av en och ber sedan Hanna göra detsamma, som utan att riktigt tänka stampar ihjäl en annan. Undulaterna blir snart hysteriska och Hannas sparkar blir alltmer vårdslö
sa.

Paniken i undulatrummet, vingslagen, blodsmaken, oförmågan att göra något annat än det man har blivit tillsagd. Och stoltheten när man faktiskt lyckades. Och pappas stolthet, för jag var minsann ingen töntig tjej, jag brydde mig om djur så mycket att jag kunde stampa ihjäl dem.

Egentligen följer pappa Larsa en feministisk livssyn. Han ger Hanna den uppväxt han skulle ha gett vilken unge som helst. Det är bara synd att han inte riktigt förstår sig på barn överhuvudtaget, i alla fall kan han inte se dem ur en vuxens synvinkel. I ett av de mer rörande avsnitten minns Hellquist vad hennes farmor berättade för Hannas mamma en gång, när Larsa återigen gjort mamman besviken. Berättelsen om när Larsa hade hjärnhinneinflammation som sjuåring, att någonting då händ
e med hans hjärna. ”Att det hände något med Lasse när han var sjuk. När Lasse var liten”. Det är vansinnigt fint skrivet. Hellquist utforskar inte denna tanke vidare, utan låter frågorna kring den vila, obesvarade. Hon ger inga enkla svar.

Boken följer pappans många uppgångar och fall, han orkar resa sig många gånger, tills den dag han inte längre har det i sig. Paralleller har dragits till Åsa Linderborgs härliga ”Mig äger ingen” och ja, de stämmer. Det går helt klart en pappatrend i svensk litteratur just nu. Hellquist har inte ett lika klart politiskt budskap som Linderborg och skildrar inte en tidsepok på riktigt samma sätt, men böckerna påminner om varandra. Två kärleksbrev till två farsor som gjort så gott de kan.


Jag har gett ”Karlstad Zoologiska” en ganska ensidig presentation här, den innehåller mer än histo
rien om en pappa. Den handlar också om att bli vuxen, att ta ansvar för sitt liv, att våga söka sig bort, från sin trygghet och ut i världen. Men det får vara till en annan gång.

PS. Boken är egentligen så här fin:

söndag 8 november 2009

Smart lösning på översättningsfrågan


I vissa böcker är originalspråket så avgörande för bokens budskap och identitet att en översättning till ett annat språk känns som en omöjlighet. En sådan bok är amerikanska ”Precious” av Sapphire, en stream of consciousness-inspirerad monolog från en illitterat tonårsflickas synvinkel. Språket är tjockt med New York-ghettoslang och fonetisk (fel-)stavning, vilket skapar en trovärdig röst som inte enkelt går att översätta till svenska.


När nu en filmversion är aktuell (visas på Stockholms filmfestival i november och har biopremiär 2010) vill ändå Nobel Entertainment, som är filmens distributör i Sverige, ge ut en svensk översättning och har kommit på en fungerande lösning på problemet. Deras utgåva innehåller nämligen både originaltexten och den svenska översättningen. Läs bakifrån för att få den engelska eller framifrån för den svenska. Jag har sett detta i diktsamlingar och kanske någon Shakespeare-översättning, men det här är första gången jag råkar på det med en hel roman. Kul idé tycker jag. Här är ett exempel på originaltext och svensk översättning, från bokens första stycke:


“I was left back when I was twelve because I had a baby for my fahver. That was in 1983. I was out of school for a year. This gonna be my second baby. My daughter got Down Sinder. She’s retarded. I had got left back in the second grade too, when I was seven, ‘cause I couldn’t read (and I still peed on myself). I should be in the eleventh grade, getting ready to go into the twelf’ grade so I can gone ‘n graduate. But I’m not. I’m in the ninfe grade.”


