Cheeky bastards...

Läs mig krossa Bengt Palmers hjärta

Låt mig bara få den här sågningen ur vägen, så ska jag snarast ge mig i kast med mer positivt laddade, kreativa inlägg senare i sommar. Men har ni i en biografi nånsin läst värre inledande ord än dessa:

En målare målar, en murare murar och en montör monterar, men vad gör en skivproducent?

Alltså :O

Denna bloggs första smiley-gubbe, men då ord inte finns för att uttrycka min stora förvåning över att en vuxen man, med ett liv fyllt av skrivande bakom sig dessutom, väljer att inleda sin livshistoria med dessa rader, ja då får jag ta till den berömda smileygubben.

Vi är många som förtröstat, tappat hoppet om drömmen om en självbiografi skriven av Bengt Palmers , men Anderson Pocket har haft fingret på pulsen och känt att 2011 är ingen hetare än Bengt. Slumpens skördar blir inte mycket bättre efter den katastrofala inledningen (som i och för sig var vad som drog mig till boken in the first place), mest påminner den om något skrivet till ett sextioårskalas. En knappt kompetent formulerad text riktad till en mindre skara människor som delar minnen, upplevelser och kärlek till huvudpersonen. Och ja, det kan stämma när gäller många självbiografier, men här är det Bengt Palmers det handlar om.

Det främsta felet med boken är att det aldrig händer någonting i språket. Här är ett exempel:

När slutlåten förklingat och blomsterflickorna delade ut sina buketter på scenen, var publiken helt vild och när jag från min bänkplats fäste blicken på Björn [Skifs] såg jag... världens absolut lyckligaste ansikte.

Kompetent, men förbaskat tråkigt. Författaren älskar "...", vilket alltid följs av ett fullständigt ointressant avslöjande. Exempelvis: "Många undrade vem som dolde sig bakom namnet [på krogshowen] Ansgar Winsch, och det rätta svaren var... ingen". För att avsluta Palmers anekdot, så var det nämligen så att Björn (Skifs) och han alltid "gillat att hitta på knäppa namn". Han fortsätter: "Björns senaste e-mejl till mig är t.ex. undertecknat med namnet Lelle Agadir, och mitt senaste e-mejl till honom undertecknade jag med namnet Mes O. Potamien. Jättebarnsligt. Men kul." Men Bengt! :O

Det näst största felet är att den är alltför lång och detaljerad. Palmers har gjort några coola grejer i sitt liv (musiken till Sällskapsresan... aaand that's it!), men vem tror han är intresserad av deckaren han skrev på 80-talet, sida upp och sida ned om produktionen av musikalen Spök! på 80-talet, en ungdomsfilm i fantasygenren han skrev, men som aldrig producerades, och om när han, Björn och Clabbe af Geijerstam kidnappar varandra på varandras respektive fyrtioårsdag på 80-talet. :O Värst tror jag är när han berättar om Stora frågeboken (som han skrev på 80-talet), en helt poänglös historia:

Jag hittade på 100 ämnesområden som t.ex. Far Och Flyg, Filmhistoria, Filosofer, Fiskar och Fornnordiska Gudavärlden, varpå jag formulerade 10 frågor i stigande svårighetsgrad som stod att läsa på höger boksida, och på följande vänstersida presenterades de rätta svaren. Stora Frågeboken kom alltså att utgöras av 200 faktaspäckade sidor som förlaget Wahlström & Widstrand tack och lov mötte med jubel.

Författaren tror att han han en poäng med historien, för han berättar att han senare i USA upptäckte det nya sällskapsspelet Trivial Pursuit, som också bygger på faktauppgifter och vars skapare tjänat många miljoner. "'Kul för killarna som uppfann spelet', sa räven medan lite surt sneglade åt alla rönnbären" avslutar Palmers. Skjut mig.

