söndag 5 maj 2013

”Cirkeln” utan magisk vänskap



(Detta inlägg innehåller rejäla spoilers för Cirkeln och Eld av Bergmark Elfgren och Strandberg.)

Jag har läst Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg.

Det är en roman baserad på Wibergs två teaterföreställningar Svart Tulpan och Dagboksanteckningar… I de två monologerna (varav jag bara sett den senare) transformeras den drygt fyrtio år gamla skådespelaren till en palestinasjalsflicka runt sexton. En rätt förtrollande förvandling, Wibergs hela uppenbarelse förändras. Det är ingen medelålders Varan-komiker som står på scenen, det är den ledsna gymnasietjejen Linnea som nervös och besvärad berättar om sitt liv, läser ur sin dagbok. Denna roman består av sidor ur Linneas dagbok, som dokumenterar hennes första år på gymnasiet, varvat med Åsa Grennvall inspirerade seriesidor som hon ritat, foton hon tagit, texter hon skrivit till skolan, lärarnas respons på dessa texter, osv. Tillsammans skapar de en tragikomisk historia som känns väldigt äkta. Och som är mycket bra.

Linneas redogörelse påminner mig om Linda Skugges utgivna dagböcker från gymnasiet Men mest av allt vill jag hångla med nån, men främst om Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs ännu ej fullbordade Engelsfors-trilogi. Den övernaturliga Cirkeln och dess uppföljare Eld speglar delar av Wibergs roman, men där den senare skriver obönhörlig realism, så kan en med magins hjälp fly in i Engelsfors hoppfulla och uppbyggliga värld. Där Linnea står ensam mot tonårsvärldens hot: vänner som sviker, fulla killar, slemmiga lärare, föräldrar som inte förstår, idioter i alla dess former, så finner tjejerna i Cirkeln till sist stöd i varandra. Bokens budskap är Håll ihop, för allt i världen, håll ihop! Men i Dagsboksanteckningar finner vi den pissiga verklighet många lever i, där vänner med större sannolikhet sätter kniv i ryggen på dig, snarare än de hjälper dig upp på fötter när du är nere för räkning.

Parallellerna är flera. I både Cirkeln och Dagboksanteckningar visar sig den största skurken vara en omtyckt manlig lärare, som med en varm blick och ungdomligt lynne utlovar förståelse och vänskap, men som egentligen bara vill sätta på, eller i Cirkelns fall också ritualmörda, sina elever. Tillsammans lyckas Cirkelns häxor dock slå tillbaka mot den svikande vuxenvärlden, medan Linnea står ensam. Hon är inte ens medveten om sveket, utan hålls utanför av sina vänner, som i stället utbyter menande blickar över hennes huvud. Hon ges ingen chans att lära sig någonting, utan lämnas av sina vänner öppen för framtida falskhet.

 Samtidigt ryggar inte heller Bergmark Elfgren och Strandberg tillbaka från tonårens jävlighet. I Dagboksanteckningar sätter Linnea på Säkert!:s Sanningsdan på högsta volym och drömmer om ljuv hämnd mot dem som gjort henne illa. Hon sjunger med: ”Ner för backen/Över torget/Finkammen efter alla som gjort dig ont”. I Eld är det just tanken på hämnd som förför tonårsflickan Olivia, vilket öppnar upp henne för demonernas påverkan.

”’Det är perfekt rättvisa’, säger hon. ’Du vet ju själv vilka som är med i Positiva Engelsfors. Alla som var Elias värsta mobbare. Och resten är såna som bara såg på och lät det hända. Dom förtjänar att dö allihop. Och ikväll ska dom göra det.’” (Eld, s. 591)

Nyutgivna Berättelser från Engelsfors, en samling serienoveller, innehåller bland annat en berättelse som fördjupar Olivias historia – vi får reda på att det delvis är just känslan av att bli exkluderad av sina vänner som påverkat henne djupast. Vännernas ryggtavlor som långsamt försvinner tillsammans i fjärran lämnar kvar ensamhetens mörker, som öppnar upp henne för Ondskans hantlangare. I Eld inser karaktärerna sin delaktighet i det som hänt och knyts därefter ännu tajtare ihop. Läxan vi får, återigen: Håll ihop!
 
I vår verklighet finns dock inga förförande demoner, bara en grävande, svart känsla inom dig att något är fel. Det är ingen i Dagsboksanteckningar som lär sig av sina misstag - Linneas vänner beter sig inte bättre efter att ha svikit henne. Tvärtom lämnas hon återigen på ytan omedveten om sina vänners faktiska svek. Boken slutar med orden: ”Jag är så glad att jag har henne och Janine”, uttalat om sina två riktiga rysarpolare. Som läsare känner en en kall hand längst ryggraden och vill genast skicka ut mentala meddelanden till alla ledsna tonåringar därute: ”Det är inte inbillning, du förtjänar faktiskt bättre. Och innerst inne vet du om det.”

Jag önskar att även David Wibergs Linnea skulle få vakna en natt av en blodröd måne som kallar på henne, som leder henne till en hemlig plats, en ingång till en värld av kamratskap och samarbete. Vi kan kalla den Engelsfors, till dess vi kan kalla den verklighet.


…för cheesy?

1 kommentar:

Emeli sa...

Hallå! Har mailat dig på din illusioner-mail angående bokcirkel.