söndag 17 juli 2011

Cheeky bastards...

fredag 15 juli 2011

Läs mig krossa Bengt Palmers hjärta

Låt mig bara få den här sågningen ur vägen, så ska jag snarast ge mig i kast med mer positivt laddade, kreativa inlägg senare i sommar. Men har ni i en biografi nånsin läst värre inledande ord än dessa:

En målare målar, en murare murar och en montör monterar, men vad gör en skivproducent?
Alltså :O

Denna bloggs första smiley-gubbe, men då ord inte finns för att uttrycka min stora förvåning över att en vuxen man, med ett liv fyllt av skrivande bakom sig dessutom, väljer att inleda sin livshistoria med dessa rader, ja då får jag ta till den berömda smileygubben.

Vi är många som förtröstat, tappat hoppet om drömmen om en självbiografi skriven av Bengt Palmers , men Anderson Pocket har haft fingret på pulsen och känt att 2011 är ingen hetare än Bengt. Slumpens skördar blir inte mycket bättre efter den katastrofala inledningen (som i och för sig var vad som drog mig till boken in the first place), mest påminner den om något skrivet till ett sextioårskalas. En knappt kompetent formulerad text riktad till en mindre skara människor som delar minnen, upplevelser och kärlek till huvudpersonen. Och ja, det kan stämma när gäller många självbiografier, men här är det Bengt Palmers det handlar om.

Det främsta felet med boken är att det aldrig händer någonting i språket. Här är ett exempel:
När slutlåten förklingat och blomsterflickorna delade ut sina buketter på scenen, var publiken helt vild och när jag från min bänkplats fäste blicken på Björn [Skifs] såg jag... världens absolut lyckligaste ansikte.
Kompetent, men förbaskat tråkigt. Författaren älskar "...", vilket alltid följs av ett fullständigt ointressant avslöjande. Exempelvis: "Många undrade vem som dolde sig bakom namnet [på krogshowen] Ansgar Winsch, och det rätta svaren var... ingen". För att avsluta Palmers anekdot, så var det nämligen så att Björn (Skifs) och han alltid "gillat att hitta på knäppa namn". Han fortsätter: "Björns senaste e-mejl till mig är t.ex. undertecknat med namnet Lelle Agadir, och mitt senaste e-mejl till honom undertecknade jag med namnet Mes O. Potamien. Jättebarnsligt. Men kul." Men Bengt! :O

Det näst största felet är att den är alltför lång och detaljerad. Palmers har gjort några coola grejer i sitt liv (musiken till Sällskapsresan... aaand that's it!), men vem tror han är intresserad av deckaren han skrev på 80-talet, sida upp och sida ned om produktionen av musikalen Spök! på 80-talet, en ungdomsfilm i fantasygenren han skrev, men som aldrig producerades, och om när han, Björn och Clabbe af Geijerstam kidnappar varandra på varandras respektive fyrtioårsdag på 80-talet. :O Värst tror jag är när han berättar om Stora frågeboken (som han skrev på 80-talet), en helt poänglös historia:
Jag hittade på 100 ämnesområden som t.ex. Far Och Flyg, Filmhistoria, Filosofer, Fiskar och Fornnordiska Gudavärlden, varpå jag formulerade 10 frågor i stigande svårighetsgrad som stod att läsa på höger boksida, och på följande vänstersida presenterades de rätta svaren. Stora Frågeboken kom alltså att utgöras av 200 faktaspäckade sidor som förlaget Wahlström & Widstrand tack och lov mötte med jubel.
Författaren tror att han han en poäng med historien, för han berättar att han senare i USA upptäckte det nya sällskapsspelet Trivial Pursuit, som också bygger på faktauppgifter och vars skapare tjänat många miljoner. "'Kul för killarna som uppfann spelet', sa räven medan lite surt sneglade åt alla rönnbären" avslutar Palmers. Skjut mig.

Som ni märker så backar aldrig Palmers från att dra till med en dålig vits. När han skriver om synthens intåg på den svenska muskmarknaden (en av bokens intressantaste delar) döper han kapitlet till "Det Är Synt Om Människorna Sa Aldrig Strindberg". (Han erkänner för övrigt att han gick vilse bland sina syntljud på åttiotalet och att det kostade honom uppdraget att komponera musiken till Den ofrivillige golfaren, hehe.) Kapitlet om åldrande kallar han "Vart Tar Tiden Vägen När Den Går" (Det är Palmers som envisas med versalisering, inte jag!), om sin flytt tillbaka till Sverige efter en tid utomlands skriver han om i kapitlet "Borta Bra, Hemma Pest" och sitt arbete på Polar Music med Björn och Benny beskriver han i kapitlet med namnet "Polare På Polar". Detta dödsförakt för allt som stor humor heter kan bara beskrivas med :O

Det verkar liksom aldrig ha hänt Palmers något egentligt intressant eller gripande. Han babblar på om sina kändisvänner, produktioner han inte har vett att skämmas över och allehanda hyss och upptåg, men aldrig berättar han om saker som faktiskt betytt någonting, något andra kan lära av eller känna igen sig i. Hans redogörelse för 80-talets AIDS-rädsla blir till slut en sketch, där Palmers plötsligt blir Sven Melander i en sketch från Nöjesmassakern (från 80-talet) och missuppfattar vad ett negativt provresultat innebär. Han verkar sakna djup, denna man.

Å andra sidan har jag nu läst varenda ord i Slumpens skördar, trots att jag verkligen avskydde v a r e n d a ord, och en stor chock fick jag häromdagen när jag stod i bokaffären och en kund frågar efter självbiografin skriven av... Bengt Palmers. (Jodå, jag kan, jag med.) Intresset är kanske större än jag tror, men samtidigt anar jag att ingen har kunnat förutse vad Palmers skulle komma att skriva. Världens sämsta bok.

måndag 4 juli 2011

Bokförälskelse vid andra ögonkastet (och andra klichéer)


På morgonen dag tre av vår semestervecka på Kreta vaknade jag tidigt, varm och lätt bakfull. Maja sov fortfarande, så jag slog försiktigt upp balkongdörren och sträckte mig efter närmsta bok. Den enda jag kunde nå var David Nicholls One Day, en bok jag ratat dagen före och äcklad slängt ifrån mig efter hundra sidor. 'OK' tänkte jag, 'den kan väl ta kål på några timmar' och fortsatte läsa.