”Jag fick gå om en klass när jag va tolv för jag fick barn med farsan. Det va 1983. Jag va inte i skolan på ett år. Det här kommer va mitt andra barn. Min dotter har Downs Syndor. Hon är efterbliven. Jag fick gå om tvåan också, när jag var sju, för jag inte kunde läsa och för att jag kissa på mej. Jag borde gå i elfte klass och va på väg till tolfte så jag kan fixa examen. Men det gör jag inte. Jag går i nian.”


(”Precious” är en nästan outhärdligt mörk historia, men det skriver jag mer om i ett annat inlägg. Här handlar det bara om översättningen).


Som ni märker kommer språkidentiteten fram mycket tydligare i originalet än i svenskan, men det verkar översättaren högst medveten om. Översättningen är gjord av Martin Gelin, journalist och professionell hipster som bott i New York massa år, och han har gjort många bra val. Han skriver själv i ett förord att han ville ”undvika att läsaren blir irriterad och distraherad” i översättningen av slangord, utan istället ”hitta neutrala ord, så att berättelsen flyter på, samtidigt som [han] försökte behålla Precious slängiga, avslappnade sätt att prata och skriva på”. Språket är inte fritt från svensk tonårsslang, men nedtonat snarare än överdrivet. Jag skulle tro att de flesta väljer, som jag, att läsa originaltexten, men att använda Gelins översättning när Precious uttrycker sig så oklart att meningen är omöjlig att förstå. Det finns även fina möjligheter att använda en sådan här utgåva i engelskundervisning.

torsdag 5 november 2009

Boken Sverige väntat på


Oj, var kom den här ifrån? Amanda Hellbergs debut, skräckromanen ”Styggelsen”, innehåller varken diskbänksrealism eller tvetydiga mysterier, utan är en självsäker skröna och en riktigt bra spökhistoria. Den doftar snarare Amerika än Sverige, tänk Stephen King (i sin prime), tänk Ray Bradbury, tänk Guillermo del Toro.

Historien utspelar sig dock i Sverige, i byn Skardala, dit ett kringresande cirkussällskap kommer en sommarmorgon 1946. I sällskapet finns finlandssvenska Singa och hennes pappa, en alkoholiserad lurendrejare som utnyttjar sin dotters paranormala krafter för att lura pengar av cirkusens gäster. Men i Skardala upptäcks Singa av två personer som känner igen Singas speciella egenskaper och som vill använda dem till sina egna smutsiga syften. Till varje pris.


Berättelsen utspelar sig på två tidsplan, första delen 1946 och andra delen 2006, då Singa tar sin slutgiltiga hämnd på sina kidnappare med hjälp av en ung kvinna. Fyrtiotalets historia är mest fascinerande, med spriritism, lurendrejeri och tragedi, men i den andra delen börjar spökerierna på allvar. Stämningen liknar den i del Toros film ”The Devil’s backbone”, med stora murriga lokaler hemsökta av något okänt.

Det finns en hel del perverterat sex i boken, då Singas förmågor används kreativt av den sadistiska sjuksystern Eva och hennes prästvigde bror. Perversiteterna i första delen vägs upp av andra delens skildring av sexualitet som något fint och okomplicerat, då en väldigt rar kärlekshistoria tar form mellan huvudpersonen Maja och ja, det får ni se. Jag blev lite rörd.

Trots en twist på slutet som jag inte riktigt köper, det här var jäkligt bra och jag vill läsa mer av Amanda Hellberg direkt, nu, genast! Att den här boken finns gör mig glad.