Som ni märker så backar aldrig Palmers från att dra till med en dålig vits. När han skriver om synthens intåg på den svenska muskmarknaden (en av bokens intressantaste delar) döper han kapitlet till "Det Är Synt Om Människorna Sa Aldrig Strindberg". (Han erkänner för övrigt att han gick vilse bland sina syntljud på åttiotalet och att det kostade honom uppdraget att komponera musiken till Den ofrivillige golfaren, hehe.) Kapitlet om åldrande kallar han "Vart Tar Tiden Vägen När Den Går" (Det är Palmers som envisas med versalisering, inte jag!), om sin flytt tillbaka till Sverige efter en tid utomlands skriver han om i kapitlet "Borta Bra, Hemma Pest" och sitt arbete på Polar Music med Björn och Benny beskriver han i kapitlet med namnet "Polare På Polar". Detta dödsförakt för allt som stor humor heter kan bara beskrivas med :O

Det verkar liksom aldrig ha hänt Palmers något egentligt intressant eller gripande. Han babblar på om sina kändisvänner, produktioner han inte har vett att skämmas över och allehanda hyss och upptåg, men aldrig berättar han om saker som faktiskt betytt någonting, något andra kan lära av eller känna igen sig i. Hans redogörelse för 80-talets AIDS-rädsla blir till slut en sketch, där Palmers plötsligt blir Sven Melander i en sketch från Nöjesmassakern (från 80-talet) och missuppfattar vad ett negativt provresultat innebär. Han verkar sakna djup, denna man.

Å andra sidan har jag nu läst varenda ord i Slumpens skördar, trots att jag verkligen avskydde v a r e n d a ord, och en stor chock fick jag häromdagen när jag stod i bokaffären och en kund frågar efter självbiografin skriven av... Bengt Palmers. (Jodå, jag kan, jag med.) Intresset är kanske större än jag tror, men samtidigt anar jag att ingen har kunnat förutse vad Palmers skulle komma att skriva. Världens sämsta bok.

Bokförälskelse vid andra ögonkastet (och andra klichéer)

På morgonen dag tre av vår semestervecka på Kreta vaknade jag tidigt, varm och lätt bakfull. Maja sov fortfarande, så jag slog försiktigt upp balkongdörren och sträckte mig efter närmsta bok. Den enda jag kunde nå var David Nicholls One Day, en bok jag ratat dagen före och äcklad slängt ifrån mig efter hundra sidor. 'OK' tänkte jag, 'den kan väl ta kål på några timmar' och fortsatte läsa.

Jag har alltid tyckt att det varit lite fånigt att tala om kärlek till böcker i romantiska ordalag, men jag vet inte vad annat jag kan kalla det som skedde denna morgon än "förälskelse". Motvilligt charmades jag nu totalt. Plötsligt var boken rolig, spännande, smart, romantisk, rörande, ja allt man vill ha. Karaktärerna jag tidigare stört mig på brydde jag mig nu om, jag ville fortsätta läsa om dem, veta vad som skulle hända dem under nästa år. Det är ett otroligt skickligt romanbygge, det är något beräknande över alltihop. Att tolv månader går mellan varje kapitel, som utspelar sig på samma datum under drygt tjugo år, samma datum som de två först träffades. Jag får en känsla av att författaren planerat boken som en matematiker beräknar en avancerad ekvation, med syfte att maximera läsarens känslor.

Missförstå mig inte, "beräknande" låter illvilligt och det är det sista boken känns. Men Nicholls vet precis hur han ska göra för att man ska sympatisera med hans karaktärer, ger dem exakt tillräckligt med dåliga tillika bra sidor för att man ska se dem som människor av kött och blod, dynamiska. Det är något förutsägbart över deras utveckling, även bokens slutgiltiga vändning är en lågoddsare om man tänker efter. Men man bryr sig inte. Det är så skickligt genomfört att man sveps med, skrattar och gråter lite, önskar att den aldrig ska ta slut. Jag brukar inte skriva så här om böcker, men den lockar fram klichéer som dessa, för boken är en sådan kliché, men alltså man bryr sig inte! I laaave it, I löööve it, I looove it!

Fan vilken kliché man själv är alltså. Jag skrev om boken redan i vintras, då jag gett den i julklapp till min storasyster. Jag skrev:

One day av David Nicholls - Årets mest hypade kärleksroman var jag ju bara tvungen att ge henne. Jag har bara hört bra saker om denna bok som jag själv är för cool för att läsa (men antagligen motvilligt skulle älska (med (Nej, skoja))).

Eh, jag var drucken när jag skrev det. Men typiskt att man ska vara så förutsägbar. För om jag kunde så skulle jag nog älska med den här boken.