Jag har alltid tyckt att det varit lite fånigt att tala om kärlek till böcker i romantiska ordalag, men jag vet inte vad annat jag kan kalla det som skedde denna morgon än "förälskelse". Motvilligt charmades jag nu totalt. Plötsligt var boken rolig, spännande, smart, romantisk, rörande, ja allt man vill ha. Karaktärerna jag tidigare stört mig på brydde jag mig nu om, jag ville fortsätta läsa om dem, veta vad som skulle hända dem under nästa år. Det är ett otroligt skickligt romanbygge, det är något beräknande över alltihop. Att tolv månader går mellan varje kapitel, som utspelar sig på samma datum under drygt tjugo år, samma datum som de två först träffades. Jag får en känsla av att författaren planerat boken som en matematiker beräknar en avancerad ekvation, med syfte att maximera läsarens känslor.

Missförstå mig inte, "beräknande" låter illvilligt och det är det sista boken känns. Men Nicholls vet precis hur han ska göra för att man ska sympatisera med hans karaktärer, ger dem exakt tillräckligt med dåliga tillika bra sidor för att man ska se dem som människor av kött och blod, dynamiska. Det är något förutsägbart över deras utveckling, även bokens slutgiltiga vändning är en lågoddsare om man tänker efter. Men man bryr sig inte. Det är så skickligt genomfört att man sveps med, skrattar och gråter lite, önskar att den aldrig ska ta slut. Jag brukar inte skriva så här om böcker, men den lockar fram klichéer som dessa, för boken är en sådan kliché, men alltså man bryr sig inte! I laaave it, I löööve it, I looove it!

Fan vilken kliché man själv är alltså. Jag skrev om boken redan i vintras, då jag gett den i julklapp till min storasyster. Jag skrev:
One day av David Nicholls - Årets mest hypade kärleksroman var jag ju bara tvungen att ge henne. Jag har bara hört bra saker om denna bok som jag själv är för cool för att läsa (men antagligen motvilligt skulle älska (med (Nej, skoja))).
Eh, jag var drucken när jag skrev det. Men typiskt att man ska vara så förutsägbar. För om jag kunde så skulle jag nog älska med den här boken.

När vi skulle lämna Grekland fyra dagar senare hade vi sexton kilos övervikt (fråga inte...) och vi var tvungna att rensa ut och slänga en massa grejer (gjorde i slutändan ingen skillnad, men som sagt, fråga inte...). Ett av offren blev One Day. Att jag nu, drygt två veckor senare, sitter och faktiskt saknar det fysiska exemplaret, min sönderlästa fina bok, är i mina ögon ett gott betyg. Mycket gott.

Hursomhelst, jag läste ut boken på tredje dagen så allt gick fortfarande enligt planerna. En bok om dagen under sju dagar. Men ja, keep reading...

söndag 26 juni 2011

De tio värsta ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

Bla bla skräp bla bla galna kändisar bla bla pengakåta förlag bla bla here we go again: De tio värsta ur höstens bokutgivning 2011. (Bästa hittar du här!)
1. Här finns mycket att hetsa upp sig över. Bokens idé (mossig), omslag (verkligt vedervärdigt), gluggen (känns "gjort"), ISBN-numret (för komplicerat)... Dessutom förstår jag inte riktigt, är det klassiska roliga historier? Sanna historier? Hur samlar man ihop sådana här historier, se det har jag aldrig förstått. Frågar man vänner och bekanta rakt upp och ned? Läser man andra samlingar och markerar de dråpliga svärmorshistorierna? Jag... fattar inte. (frank förlag)

2. Martin Melin har bidragit med så mycket glädje i mitt liv, från att få sin snopp masserad -97 till en bok dedikerad till sig. Det här känns som en naturlig förlängning av vår relation. Är dock fly förbannad över att den utlovade deckaren dröjer. För jag har väl inte drömt, visst har en sådan nämnts? Ser fram emot den mer än jag längtar efter nytt från Lehane. (Forum)
3. Ouch, här tar jag kanske i, men jag blev så besviken på Hellbergs nya, som jag placerade på min Bästa lista i vintras. Men jag tycker verkligen inte den var bra, barnsligt skriven, aldrig spännande. Sex- och kärleksskildringar på Starletnivå. Uppenbart skrev hon om sina egna upplevelser av Oxford och tillskrev sig samtidigt snuskigt många fina egenskaper. Nej, fungerade inte för mig. Och jag som var så nöjd att jag fått låna Fractions exemplar (som jag tänkt att aldrig lämna tillbaka - det är ett enkelt, smart sätt att stjäla!), men vill inte längre ha den. Jag hoppas på nästa bok i stället! (Månpocket)

4. Sådana här böcker får det att vrida sig i magen på mig. Så uppenbart bara producerad för att tjäna pengar. Sade han så mycket klokt, för övrigt, Aslan? Jag minns mest hans långsamma, varma utandningar: Ahhhh... Så sade han ofta. (Libris förlag)

5. Man får akta sig för att inte lova för mycket i sina annonser. "Den svenska naturen som du aldrig tidigare sett den"? Om jag utgår från omslaget, skulle jag då aldrig ha sett en björns rumpa förut? En älg som äter? En närbild på en blomma? En skelögd örn? OK, det där sista exemplet är i och för sig imponerande, men 1/4? Inte tillräckligt för att övertyga mig. (Forma Books/Ica bokförlag)

6. Hörni, jag börjar bli trött på att ständigt ge och ge till de varelser vi kallar bebisar. Är det inte dags att de ger något tillbaka? Kanske att jag skulle vilja ha den där stickade luvtröja eller läckra ponchon de nämner i annonsen! (Forma Books)

7. Nej, luffarslöjd är inget för mig. Vi provade det under en vecka när jag gick på folkhögskola i Jönköping och jag fick upp en lång bit ståltråd under tumnageln och de andra bara skrattade. Min lillasyster var på besök den dagen. Generad visste hon inte var hon skulle titta. Skrattet ekar fortfarande i mitt huvud. "Ha ha", ungefär så skrattade de. "Ha ha". På ett ungefär. (Forma Books)

8. Bingo, Bingo, Bingo... Vill så väl, är så fel. Det vore i och för sig intressant att höra historien om hur fasen han fick systrarna Graaf att ställa upp på osmakligt incestuösa fotografier. Hur, liksom, lät argumenten? (Lind & Co)

9. Jag trodde inte det var möjligt för någon som är född på julafton att älska julen. Är man inte för evigt bitter över att man inte får ha sin födelsedag i fred? Usch, att mina syskon också skulle få paket på MIN födelsedag, jag ryser av blotta tanken. Ytterligare ett bevis på Pernillas brist på mänskligt DNA. "Den som sa lagom är bäst har aldrig varit hemma hos familjen Wahlgren på julafton" skriver Pernilla i annonsen. Som sagt, ryser av blotta tanken. (Bokförlaget Semic)

10. Den här gör mig förbannad på riktigt. Vad tänker illustratören Margareta Nordqvist? Om jag känner min Sigge, och det inbillar jag mig att jag gör, så är det en sak jag vet med säkerhet: Sigge är en liten vit shettis. Han har inte svart päls. Inga fler retcons, snälla ni! Jag har fullt upp med att förstå DC Comics nyligen tillkännagivna reboot. (Bonnier Carlsen)

Det var inte så farligt den här gången, inte sant? Bokbranchen, det finns hopp om dig ännu! Fredspipa för tillfället.

