Tema: Pappor – Del två: Farsan von Fersen

Åt sidan, Röde Orm! Karl-Oskar från Duvemåla, glöm din dröm! Sveriges historias coolaste kille är naturligtvis greve tillika riksmarskalk Axel von Fersen. Om denne fascinerande mans liv och öde har jag läst i Herman Lindqvists biografi och berättelsen är brinnande spänning rakt igenom.

För er som är obekanta med von Fersen, så lyder den korta versionen så här: Axel von Fersen var en svensk adelsman som, såsom var kutym på 1700-talet, skickades ut i Europa som tonåring för utbildning i språk, krigskonst, matematik, historia och allmän hovhyfs. Den unge von Fersen överträffade allas förväntningar, visade sig vara multibegåvad och älskvärd, mötte alla sin tids stora nämn, som Voltaire, Goethe och Napoleon, och charmade korsetterna av en rad högt uppsatta kvinnor. Däribland Frankrikes drottning Marie-Antoinette, som han hade en djup och lång vänskap med och som han förgäves offrade sitt rykte och sin förmögenhet för att rädda undan giljotinen. Med den franska revolutionen gick dock Europa vidare från de konservativt rojalistiska och adelsuppfostrade von Fersens värderingar och han spenderade sina sista år i Stockholm, som en sista skärva från ett samhälle som inte längre fanns. Nästan alla hans vänner var avlidna, bara hans syster fanns kvar. Han blir till slut brutalt mördad på Stockholms gator, utsatt för en (helt osannolik) kunglig komplott, av en lynchmobb bestående av vanliga invånare och komplottens män. Fruktansvärt tragiskt.

Lindqvist skriver initierat och entusiastiskt, såsom är hans typiska stil. Det är ingen fantastisk litteratur, men han får med läsaren och det märks att han både är imponerad av och djupt respekterar von Fersen, vilket är lite gulligt. Särskilt bra är Lindqvist när han skriver om förhållandet med Marie-Antoinette, som han skildrar vördnadsfullt och fint. Han blandar hela tiden sin redogörelse för händelserna med utdrag ur von Fersens dagbok. Bitarna om drottningen är faktiskt hjärtskärande, hon var hans livs stora kärlek. När han år senare träffar drottningens dotter, som klarade sig levande genom revolutionen, blir han förvånad över hennes stela reaktion vid deras möte – sett ur prinsessans synvinkel är sorgligt nog von Fersens allt mer paniska räddningsförsök en av orsakerna till att hennes familj avrättades.

Det brinner även till när Lindqvist beskriver von Fersens långsamma lynchning, händelse för händelse, slag för slag. Det är stark läsning, med grova våldsskildringar och en riksmarskalk som stilla inser att ingen hjälp finns att få, trots att både polis och militär ser vad som pågår. Lindqvist har byggt en kortare bok, ”Mordet på Axel von Fersen”, kring denna händelse och använder delar av texten från denna bok. Den är rikt illustrerad, ingår i en serie om Stockholms historia och rekommenderas varmt. Men om man vill ha ”hela” historien så ska ni söka er till den längre ”Axel von Fersen”.

Men vad har allt detta med pappor att göra? Jo, ryktet säger att Frankrikes dåvarande unge kronprins Louis-Charles egentligen var Marie-Antoinette och von Fersens son, att kung Ludvig XVI inte hade något med det hela att göra. Louis-Charles sägs ha dött i fångenskap, men länge gick rykten om att han på något sätt skulle ha klarat sig ut levande. Jag har gillat Axel von Fersen ända sedan han i mitten av 90-talet träffade djungelhjälten Fantomen i ett historiskt äventyr. Historien bygger vidare på myten om kronprinsen och i den hjälper mister Walker den svenske adelsmannen att rädda sin son ur Robespierres nävar.För att se fantastiska bilder ur den serien, gå hit. Jag har lagt dem i ett eget inlägg, annars blir det så ohyggligt långt det här. Omkring 2000 gjordes ett DNA-test på resterna av den pojke som dog i fångenskap, vilket visade att han åtminstone var släkt med Marie-Antoinette på något sätt. Antagligen var det han, vilket känns väldigt tråkigt. Att sluta sina dagar i dödskallegrottan känns värdigare, Något faderskapstest har ännu inte gjorts…

Det här är del två i tematrion: Pappor, veckans utmaning från Lyran Noblesser. Del ett hittar ni här.