När vi skulle lämna Grekland fyra dagar senare hade vi sexton kilos övervikt (fråga inte...) och vi var tvungna att rensa ut och slänga en massa grejer (gjorde i slutändan ingen skillnad, men som sagt, fråga inte...). Ett av offren blev One Day. Att jag nu, drygt två veckor senare, sitter och faktiskt saknar det fysiska exemplaret, min sönderlästa fina bok, är i mina ögon ett gott betyg. Mycket gott.

Hursomhelst, jag läste ut boken på tredje dagen så allt gick fortfarande enligt planerna. En bok om dagen under sju dagar. Men ja, keep reading...

De tio värsta ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

Bla bla skräp bla bla galna kändisar bla bla pengakåta förlag bla bla here we go again: De tio värsta ur höstens bokutgivning 2011. (Bästa hittar du här!)
1. Här finns mycket att hetsa upp sig över. Bokens idé (mossig), omslag (verkligt vedervärdigt), gluggen (känns "gjort"), ISBN-numret (för komplicerat)... Dessutom förstår jag inte riktigt, är det klassiska roliga historier? Sanna historier? Hur samlar man ihop sådana här historier, se det har jag aldrig förstått. Frågar man vänner och bekanta rakt upp och ned? Läser man andra samlingar och markerar de dråpliga svärmorshistorierna? Jag... fattar inte. (frank förlag)

2. Martin Melin har bidragit med så mycket glädje i mitt liv, från att få sin snopp masserad -97 till en bok dedikerad till sig. Det här känns som en naturlig förlängning av vår relation. Är dock fly förbannad över att den utlovade deckaren dröjer. För jag har väl inte drömt, visst har en sådan nämnts? Ser fram emot den mer än jag längtar efter nytt från Lehane. (Forum)
3. Ouch, här tar jag kanske i, men jag blev så besviken på Hellbergs nya, som jag placerade på min Bästa lista i vintras. Men jag tycker verkligen inte den var bra, barnsligt skriven, aldrig spännande. Sex- och kärleksskildringar på Starletnivå. Uppenbart skrev hon om sina egna upplevelser av Oxford och tillskrev sig samtidigt snuskigt många fina egenskaper. Nej, fungerade inte för mig. Och jag som var så nöjd att jag fått låna Fractions exemplar (som jag tänkt att aldrig lämna tillbaka - det är ett enkelt, smart sätt att stjäla!), men vill inte längre ha den. Jag hoppas på nästa bok i stället! (Månpocket)

4. Sådana här böcker får det att vrida sig i magen på mig. Så uppenbart bara producerad för att tjäna pengar. Sade han så mycket klokt, för övrigt, Aslan? Jag minns mest hans långsamma, varma utandningar: Ahhhh... Så sade han ofta. (Libris förlag)

5. Man får akta sig för att inte lova för mycket i sina annonser. "Den svenska naturen som du aldrig tidigare sett den"? Om jag utgår från omslaget, skulle jag då aldrig ha sett en björns rumpa förut? En älg som äter? En närbild på en blomma? En skelögd örn? OK, det där sista exemplet är i och för sig imponerande, men 1/4? Inte tillräckligt för att övertyga mig. (Forma Books/Ica bokförlag)

6. Hörni, jag börjar bli trött på att ständigt ge och ge till de varelser vi kallar bebisar. Är det inte dags att de ger något tillbaka? Kanske att jag skulle vilja ha den där stickade luvtröja eller läckra ponchon de nämner i annonsen! (Forma Books)

7. Nej, luffarslöjd är inget för mig. Vi provade det under en vecka när jag gick på folkhögskola i Jönköping och jag fick upp en lång bit ståltråd under tumnageln och de andra bara skrattade. Min lillasyster var på besök den dagen. Generad visste hon inte var hon skulle titta. Skrattet ekar fortfarande i mitt huvud. "Ha ha", ungefär så skrattade de. "Ha ha". På ett ungefär. (Forma Books)

8. Bingo, Bingo, Bingo... Vill så väl, är så fel. Det vore i och för sig intressant att höra historien om hur fasen han fick systrarna Graaf att ställa upp på osmakligt incestuösa fotografier. Hur, liksom, lät argumenten? (Lind & Co)