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

Tre gånger om året utges en katalog över svenska bokförlags kommande utgivning och för er skull, så att bokhavet ska bli mindre en påse Bertie Botts bönor och mer en Alladinask, brukar jag gå igenom den och sortera de söta karameller från de beska. I år är katalogen tjock och fylld av härligheter. Det är som att förlagen läst mina tidigare genomgångar och rensat bort den värsta skiten. Viss bismak har jag trots allt funnit och den listan presenteras snart. För vi börjar, som sig bör, med det götta.

1. Vi mjukstartar med Johan Theorins nya deckare, där han lämnar sitt litterära Öland för "en mellanstor stad någonstans på västkusten". Jaha ja. Raffigt. Jag tyckte inget vidare om Theorins senaste, Blodläge, så en nystart är nog på sin plats. Dessutom beställde jag pinsamt nog Blodläge som recensionsex från förlaget, utan att nånsin recensera den, så jag känner att jag "owe him one"... Men förlåt, Sankta Psyko, vad är det för jädra namn? (Wahlström & Widstrand)

2. "Cigaretten efteråt? Betyder det vad du tror att det betyder?" frågar Engdahl lite fräckt i annonsen. Hm, jag antar att han syftar på chokladcigaretten jag brukar avnjuta efter att ha bloggat. Det finns inget bättre. Denna essäsamling tror jag på, för övrigt! (Albert Bonnier Förlag)

3. Take it away, Anna Winberg! (Bonnier)

4. Barbro "Babben" Lindgren, har hon skrivit något dåligt, tro? Sulle'nte tro det. Här vänder hon sig återigen till vuxnare läsare, men dessutom, som ni ser uppe i hörnet, kommer Sparven-böckerna i nytryck. Verkligen på tiden. (Karneval)

5. Man fick läsa ett utdrag ur feministiska sexserien Maran i serietidningen Utopi (rekommenderas!) tidigare i våras och ja, den "fungerade", blink blink... (För privat? Skiljelinjen blir allt suddigare i det moderna, ständigt uppkopplade samhälle jag lever i, men jag gissar på: ja.) (Kolik förlag)

6. Fanny Ambjörnssons tidigare I en klass för sig är obligatorisk (bokstavligen tror jag) läsning för alla som jobbar med ungdomar och även om ämnet, färgen rosa, känns lite uttjatat (ja, alla vet att det betraktades som en killfärg fram till 1900-talet), så är mina förhoppningar höga. Blow my mind, Ambjörnsson! (Ordfront)

7. Grymt avundsjuk på begåvade Sara som ska bli seriefigur i Mats Jonssons nya album. Jag läste om hans förra bok Pojken i skogen i veckan och alltså, den är ju så jädra bra. Likaså Hey Princess. De utdrag ur Mats kamp som redan publicerats i Galago har varit lovande, så detta kan bara bli fantastiskt. Jag såg Mats med familj häromdagen när jag satt och drack kaffe och poserade utanför Konstfack. Söta. (Ordfront)

8. Jag har känt mig skeptiskt inför Langenskiölds "Vad är..."-serie. Rätt trist design och jag har svårt för flera av de författare de anlitat. Tomas Alfredsson tycker jag dock är vettig och så gillar jag hans utseende. Han har stil. Att han ska "läxa upp kollegor och få utlopp för sin bitterhet" är förstås bonus. Filmatiseringen av "Låt den rätte komma in" levde däremot inte upp till mina, erkänt skyhöga, förväntningar, men vad har det med något att göra? (Bokförlaget Langenskiöld)

9. Morsan och farsan, dags att åter pynta upp kosing för böcker jag alltid önskar mig men aldrig verkar läsa. Mind you, de är snygga i hyllan. Till jul som vanligt? (Nordstedts)

10. På sistone har jag fått ovanan att säga "vart" när jag menar "var" och det tycker jag är så fruktansvärt ocharmigt språk. Lovar att skärpa mig. Siv Strömqvist är varje svensklärares husgud och denna bok kan definitivt komma mig väl till pass i framtiden.

Det var det bästa, i min små grå ögon i alla fall. Snart kommer listan över - huga! - katalogens värsta titlar.

onsdag 22 juni 2011

Engångsligg

"Förbannade jädra skitbok, du har kostat mig mitt välbehövliga försprång!" tänkte jag efter att ha läst hundra sidor i David Nicholls One Day, som jag valt att följa upp Andrew Kaufman med. Det var fortfarande dag ett av mitt projekt: "Läs en bok om dagen under semesterveckan" och efter bara några timmar på stranden första dagen hade jag redan påbörjat min andra bok. Hundra sidor in hatade jag dock karaktärerna, handlingen, ja allting med One Day och beslutade mig för att lägga, nej kasta, den åt sidan. Dagen var dessutom vid det här laget slut, så mitt försprång gick därmed upp i rök.

Nästa dag läste jag i stället Josefin Palmgrens Engångsligg. He he, den tyckte jag var bra. Till viss del i trots mot Jens Liljestrands korkade recension i DN. Förstår mig inte alls på Liljestrand som recensent, fast han skrev roligt om Livet Deluxe förstås. Hursomhelst, extremt irriterande huvudperson i Engångsligg: den tjugoåriga provokatören Klementin. Hon ska vara nån slags neo-neo-feministisk (Eller? Har dålig koll...) ung tjej, som petar näsan, kissar i hissar, pratar om sin matstörning och hur snygg den gör henne, erbjuder sexuella tjänster mot drinkar så länge killen är snygg, och så vidare. Man får följa Klementin under några månader i Stockholm, hon har just gjort slut med sin kille, har svampinfektion och får inte ha sex, så hon glider runt, har ihop det med några grabbar, återupptar vänskaper... Vad gjorde hon mer nu då? Jobbade inom media. Träffade sin mamma. Lite sånt.

Klementins feminism är i Lilla Lovis anda och därmed av en typ jag inte riktigt förstår mig på. Jag blir inte provocerad, mest trött. Har vi inte kommit längre än så här? Tjejer som beter sig som grisiga killar, wow vilken grej... Någon kanske vill förklara för mig, för jag är rädd att jag ska bli Loa Falkman som klappar råcoola Alexandra Dahlström på huvudet och kallar henne "lilla hjärtat" på Guldbaggegalan 1999. Kommer ni ihåg det? Det var så fruktansvärt pinsamt. Rejält gubbigt ögonblick för Loa. Jag byter ämne...

