Kejsaren av what?

Det är tur för Selma Lagerlöf att hon var så duktig på att skriva för jag känner verkligen för att ta till riset just nu. Skriva något elakt. Jag vet inte varför jag är på det här humöret, hormoner? Jag har hursomhelst läst Kejsaren av Portugallien i veckan och tyckte hemskt mycket om den. Jag är ute på lärarpraktik för tillfället och en nionde klass ska läsa den i vår. Det gav läsningen en extra dimension, min egen lust och nöje överskuggades ibland av känslan av att de verkligen kommer hata den. Det är inte världens lättaste bok för en tonåring att ta till sig. Jag kände redan i första kapitlet hur det knep i bröstet, då Jan i Skrolycka för första gången får kärlek i hjärtat, när hans dotter föds, men så är jag också en snart trettioårig man i en kärleksfull, sjuårig relation, med en übergullig systerdotter i närheten, besatt av följande textrad från Arcade Fires "The Suburbs":

So can you understand?
Why I want a daughter while I'm still young
I wanna hold her hand
And show her some beauty
Before this damage is done

But if it's too much to ask, it's too much to ask
Then send me a son

Win Butlers röst... får min kropp att darra. Så jag tror jag kan relatera mer till Jan än osnutna femtonåringar, trötta på plugget, men det vore kul att bli överraskad, i boken finns ju mycket annat att uppskatta. Alla lustiga karaktärer, språket, den övernaturliga aspekten. Ett av mina favoritkapitel är i slutet, när Klara-Fina Gulleborg är rädd att den drunknade fadern ska hämnas på henne:

Där nere satt han, kejsaren av Portugallien. Han satt på en sten med händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande in i det grågröna vattnet, i ständig väntan på att hon skulle komma till honom.

Det är så mäktigt skrivet. Även om det är Klara-Finas sorg och skuld som framkallar bilden, och det hela är djupt sorgligt, blir jag så full i fan av stycket. Han låter bra cool, Poseidonversionen av Jan. Och sedan blir det så fint, när hon inser att han ville henne väl in i det sista... (Kom förresten inte och snacka om spoilers, boken skrevs ju för nära en miljon år sedan!)

Romanen ger också en intressant bild av dåtiden könsroller (okej, aningen uttjatat, men jag ska inte skriva många ord om det, promise), då Jan blir en förändrad man efter dotterns födelse. Han blir den som är huvudansvarig för flickans uppfostran, tar större ansvar för hemmet om jag minns rätt och utvecklar sina känsligare, mjukare sidor. Bästa är när han på dotterns födelsedag hjälper en annan dräng att gräva diken hela kvällen, trots att han vill hem. När vännen frågar om varför han är så snäll, händer följande:

Det brände honom på tungan att säga: "Det är inte bara Klara Gullas födelsedag, det är också mitt hjärtas." Men det var väl, att han inte kom att säga det, för Börje skulle säkert ha trott, att han blivit tokig

Undrar hur långt vi kommit egentligen? Om jag hjälpte en kompis med säg, en tenta på min dotters födelsedag, och svarade att jo, jag gör detta för att det också är mitt hjärtas födelsedag , så skulle det nog fortfarande höja ett och annat ögonbryn.

Jag kan möjligtvis återkomma till boken vid senare tillfälle. Niorna öppnar kanske för ytterligare tankar.