9. Jag trodde inte det var möjligt för någon som är född på julafton att älska julen. Är man inte för evigt bitter över att man inte får ha sin födelsedag i fred? Usch, att mina syskon också skulle få paket på MIN födelsedag, jag ryser av blotta tanken. Ytterligare ett bevis på Pernillas brist på mänskligt DNA. "Den som sa lagom är bäst har aldrig varit hemma hos familjen Wahlgren på julafton" skriver Pernilla i annonsen. Som sagt, ryser av blotta tanken. (Bokförlaget Semic)

10. Den här gör mig förbannad på riktigt. Vad tänker illustratören Margareta Nordqvist? Om jag känner min Sigge, och det inbillar jag mig att jag gör, så är det en sak jag vet med säkerhet: Sigge är en liten vit shettis. Han har inte svart päls. Inga fler retcons, snälla ni! Jag har fullt upp med att förstå DC Comics nyligen tillkännagivna reboot. (Bonnier Carlsen)

Det var inte så farligt den här gången, inte sant? Bokbranchen, det finns hopp om dig ännu! Fredspipa för tillfället.

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

Tre gånger om året utges en katalog över svenska bokförlags kommande utgivning och för er skull, så att bokhavet ska bli mindre en påse Bertie Botts bönor och mer en Alladinask, brukar jag gå igenom den och sortera de söta karameller från de beska. I år är katalogen tjock och fylld av härligheter. Det är som att förlagen läst mina tidigare genomgångar och rensat bort den värsta skiten. Viss bismak har jag trots allt funnit och den listan presenteras snart. För vi börjar, som sig bör, med det götta.

1. Vi mjukstartar med Johan Theorins nya deckare, där han lämnar sitt litterära Öland för "en mellanstor stad någonstans på västkusten". Jaha ja. Raffigt. Jag tyckte inget vidare om Theorins senaste, Blodläge, så en nystart är nog på sin plats. Dessutom beställde jag pinsamt nog Blodläge som recensionsex från förlaget, utan att nånsin recensera den, så jag känner att jag "owe him one"... Men förlåt, Sankta Psyko, vad är det för jädra namn? (Wahlström & Widstrand)

2. "Cigaretten efteråt? Betyder det vad du tror att det betyder?" frågar Engdahl lite fräckt i annonsen. Hm, jag antar att han syftar på chokladcigaretten jag brukar avnjuta efter att ha bloggat. Det finns inget bättre. Denna essäsamling tror jag på, för övrigt! (Albert Bonnier Förlag)

3. Take it away, Anna Winberg! (Bonnier)

4. Barbro "Babben" Lindgren, har hon skrivit något dåligt, tro? Sulle'nte tro det. Här vänder hon sig återigen till vuxnare läsare, men dessutom, som ni ser uppe i hörnet, kommer Sparven-böckerna i nytryck. Verkligen på tiden. (Karneval)

5. Man fick läsa ett utdrag ur feministiska sexserien Maran i serietidningen Utopi (rekommenderas!) tidigare i våras och ja, den "fungerade", blink blink... (För privat? Skiljelinjen blir allt suddigare i det moderna, ständigt uppkopplade samhälle jag lever i, men jag gissar på: ja.) (Kolik förlag)

6. Fanny Ambjörnssons tidigare I en klass för sig är obligatorisk (bokstavligen tror jag) läsning för alla som jobbar med ungdomar och även om ämnet, färgen rosa, känns lite uttjatat (ja, alla vet att det betraktades som en killfärg fram till 1900-talet), så är mina förhoppningar höga. Blow my mind, Ambjörnsson! (Ordfront)

7. Grymt avundsjuk på begåvade Sara som ska bli seriefigur i Mats Jonssons nya album. Jag läste om hans förra bok Pojken i skogen i veckan och alltså, den är ju så jädra bra. Likaså Hey Princess. De utdrag ur Mats kamp som redan publicerats i Galago har varit lovande, så detta kan bara bli fantastiskt. Jag såg Mats med familj häromdagen när jag satt och drack kaffe och poserade utanför Konstfack. Söta. (Ordfront)

8. Jag har känt mig skeptiskt inför Langenskiölds "Vad är..."-serie. Rätt trist design och jag har svårt för flera av de författare de anlitat. Tomas Alfredsson tycker jag dock är vettig och så gillar jag hans utseende. Han har stil. Att han ska "läxa upp kollegor och få utlopp för sin bitterhet" är förstås bonus. Filmatiseringen av "Låt den rätte komma in" levde däremot inte upp till mina, erkänt skyhöga, förväntningar, men vad har det med något att göra? (Bokförlaget Langenskiöld)