...tillbaka till boken. Problemet är att då finns inte mycket mer att prata om. Jag tycker boken effektivt och roligt berättar om en viss typ av människor, om ytliga relationer och (lite grann) om vår samtid. Den påminner om en kul, men lite trashig blogg, som avslöjar för mycket om skribenten - men på ett bra sätt! En av Palmgrens förebilder är, skriver hon i efterordet, Alex Schulman, så hon tar det förhoppningsvis som en komplimang.

Två dagar, två böcker. Fuckin' A.

tisdag 21 juni 2011

Sorglig/Rolig

Jag har svårt att artbestämma följande historia: är den sorglig eller rolig?

Häromdagen kom det in i bokbutiken en familj bestående av far, mor och två tonårsdöttrar. De såg trevliga och lite svenniga ut, pappan lätt överviktig, keps och (ej hippt) sliten t-shirt, döttrarna blasé men glada, mamman: minns ej.

I alla fall, de går runt och kikar, vrider och vänder på böcker, men så tar pappan ner en bok från hyllan och visar den med ett leende för ena dottern: "Det här är väl nåt för dig...?"

Boken? Hillevi Wahls roman Hungerflickan - En berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan.

Dottern reagerade med ett "A-men åhhh, pappa, inte ens kul!" varpå han tankspritt vandrade iväg.

Tja, där är väl den historien slut dårå. Jag tycker den är otroligt rolig och sorglig samtidigt. Jag är säker på att pappan inte menade något illa. Tvärtom är han säker på att hans dotter inte lider av klassiska tonårsproblem som matmissbruk, ensamhet eller pappalängtan att han tror att det är okej att skämta om det. Samtidigt är det ju faktiskt inte självklart att han har rätt i sitt antagande och det gör historien himla sorglig. Att han är helt uppe i sin värld, där svart är svart, vitt är vitt och han tror sig veta allt som försiggår i sina döttrars liv. "Pappalängtan, varför skulle de lida av det? Jag är ju precis bredvid dem?" Men vilken farsa har koll på sina döttrars alla känslor? Dotterns replik tyder ju på att hon inte uppskattar skämtet (fasen, hon kanske lider av alla tre) vilket i sin tur betyder att pappan inte känner henne så väl som han tror. Hursomhelst, sorgligt på ett komiskt vis eller komiskt på ett sorgligt vis, det var ett fullkomligt idiotiskt, om än hysteriskt roligt, skämt. Right?

Det gjorde dock min dag, för det är sånt här vi håller på med, vi butiksbiträden. Dömer, analyserar, fantiserar om just dej!

måndag 20 juni 2011

Alla mina vänner är quirky superhjältar


På en strand strax utanför staden Chania, Kreta, Grekland låg förra veckan en blek svensk i skuggan och läste romaner. Det var länge sedan han fick tillfälle att göra det, så i början gick det trögt, men sen kom han igång. Han hade målsättningen sju böcker på lika många dagar. Gick han i mål? Keep reading this blog!

Surprise, surprise, den lille svensken var jag. Den första boken jag läste var hypade All my friends are superheroes av Andrew Kaufman. Det var intressant läsning, främst av den anledningen att jag så starkt ogillade en bok som i princip är designad för mig och min sort. Kaufman är en kanadensisk författare med stark indiekänsla och McSweeny-bakgrund, som skriver om postmoderna superhjältar och romantik i en snyggt utformad bok. Jag borde älska den.
Problemet var att den skulle vara så förbannat "quirky" hela tiden. Jag kan inte längre se amerikanska indiefilmer, för att quirky har tagit över. Quirky är att vara lite gulligt speciell, med bedårande och överraskande egenheter. Quirky kultur ser på viktiga saker ur en lite egen synvinkel. Sex är viktig inom all quirky kultur, gärna ska det vara en ung tjej som ser lite naivt på sin egen och andras sexualitet, kanske ligger hon med en gubbe - det är ett vanligt motiv inom quirk. Det är dock svårt att vara egen och speciell när alla gör samma sak och just nu ska allt vara fucking quirky... Det märkliga med quirk är också att trots dess ansats att vara speciell är den ofta väldigt mainstream i sin uppfattning om romantik och det ska fasen alltid vara lyckliga slut.

All my friends... handlar om den vanlige mannen Tom, som lever i en värld där vissa människor föds med superkrafter och därför kallas superhjältar. När Tom börjar umgås i nya cirklar och med nya vänner, som alla har superkrafter, blir det i stället han som är speciell, han som saknar superkrafter. På sin bröllopsdag hypnotiserar ett svartsjukt ex Toms nyblivna fru superhjältinnan The Perfectionist (gissa hennes kraft) att inte längre se Tom, han blir i hennes ögon osynlig. Sex månader senare ska hon flytta från staden och börja ett nytt liv och Tom har en kort flygresa på sig att på något sätt få henne att återupptäcka honom.

Under resan får läsaren tillbakablickar från deras gemensamma liv och lär känna resten av stadens superhjältar. Hjältarnas speciella egenskaper är (oftast) inga traditionella superkrafter, utan mer ja, quirky superkrafter... Mellan kapitlen om Tom och The Perfectionist ligger korta texter om de olika hjältarna. Typexempel:
The Stress-Bunny
If you arrive at a party and suddenly find yourself completely relaxed, there's a good chance the Stress-Bunny is there. Blessed with the ability to absorb the stress of everyone in a fifty-foot radius, the Stress-Bunny is invited to every party, every outing. Her power originates from her strict Catholic upbringing.
Ja, ni fattar. Lite kul, lite gulligt, lite smart, väldigt quirky. Underfundigt tills man storknar. Boken handlar inte så mycket om sex, men lite grann. Ex-pojkvännen som hypnotiserade Toms hustru heter Hypno och förförde The Perfectionist genom att hypnotisera henne att tro att hon ville ha sex med honom och att deras sex var det bästa hon någonsin upplevt. Hm, okej... Inga moraliska betänkligheter där eller? Några sådana frågor utreds inte. Quirky!

Tanken är att man ska känna igen sig själv och sina vänner i superhjältarna och deras egenskaper och visst tanken är god. Metaforerna funkar, de är medvetet övertydliga. All my friends are superheroes andas dock så mycket cute and quirky, från omslag till minsta stavelse, att jag inte står ut med dess söta hallonbåtsandedräkt, den stöter tvärtom till slut bort mig.