tisdag 3 november 2009

Att möta en romankaraktär på tunnelbanan


En sann historia

Jag sitter på tunnelbanan, röda linjen på väg hem från Östermalms bibliotek. Jag sitter och slumrar, trött efter att ha tagit en långpromenad dit. Därför tror jag först att jag somnat när en karaktär från en av mina favoritböcker susar förbi fönstret när vagnen saktar in på perrongen. Jag blir plötsligt klarvaken. Hade jag sett rätt? Han står kvar på platsen där jag såg honom, släpper förbi några äldre damer innan han kliver ombord. Han är kortare än jag föreställt mig, det är den första tanken som dyker upp i huvudet. Han ler mycket och jag hoppas att han ska sätta sig mittemot mig, men det gör han inte. Tur kanske, så många frågor, men jag skulle säkert bara få ur mig något dumt. Han slår sig genast i slang med sina medpassagerare, skämtar, precis som jag föreställt mig. Charmig så klart. Vi når centralen och han ställer sig upp. Ska han redan gå av? Dörrarna slår upp, han rör sig mot dem. Kan jag verkligen låta detta ögonblick gå mig förbi? Jag reser mig utan att tänka, tar i hans arm, han vänder sig mot mig. ”Är… är du på riktigt?” frågar jag. Han ler bara och blinkar med ena ögat. Sen stiger han av och lämnar mig på vagnen. Ensam, men varm inombords.


En av mina mest bisarra läsupplevelser var när journalisten och våldspornografförfattaren Stieg Larsson plötsligt lade till boxaren och jag-vet-inte-vad-han-är Paolo Roberto till sitt persongalleri i andra boken i Millennium-trilogin. Jag förstår inte vilken funktion hans kändisskap skulle fylla, varför han blev tilldelad hjälterollen, vad katten han gjorde i en roman?! Seriöst, vad gjorde han där? Jaja, den frågan har ju ställts av varenda läsare (läs: hela svenska folket), men har vi fått något slutgiltigt svar än? Eller var Paolos närvaro i böckerna bara ännu ett tecken på Stiegs mentala ohälsa, likt Mikael Blomkvists sexliv och Lisbet Salanders silikonbröst i bok # 2?


Det finns bara en av dig, Stieg Larsson, och nu finns det förresten inte ens det längre när jag tänker efter.

Illustrerade skräcknoveller

Novellen om… Gabriel-Ernst publicerades i antologin ”Spöktimmen” och där har du en jäkla bra samling skräckberättelser. Den innehåller historier av Conan Doyle, Dickens, Poe, Knut Hamsun, Max Lundgren, HG Wells, Thomas Mann, Guy de Maupassant, Ray Bradbury, Selma Lagerlöf och andra. Och illustrationerna, jag säger bara oj oj oj. Jag bjuder på några.





I ordning:
Dan Jonsson, illustration till Bradburys ”Mannen en trappa upp”

Carl Larsson, illustration till Ambjörnsen och Moes ”Vänner i liv och död”

Monica Schultz, illustration till John Nihléns ”Den skrattande stenstoden”

Hans Arnold, illustration till ”De dödas julotta”

Leta efter denna bok på antikvariat och köp hem och skräm ongarna (eller du vet, whatever).

Uppdatering:
Efter att Johanna meddelat i kommentarerna att denna historia var hennes favorit och since I'm such a fucking good guy:

Ib Spang Olsen, illustration till Den huvudlöse ryttaren.

Ladies and gentlemen, I give you… Gabriel-Ernst

Som jag skrev här, så finns det vissa bilder som man såg i sin barndom som aldrig slutar påverka en. Omedvetet eller högst medvetet lever de kvar i en, vilket kan ta sig uttryck när man minst anar det. Jag skrev i mitt tidigare inlägg om en bild i en serietidning som av någon anledning skrämde mig och att jag nyligen insett att det beror på att bilden påminner mig om en illustration av Hans Arnold som brukade sätta skräck i mig som barn. En illustration till berättelsen om… Gabriel-Ernst. Då hade jag inte tillgång till sagoboken, och kunde därför inte visa bilden, men med min storasysters och min pappas förenade krafter ligger den nu bredvid mig. Och därmed kan jag nu presentera… Gabriel-Ernst.



Naken som den dag då han klöste sig ut ur sin moders buk! Jag var orolig att bilden inte alls skulle likna den i Blair Witch-serietidningen, men likheten är faktiskt slående.



Inte undra på att jag var livrädd. Här är en annan bild på det lille psychot.



Han har även berövat mig nöjet i att nakenbada. Är livrädd.


Hans namn… Gabriel-Ernst. Nu finns han i ditt huvud också. För alltid, för alltid, för alltid…