9. Morsan och farsan, dags att åter pynta upp kosing för böcker jag alltid önskar mig men aldrig verkar läsa. Mind you, de är snygga i hyllan. Till jul som vanligt? (Nordstedts)

10. På sistone har jag fått ovanan att säga "vart" när jag menar "var" och det tycker jag är så fruktansvärt ocharmigt språk. Lovar att skärpa mig. Siv Strömqvist är varje svensklärares husgud och denna bok kan definitivt komma mig väl till pass i framtiden.

Det var det bästa, i min små grå ögon i alla fall. Snart kommer listan över - huga! - katalogens värsta titlar.

Engångsligg

"Förbannade jädra skitbok, du har kostat mig mitt välbehövliga försprång!" tänkte jag efter att ha läst hundra sidor i David Nicholls One Day, som jag valt att följa upp Andrew Kaufman med. Det var fortfarande dag ett av mitt projekt: "Läs en bok om dagen under semesterveckan" och efter bara några timmar på stranden första dagen hade jag redan påbörjat min andra bok. Hundra sidor in hatade jag dock karaktärerna, handlingen, ja allting med One Day och beslutade mig för att lägga, nej kasta, den åt sidan. Dagen var dessutom vid det här laget slut, så mitt försprång gick därmed upp i rök.

Nästa dag läste jag i stället Josefin Palmgrens Engångsligg. He he, den tyckte jag var bra. Till viss del i trots mot Jens Liljestrands korkade recension i DN. Förstår mig inte alls på Liljestrand som recensent, fast han skrev roligt om Livet Deluxe förstås. Hursomhelst, extremt irriterande huvudperson i Engångsligg: den tjugoåriga provokatören Klementin. Hon ska vara nån slags neo-neo-feministisk (Eller? Har dålig koll...) ung tjej, som petar näsan, kissar i hissar, pratar om sin matstörning och hur snygg den gör henne, erbjuder sexuella tjänster mot drinkar så länge killen är snygg, och så vidare. Man får följa Klementin under några månader i Stockholm, hon har just gjort slut med sin kille, har svampinfektion och får inte ha sex, så hon glider runt, har ihop det med några grabbar, återupptar vänskaper... Vad gjorde hon mer nu då? Jobbade inom media. Träffade sin mamma. Lite sånt.

Klementins feminism är i Lilla Lovis anda och därmed av en typ jag inte riktigt förstår mig på. Jag blir inte provocerad, mest trött. Har vi inte kommit längre än så här? Tjejer som beter sig som grisiga killar, wow vilken grej... Någon kanske vill förklara för mig, för jag är rädd att jag ska bli Loa Falkman som klappar råcoola Alexandra Dahlström på huvudet och kallar henne "lilla hjärtat" på Guldbaggegalan 1999. Kommer ni ihåg det? Det var så fruktansvärt pinsamt. Rejält gubbigt ögonblick för Loa. Jag byter ämne...

...tillbaka till boken. Problemet är att då finns inte mycket mer att prata om. Jag tycker boken effektivt och roligt berättar om en viss typ av människor, om ytliga relationer och (lite grann) om vår samtid. Den påminner om en kul, men lite trashig blogg, som avslöjar för mycket om skribenten - men på ett bra sätt! En av Palmgrens förebilder är, skriver hon i efterordet, Alex Schulman, så hon tar det förhoppningsvis som en komplimang.

Två dagar, två böcker. Fuckin' A.

Sorglig/Rolig

Jag har svårt att artbestämma följande historia: är den sorglig eller rolig?

Häromdagen kom det in i bokbutiken en familj bestående av far, mor och två tonårsdöttrar. De såg trevliga och lite svenniga ut, pappan lätt överviktig, keps och (ej hippt) sliten t-shirt, döttrarna blasé men glada, mamman: minns ej.

I alla fall, de går runt och kikar, vrider och vänder på böcker, men så tar pappan ner en bok från hyllan och visar den med ett leende för ena dottern: "Det här är väl nåt för dig...?"

Boken? Hillevi Wahls roman Hungerflickan - En berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan.