Nej, denna bok var inget för mig, men den tog bara några timmar att läsa, så redan dag ett kunde jag börja med bok två. Det började bra, mitt projekt! Fortsättning följer.

lördag 28 maj 2011

Kafkaesk omröstning

I vintras satt vi en kväll kvar hemma hos Åsa efter att vi spelat in vår podcast. Nu hade vi stängt av alla inspelningsdon och drack oss istället allt fullare och beklagade oss över att jag inte har några läsare. Tja, jag beklagade mig och de lyssnade tålmodigt. (Helgon och martyrer, mina två vänner Kafka och Fraction...) Hursomhelst, i samband med detta diskuterade vi också det stora bokbloggpriset som just tillkännagivits och jag minns att jag proklamerade, med den berusades övertygelse, att detta pris, det skulle Åsa plocka hem. Det var oundvikligt, det var karma, det var lika självklart som att jag visste att jag inte skulle vinna. Jag brast i gråt, med den berusades entusiasm.

Tja, fyra månader går och nomineringarna släpps. Tillsammans med två bloggar jag aldrig hört talas om hittar vi just lilla Kafka på jobbet. Extremt välförtjänt och tro mig, hon tar hem detta. Men då behöver hon vår hjälp. Även om ni lyssnat på podden och irriterat er på oss, klicka in på Forma Books och rösta på hennes blogg. Pretty please. OK, hejhej!

söndag 8 maj 2011

Dags att rädda "Tivoli med vänner"

Hörni, jag är ute på uppdrag. Jag var på Small Press Expo i helgen, Kulturhuset och Serietekets årliga serietidningsmässa, och pratade bland annat med en trevlig typ från den svenska serietidningen Tivoli med vänner. Hon berättade att ekonomin så sakta är på väg att knäcka tidningen och det tycker jag vore synd och skam.

Lyssna, Tivoli är en serietidning med endast nytecknat, svenskt material av samtida serietecknare, illustratörer, barnboksförfattare, journalister och pedagoger. Detta blir naturligtvis svindyrt för förlaget, men kvalitetssäkrar å andra sidan produkten. Inga gamla unkna könsroller, inget våld. Det var till exempel i denna tidning som Sara Olaussons briljanta serieversion av Loranga, Masarin och Dartanjang publicerades första gången. De har dessutom lyckats hålla ned priset till endast 38 spänn. Otroligt!

Den vänder sig dessutom till barn, inte specifikt till flickor eller pojkar, utan alla jädra ungar. Detta samtidigt som sunkrunkiga Egmont tydligen släpper två nya titlar, en blå Goal Junior om fotboll specifikt för killar och en rosa Emma om ja, kändisar och katter specifikt för flickor. För ålder 6 och uppåt. Så fräscht!

Tivoli ges ut av fristående Positiv Förlag, vilket betyder att de inte har tillgång till Egmonts distributionskanaler utan att betala hundratusentals kronor. De måste förlita sig på prenumerationer och att ett litet antal butiker orkar ta sig tid att beställa från någon annan än Egmont. Nu börjar dock pengarna ta slut och förlaget måste få in nya prenumeranter snabbt för att överleva.

Har du en unge? Känner du en unge? Gå in på Tivolis hemsida och teckna en prenumeration genast. Jag menar NU!

torsdag 21 april 2011

Tack gubbar!

Tack Daniel Boyacioglu och Malte Persson för att ni hjälper mig introducera mina nior till haiku respektive sonetten:

Modern haiku av DB:
Ni folkölsfolket
spyr ner vår tunnelbana
och kliver sen av

Ni folkölsfolket
spyr ner vår tunnelbana
och vi städar rent

Modern sonett av MP:
Som vore en station en väldig lunga
och människorna luft den långsamt andas
(envar en molekyl som omärkt blandas
med alla andra i en större klunga)

så töms och fylls perrongen i den tunga
andhämtning som, om ett stämband fanns
hängt i stationens hals, gav oss en chans
att en gång höra underjorden sjunga.

Och kunde underjorden sjunga steg
ur djupets strupe väl en stengästs bas
förkunnande vår art av undergång;

och kunde underjorden sjunga teg
väl vi som vävts av stoft och vind och gas
som satts i svängning av en sådan sång.
Förolämpar jag mina elever, då jag hoppas att dikter om deras urbana vardag ska locka in dem? Det är inte utan att man undrar hur många lärare som använt Boyacioglu i sin undervisning och jag lär knappast vara ensam om att hoppas på Persson. Äsch, det är väl okej att vara en vandrande kliché i början av sin lärargärning? Kavajen har ni ju redan sett...

måndag 18 april 2011

Podcast #5: Du var verkligen snygg i bikini!

Så var det dags för sista delen i podcastserien "Podden som vrider upp världen" om Haruki Murakamis roman. I detta femte avsnitt avrundar jag, Kafka på jobbet och A Fraction of the Web vårt samtal, sakligt och nyktert. (Märker ni skillnaden? Vi med...)

Avsnittet hittar ni här!

PS. Podcastandet är ett pågående experiment, berätta gärna vad ni tyckte fungerade och inte fungerade, vad ni önskar av oss i framtiden, osv. Vi har tyckt oss kunna konstatera att fem avsnitt om en och samma bok är lite för långt, speciellt med en sådan frustrerande läsning som Murakami visade sig vara. Håller ni med om det? Skulle ni hellre lyssna på enskilda podcasts om enskilda böcker? Kom gärna med idéer och uppslag, antingen som kommentarer på bloggen eller skicka e-post. DS.

måndag 11 april 2011

Podcast # 4: Return of the Kemtvättsägarn


Nu är det dags att presentera del fyra i vår podcastserie om Haruki Murakamis "Fågeln som vrider upp världen". Den hittar ni här!

Erkänn bra?

torsdag 7 april 2011

Kvar i brunnen...


Om ni undrar var jag är, så känns det som att jag fortfarande är fast i Murakamis uttorkade brunn. Jag är helt slut efter podd-äventyret (alla avsnitt inspelade och klara!) och den lilla energi jag har går åt till att planera lektioner. I måndags presenterade jag hela jädra litteraturhistorien för en klass nio och det gick bättre än förväntat. Fick en spontan applåd när jag var klar, vilket var oerhört gulligt.

På tal om mina fina elever, är det någon som kan rekommendera en samling med skräckhistorier på engelska som passar att läsa högt för sjunde klassare? På engelska, mind you. Alla förslag uppskattas.

Lovar att återkomma snart...

måndag 4 april 2011

Podcast #3: Kan... inte... sluta... tolka!

Gooo' vänner!!!

Här är länken till del tre av vår podcast om Haruki Murakamis "Fågeln som vrider upp världen". Detta avsnitt blev roligt och bra det med, har jag nöjet att meddela. Jag vet att det var en del av er där ute som tvivlade på det (Hej mamma!), men vi lyckades!


Som vanligt, lyssna direkt på datorn genom att klicketiklicka på länken, eller högerklicka och ladda ner avsnittet till din iPod.