Dottern reagerade med ett "A-men åhhh, pappa, inte ens kul!" varpå han tankspritt vandrade iväg.

Tja, där är väl den historien slut dårå. Jag tycker den är otroligt rolig och sorglig samtidigt. Jag är säker på att pappan inte menade något illa. Tvärtom är han så säker på att hans dotter inte lider av klassiska tonårsproblem som matmissbruk, ensamhet eller pappalängtan att han tror att det är okej att skämta om det. Samtidigt är det ju faktiskt inte självklart att han har rätt i sitt antagande och det gör historien himla sorglig. Att han är helt uppe i sin värld, där svart är svart, vitt är vitt och han tror sig veta allt som försiggår i sina döttrars liv. "Pappalängtan, varför skulle de lida av det? Jag är ju precis bredvid dem?" Men vilken farsa har koll på sina döttrars alla känslor? Dotterns replik tyder ju på att hon inte uppskattar skämtet (fasen, hon kanske lider av alla tre) vilket i sin tur betyder att pappan inte känner henne så väl som han tror. Hursomhelst, sorgligt på ett komiskt vis eller komiskt på ett sorgligt vis, det var ett fullkomligt idiotiskt, om än hysteriskt roligt, skämt. Right?

Det gjorde dock min dag, för det är sånt här vi håller på med, vi butiksbiträden. Dömer, analyserar, fantiserar om just dej!

Alla mina vänner är quirky superhjältar

På en strand strax utanför staden Chania, Kreta, Grekland låg förra veckan en blek svensk i skuggan och läste romaner. Det var länge sedan han fick tillfälle att göra det, så i början gick det trögt, men sen kom han igång. Han hade målsättningen sju böcker på lika många dagar. Gick han i mål? Keep reading this blog!

Surprise, surprise, den lille svensken var jag. Den första boken jag läste var hypade All my friends are superheroes av Andrew Kaufman. Det var intressant läsning, främst av den anledningen att jag så starkt ogillade en bok som i princip är designad för mig och min sort. Kaufman är en kanadensisk författare med stark indiekänsla och McSweeny-bakgrund, som skriver om postmoderna superhjältar och romantik i en snyggt utformad bok. Jag borde älska den.

Problemet var att den skulle vara så förbannat "quirky" hela tiden. Jag kan inte längre se amerikanska indiefilmer, för att quirky har tagit över. Quirky är att vara lite gulligt speciell, med bedårande och överraskande egenheter. Quirky kultur ser på viktiga saker ur en lite egen synvinkel. Sex är viktig inom all quirky kultur, gärna ska det vara en ung tjej som ser lite naivt på sin egen och andras sexualitet, kanske ligger hon med en gubbe - det är ett vanligt motiv inom quirk. Det är dock svårt att vara egen och speciell när alla gör samma sak och just nu ska allt vara fucking quirky... Det märkliga med quirk är också att trots dess ansats att vara speciell är den ofta väldigt mainstream i sin uppfattning om romantik och det ska fasen alltid vara lyckliga slut.

All my friends... handlar om den vanlige mannen Tom, som lever i en värld där vissa människor föds med superkrafter och därför kallas superhjältar. När Tom börjar umgås i nya cirklar och med nya vänner, som alla har superkrafter, blir det i stället han som är speciell, han som saknar superkrafter. På sin bröllopsdag hypnotiserar ett svartsjukt ex Toms nyblivna fru superhjältinnan The Perfectionist (gissa hennes kraft) att inte längre se Tom, han blir i hennes ögon osynlig. Sex månader senare ska hon flytta från staden och börja ett nytt liv och Tom har en kort flygresa på sig att på något sätt få henne att återupptäcka honom.

Under resan får läsaren tillbakablickar från deras gemensamma liv och lär känna resten av stadens superhjältar. Hjältarnas speciella egenskaper är (oftast) inga traditionella superkrafter, utan mer ja, quirky superkrafter... Mellan kapitlen om Tom och The Perfectionist ligger korta texter om de olika hjältarna. Typexempel:

The Stress-Bunny

If you arrive at a party and suddenly find yourself completely relaxed, there's a good chance the Stress-Bunny is there. Blessed with the ability to absorb the stress of everyone in a fifty-foot radius, the Stress-Bunny is invited to every party, every outing. Her power originates from her strict Catholic upbringing.