PS. Skojade bara om mamma. DS.

måndag 28 mars 2011

Murakami-podcast # 2: Konstigt kan vara bra


Här är länken till andra delen av min, Kafka på jobbet och A Fraction of the Webs podcast om Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen.

Första delen hittar ni här.

Mycket nöje!

måndag 21 mars 2011

Podcast-premiär!

En minut innan Fraction och Kafka erbjuder vår nya eminenta podcast om Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen finns den att lyssna på här på Illusionernas blogg. Alltid på er sida, kära läsare.

Trycker du helt enkelt på länken här, så ska du kunna lyssna direkt i datorn. Alternativt så högerklickar du på samma länk och laddar ner filen till din dator och för sedan över den till din iPod eller vad du nu har för apparat. Då kan du för alltid ha mig i dina öron, lyckliga du.

Detta första avsnitt är extralångt, uppåt fyrtio minuter tror jag. Resterande fyra avsnitt (som kommer varje måndag klockan tio hos mina podkumpaner och en minut tidigare hos mig) är endast runt tjugofem-trettio minuter. Om ni ändå känner att fyrtio minuter är väl långt, så sluta lyssna runt tjugofem-minuterstrecket. Där nånstans slutar jag ändå prata har det visat sig.

Tack till Boktoka som i grevens tid spelade in en jingel till oss!

Hoppas ni gillar det och lita på att det bara blir bättre!

söndag 20 mars 2011

Barn växer aldrig upp, men våra kroppar blir större och våra hjärtan rivs sönder

Då jag nyligen köpte några begagnade amerikanska samlingsvolymer av Bill Wattersons Calvin and Hobbes, har jag under de senaste dagarna läst mer av den serien än jag sammanlagt gjort de senaste tio - femton åren. Som barn älskade jag serien om den fantasifulle pojken Kalle och hans låtsaskompis, tygtigern Hobbe – jag läste den slaviskt i Serie-Paraden. När jag nu läser den som vuxen undrar jag om den alltid var så här sorglig?

Det är verkligen en fantastisk serie, extremt vältecknad och såväl rolig, söt och mysig, som fräck, filosofisk och smart. Min tjej frågade i går, när vi låg och läste serien tillsammans (jag vet, vi är gulliga!), vem serien egentligen riktar sig till, barn eller vuxna? Där i tror jag seriens storhet ligger, att den lyckas ha något att erbjuda alla, utan att sänka sig till minsta gemensamma nämnare. Men draget av sorg har jag inte uppfattat förrän i vuxen ålder och jag tror kanske det är jag själv som lägger in det. När Watterson 1995 gick ut med att han tänkte lägga ned serien skrev kolumnisten Frank Ahrens en krönika i Washington Post, en gravskrift över serien, i vilken han försökte förutspå hur Watterson skulle komma att avsluta sitt livsverk:

Calvin will say he hears something; maybe it's a monster.

"What's that?" he'll ask Hobbes.

"It's just your imagination," Hobbes will reply. 


Then Calvin will turn away for a moment, to fashion the snowman's head. He will need help lifting it onto the torso, so he will call for his best friend, Hobbes. But Hobbes will not respond. 
Calvin will turn around. 
Hobbes will be there. But he will be small and stuffed and have short, blunted paws and button eyes. He will be slumped forward in the snow, flaccid, lifeless. 
Calvin will blink. "Huh." 
And then he will simply shuffle away, off the page, leaving behind his stuffed tiger, and the unfinished snowman, and his wonderful, wonderful childhood.

Ahrens hade fel, Watterson lämnade, vana trogen, sina läsare med varma, hoppfulla känslor, i stället för suicidala, och tur var väl det. Ändå läser jag numera serien med en klump i magen, för hur kliché och förutsägbar denna version än är, så slutar verklighetens Kalle och Hobbe ofrånkomligen på ett sätt som liknar Ahrens. På något sätt kommer Kalle överge sin bäste vän, antingen så får han en ”riktig” bästa kompis eller så börjar han medicineras av sina utslitna föräldrar, som aldrig verkar förstå eller uppskatta honom, eller så ”upptäcker” han tjejer eller killar. Barndomen tar alltid någon gång slut.

Kanske är jag också påverkad av filmen Where the wild things are som jag till slut såg häromdagen. Kalle med sin tiger påminner på många sätt om den förvirrade och frustrerade Max och hans monster. Och vad är det för pappskallar som har påstått att den inte är bra och uppmanat mig att inte se den? Jag tyckte den var makalöst bra, tio av tio! Jag var tjock i halsen från början till slut, herregud, en sådan välgjord, vacker och magisk jävla rulle. Min tjej tyckte den kunde klippas bort, men sista scenen med mamman som satt och såg på när han åt en macka. Väldigt fint.

Jösses, vad jag vill ha en unge... Är det vad allt det här handlar om? Men vill jag ha en unge eller vill jag bara ha möjligheten att återfå min barndom genom ungens? Hursomhelst, det får vänta några år.

I alla fall, Kalle och Hobbe. Förbannat bra. Vi kan avsluta med det fullständiga citatet från Arcade Fires låt Wake up (som för övrigt används i trailern till Where the wild things are), som jag misshandlade i inläggets titel:

If the children don't grow up,

our bodies get bigger but our hearts get torn up.

We're just a million little gods causin' rain storms,

turnin' every good thing to rust.

I guess we’ll just have to adjust.

Ja ja, det om detta.


onsdag 16 mars 2011

Vi är med pod!

Det har gått som ett sus genom bokbloggsdammen denna dag, efter att Kafka på jobbet till slut föll till föga och erkände att hon, jag och Fraction kommer starta en podcast om Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen. Ett långfinger mot P1 och deras "Bokcirkeln läser". Eller inte så mycket ett långfinger, som ett lillfinger, vilket är den snällare varianten av att ge någon fingret. Det fick jag lära mig som barn och betyder "stick från stan". But I digress...

Vi kommer följa samma lässchema och publiceringsschema som P1, dvs:
Pod 1 måndag 21 mars: Vi läser t.o.m. sidan 149.
Pod 2 måndag 28 mars: Vi läser t.o.m. sidan 302.
Pod 3 måndag 4 april: Vi läser t.o.m. sidan 450.
Pod 4 måndag 11 april: Vi läser t.o.m. sidan 600.
Pod 5 måndag 18 april: Vi läser ut boken

Jag hoppas verkligen att ni kommer gilla våra program, men det kan omöjligt bli lika kul för er som det varit för mig. Jag hade aldrig träffat dessa två karaktärer tidigare, men det känns som att jag hittat två nya vänner i Kafka och Fraction.

Vänta bara till ni hör Fractions gyllene röst! Var ni inte redan kära i honom, så kommer ni bli det nu. Hans värmländska dialekt, lätta läspning och avslappnade tonläge! Allt mycket intagande. I motsats har Kafka en kanske lite bräkigare stämma, men hon säger lätt de smartaste sakerna, ser bra ut och har ett fint hem. Själv låter jag ungefär som en levande hartsfiol som fnissar åt sina egna skämt.

På måndag kommer ni finna första podcasten både här hos mig, hos Fraction och hos Kafka. Tro inte ni kommer undan! C ya!

tisdag 15 mars 2011

Jamen, fråga IB! #1

Välkomna till första kolumnen "Jamen, fråga IB!" någonsin. I söndags skickade jag ut en efterlysning om frågor till en frågespalt jag ville starta och frågorna de drös (typ) in. Tack tack! Jag har nu besvarat tre av dessa frågor, nästa vecka besvaras förhoppningsvis några till. Men skicka gärna in fler frågor under veckan, det är bara att lämna i kommentarfältet. Jättegärna! Då sätter vi i gång!

Kafka på jobbet frågar:

Jag undrar vilka åtgärder du anser behöver vidtagas för att stärka medvetenheten kring Verner von Heidenstams betydelsefulla livsverk?

Åh, den stackars Verner von Heidenstam. Han föddes med en billigare silversked i mun år 1859 och var alltså verksam poet samtidigt som Strindberg, vilket oundvikligen leder till trubbel. Med Strindberg hade han under några år ett problematiskt mentorförhållande, men det sägs att den äldre och lynnige Strindberg kände sig hotad av den unge poeten, som han därför i sinom tid svartmålade i skrift och baktalade. Medan Strindberg efter sin död gått så att säga ”från klarhet till klarhet” har Heidenstam förminskats till att främst vara känd för ni vet dikten som går någonting ”jag längtar stenarna där barn jag lekt” och för att ha varit en konservativ nazisympatisör. Ja, samt berömd för att ha visat picken en gång på fyllan.

Men stämmer denna (nid)bild? Nyligen utkom litteraturhistorikern Per I Gedin med en stridsskrift, ”Varför får inte Heidenstam vara den han är?”, där han beskriver hur krafter i tiden (såsom just Strindberg, Hjalmar Branting, ja till och med ärkekonservatorn Fredrik Böök) konspirerat för att arkebusera Heidenstams karaktär, ett karaktärsmord som fortsätter än i dag. Denna skrift blåste 2011 åter upp en hetsig diskussion om poeten, sjuttio år efter hans död.

Då så, framme vid Kafkas fråga och min lilla blogg. Heidenstam är inte en poet jag kan påstå att jag ordentligt mött. Jag gillar naturligtvis dikten om barndomens mark och stenar, jag minns också en dikt om asagudarna som är fartig och jag är förtjust i ”Gustaf Frödings Jordafärd”, som skrevs efter vännen och poetens död. Ruggigt bra:

Förunderligt stort är ett människoöde.

Dröm och saga och skummande flöde,

vågor och lågor och stormars kör,

men hon själv är det sköraste rör.

Det är som att han beskrivit mig för guds skull. Ett svagt litet rör, men vars eld är den största i Sverige! (I och för sig en parafras som jag gissar att Heidenstam skulle avsky.)

Så jag kan egentligen inte grunda min argumentering på hans poetiska begåvning, som jag alltså knappt känner, utan vill i stället lägga fram andra skäl. Nedan följer utdrag ur ett brev från Heidenstam till Ellen Key från 1898, angående missförstånden kring hans person och verk:

Människan är också (…) ett sällskapsdjur och förtvinar i ensamheten. Vad betyder en vindskupa och ett sparsamt bröd, om man märker sig omgiven av rättvisa och sympati. Den andliga medgången är en källa till livsmod, arbetslust (…). Ett livsverk är i alla fall ett livsverk. Det är en insats, på vilken människan medelst sin person placerar så oändligt mycket heligt utom hennes person, att likgiltighet för resultatet är otänkbar. Blotta rubriken ”ärelystnad” förslår alldeles icke. (…)

Mitt namn kan icke nämnas i ett sällskap, utan att man med fröjd hugger in från alla sidor. Det är sant, att man en tid for fram så med Strindberg, men det gällde hans ”tendenser”, icke hans mått av begåvning. Mig frånrövar man till och med talang. (…) Jag kan icke stiga in i en restaurang eller teater, utan att ett tyst regn av förtal faller genom luften. När jag är inne i staden, går jag långa omvägar för att slippa de mer besökta gatorna. (…) Jag längtar icke efter några dumma blomsterregn, men det sårar mig, när man behandlar mig i en sådan nedlåtande ton (…). Det värsta är att jag, om jag flyttar utomlands, aldrig får någon ro för hemlängtan.

Awww. Han längtar stenarna där barn han lekt. Heidenstam visar så pass mycket mänsklighet i dessa rader att jag, som alltid varit en sucker for the underdog, på frågan om vilka åtgärder jag anser behöver vidtagas för att stärka medvetenheten kring Heidenstams livsverk, där han placerat ”så oändligt mycket heligt”, bara kan svara: Alla åtgärder som står oss möjliga!

Och så får vi helt enkelt hoppas att Gedin har rätt och nazistämpeln inte stämmer...


Anonym frågar:

På tal om snabbskrivande Knausgård: vad tycker du om Min Kamp? Och vad tycker du om att författaren presenteras som en snygging i media?

Snygg homerisk epitet! Fråga nummer ett: Har inte läst.

Fråga nummer två: Det tycker jag är helt okej. Jag hade inte fattat att de sålde boken på författarens utseende förrän Kafka läste boken och blev ”knäsvag och svettig” av framsidan. Jag såg en intervju med en annan manlig författare, Carl Johan Vallgren, för några år sedan, där han blev intervjuad av en norsk kvinna i övre medelåldern, inför ett publikhav av norska kvinnor i övre medelåldern, och den ja, kåta stämning som Vallgren piskade upp var av sällan skådat slag.

Jag har alltså inget emot författare som säljer några extra ex med hjälp av sitt utseende. Jag har själv flera gånger varit nära att läsa Mari Jungstedt, endast av anledningen att hon är snygg. (Lägg för övrigt märke till hur Jungstedts utseende allt mer accentuerats på baksidan av hennes böcker. Ett trist svartvitt foto på en illafriserad författarinna på de första böckerna, till dagens milf i överexponering (och då menar jag den fotograftekniska termen)). Hursomhelst, extra trevligt är det när det är en man som säljer på sex, motsatsen är väl fortfarande i betydlig majoritet? (Utanför litteraturvärlden menar jag.)