Ja, ni fattar. Lite kul, lite gulligt, lite smart, väldigt quirky. Underfundigt tills man storknar. Boken handlar inte så mycket om sex, men lite grann. Ex-pojkvännen som hypnotiserade Toms hustru heter Hypno och förförde The Perfectionist genom att hypnotisera henne att tro att hon ville ha sex med honom och att deras sex var det bästa hon någonsin upplevt. Hm, okej... Inga moraliska betänkligheter där eller? Några sådana frågor utreds inte. Quirky!

Tanken är att man ska känna igen sig själv och sina vänner i superhjältarna och deras egenskaper och visst tanken är god. Metaforerna funkar, de är medvetet övertydliga. All my friends are superheroes andas dock så mycket cute and quirky, från omslag till minsta stavelse, att jag inte står ut med dess söta hallonbåtsandedräkt, den stöter tvärtom till slut bort mig.

Nej, denna bok var inget för mig, men den tog bara några timmar att läsa, så redan dag ett kunde jag börja med bok två. Det började bra, mitt projekt! Fortsättning följer.

Kafkaesk omröstning

I vintras satt vi en kväll kvar hemma hos Åsa efter att vi spelat in vår podcast. Nu hade vi stängt av alla inspelningsdon och drack oss istället allt fullare och beklagade oss över att jag inte har några läsare. Tja, jag beklagade mig och de lyssnade tålmodigt. (Helgon och martyrer, mina två vänner Kafka och Fraction...) Hursomhelst, i samband med detta diskuterade vi också det stora bokbloggpriset som just tillkännagivits och jag minns att jag proklamerade, med den berusades övertygelse, att detta pris, det skulle Åsa plocka hem. Det var oundvikligt, det var karma, det var lika självklart som att jag visste att jag inte skulle vinna. Jag brast i gråt, med den berusades entusiasm.

Tja, fyra månader går och nomineringarna släpps. Tillsammans med två bloggar jag aldrig hört talas om hittar vi just lilla Kafka på jobbet. Extremt välförtjänt och tro mig, hon tar hem detta. Men då behöver hon vår hjälp. Även om ni lyssnat på podden och irriterat er på oss, klicka in på Forma Books och rösta på hennes blogg. Pretty please. OK, hejhej!

Ett ögonblick i tiden

Tre säsonger, som passerat som ett ögonblick (...)

Dock är denna period en stor del av livets vikt

Tjugotalet ungdomar som för snart tre år sedan ovilligt föstes samman. "Ni är nu en grupp, vare sig ni vill eller inte!" År av problem, hot, mobbning, homofobi, rasism. Rädsla. Rädsla för varandra, rädsla för "det andra". Rädsla för sig själv. För att hitta sig själv och inte tycka om det man finner.

"Är du en sån där som gillar poesi?"

Arbete. Ständigt arbete. Inte mitt. Jag har precis kommit hit. Det är andras hårda arbete som har lett oss hit. Samlade, faktiskt samlade, på bänkarna framför en klassisk utomhusscen. De är rastlösa. I kväll väntar London.

"Är det här rätt?"

Det kommande besöket i Shakespeares stad har inspirerat till dikt. Sonetter. Bunden vers om det de har varit om de senaste tre åren. Deras högstadietid.

"Har jag presenterat temat? Utvecklat det? Är detta en reflektion? Är det här en avslutning?"

Två och ett halvt år av kaos, ett halvår av något bättre. Äntligen något bättre. Vad ska nu komma av detta? Ska de våga? Vill de våga?

"Kan vi inte bara skriva i stället? Skita i reglerna?!"

En efter en. Vissa tar plats på scenen, fyller upp den med sitt mod. Andra sitter kvar, men läser med andakt. Tja, viss andakt... Men är det solljusets blänk eller kan man skönja något tändas i vissa ögon. Ord, rim, budskap, att någon lyssnar, att ha något att säga, att kunna, att våga. Alla tar plats. Alla vågar vilja - eller är det en vilja att våga jag ser?

"Är du en sån där som gillar poesi? Min mamma är också det."

Gamla mönster kan brytas. Man ska inte vara rädd för den man kan bli, den man råkar bli, den man är men inte vågar vara.

Barnen började plötsligt skina

Gjorde alltihopa rätt

För alla är så himla fina

(Versrader av anonyma elever)