Manliga författare som skulle tjäna på att sälja (ännu) mer på sitt utseende:

Gunnar Ardelius

Johan Theorin

Jerker Virdborg


Manliga författare som kan dra ned på det en smula:

Sigge Eklund

Jens Lapidus

Khemiri


Agnes i Lund frågar:

Här kommer en för mig angelägen fråga:
Hur stor betydelse har priset när du näthandlar? Kommer nischade nätboklådor som www.agnesilund.se att ha någon chans eller är det lika bra att lägga ner direkt. Med postens dyra portoavgifter är det nämligen omöjligt att konkurrera.

För er som inte är bekanta med trevliga ”Agnes i Lund” så är det en nätbokhandel med inriktning på reselitteratur. Sajten guidar kunderna till böcker med anknytning till olika resmål, till passande reseguider och till andra tjänster. Rekommenderas varmt!

Här kommer ett brutalärligt svar: Priset spelar jättestor roll. Det känns tråkigt att säga, men jag tror att de flesta går dit plånboken pekar. Det finns tydligen en Adlibris-app till iPhone, där kunden med hjälp av telefonen kan scanna en bok i bokhandeln och direkt beställa den från Adlibris till ett billigare pris. Jag tror tyvärr att nischade nätbokhandlar ibland fungerar på samma sätt. Man surfar in, läser på, hittar det man vill ha, sedan klickar man på fliken bredvid och beställer till ett billigare pris från Adlibris.

Sedan finns det naturligtvis vänliga själar som i sympati stödjer de fristående boklådorna, även på nätet, men den stora massan tror jag aldrig du kan fånga. Så lägg ner!

Nej, jag skojar, det tycker jag naturligtvis inte du ska göra. Boklådor som dina har den fördelen att de är relativt billiga att driva, vinstintresset kommer inte först, utan i stället drivs ni av passion och entusiasm. Och när det inte räcker, så gissar jag att du tjänar en del pengar på bisysslorna, som guideverksamheten och samarbeten med resebolag, med mera. Så hang in there!

Som sagt, skicka gärna in fler frågor. Tack för uppmärksamheten.

söndag 13 mars 2011

En ny grej... KLICKA!


Jag har en idé om "en ny grej" som jag vill pröva på bloggen, en idé som inkluderar er läsare i allra högsta grad. Jag skulle vilja att ni skickade in frågor till mig om litteratur, serier, bokhandeln eller jag vet inte, bokvärlden i stort. Så svarar jag efter bästa förmåga och på ett förhoppningsvis underhållande vis. Svårare än så behöver det inte vara. Den klassiska frågelådan helt enkelt.

Frågorna kan se ut hursomhelst. Fåniga eller seriösa, både går bra. Detaljerade eller öppna, vad som helst. Om en författares böcker eller hans utseende. Om böckers framsidor, titlar eller innehåll. Om Joseph Conrad eller Josef K. Om Spider Jerusalem eller Spider-Man. Svaren kan bli allt från några ord till essäer. Vi får se. Hörni, vilken grej va? Entusiasm, mina vänner! Ambition! Ära!

(Snälla, snälla, snälla, skicka in en fråga i kommentarfältet eller till min e-post, så att det blir någonting av mig!)

onsdag 2 mars 2011

Varför just katter och böcker, när det finns...

Det finns en väldigt levande trend bland bokbloggare att dra in sina katter i läsningen och i till exempel öppningen av bokpaket. Jag fick faktiskt ett par vinster från Tradera i dag på posten, ett stort fint paket som jag fick hjälp att packa upp. Inte av en kissekatt, för det har jag ingen, men väl en annan liten kompis. Ja, se själva...



Och det är väl därför katter förblir populärare...

söndag 27 februari 2011

Kejsaren av what?

Det är tur för Selma Lagerlöf att hon var så duktig på att skriva för jag känner verkligen för att ta till riset just nu. Skriva något elakt. Jag vet inte varför jag är på det här humöret, hormoner? Jag har hursomhelst läst Kejsaren av Portugallien i veckan och tyckte hemskt mycket om den. Jag är ute på lärarpraktik för tillfället och en nionde klass ska läsa den i vår. Det gav läsningen en extra dimension, min egen lust och nöje överskuggades ibland av känslan av att de verkligen kommer hata den. Det är inte världens lättaste bok för en tonåring att ta till sig. Jag kände redan i första kapitlet hur det knep i bröstet, då Jan i Skrolycka för första gången får kärlek i hjärtat, när hans dotter föds, men så är jag också en snart trettioårig man i en kärleksfull, sjuårig relation, med en übergullig systerdotter i närheten, besatt av följande textrad från Arcade Fires "The Suburbs":
So can you understand?
Why I want a daughter while I'm still young
I wanna hold her hand
And show her some beauty
Before this damage is done

But if it's too much to ask, it's too much to ask
Then send me a son
Win Butlers röst... får min kropp att darra. Så jag tror jag kan relatera mer till Jan än osnutna femtonåringar, trötta på plugget, men det vore kul att bli överraskad, i boken finns ju mycket annat att uppskatta. Alla lustiga karaktärer, språket, den övernaturliga aspekten. Ett av mina favoritkapitel är i slutet, när Klara-Fina Gulleborg är rädd att den drunknade fadern ska hämnas på henne:
Där nere satt han, kejsaren av Portugallien. Han satt på en sten med händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande in i det grågröna vattnet, i ständig väntan på att hon skulle komma till honom.
Det är så mäktigt skrivet. Även om det är Klara-Finas sorg och skuld som framkallar bilden, och det hela är djupt sorgligt, blir jag så full i fan av stycket. Han låter bra cool, Poseidonversionen av Jan. Och sedan blir det så fint, när hon inser att han ville henne väl in i det sista... (Kom förresten inte och snacka om spoilers, boken skrevs ju för nära en miljon år sedan!)

Romanen ger också en intressant bild av dåtiden könsroller (okej, aningen uttjatat, men jag ska inte skriva många ord om det, promise), då Jan blir en förändrad man efter dotterns födelse. Han blir den som är huvudansvarig för flickans uppfostran, tar större ansvar för hemmet om jag minns rätt och utvecklar sina känsligare, mjukare sidor. Bästa är när han på dotterns födelsedag hjälper en annan dräng att gräva diken hela kvällen, trots att han vill hem. När vännen frågar om varför han är så snäll, händer följande:
Det brände honom på tungan att säga: "Det är inte bara Klara Gullas födelsedag, det är också mitt hjärtas." Men det var väl, att han inte kom att säga det, för Börje skulle säkert ha trott, att han blivit tokig
Undrar hur långt vi kommit egentligen? Om jag hjälpte en kompis med säg, en tenta på min dotters födelsedag, och svarade att jo, jag gör detta för att det också är mitt hjärtas födelsedag , så skulle det nog fortfarande höja ett och annat ögonbryn.

Jag kan möjligtvis återkomma till boken vid senare tillfälle. Niorna öppnar kanske för ytterligare tankar.