Låt de gamla drömmarna komma in

Nu har jag varit i farten och läst en bok igen. Vilken grej. Jag har läst John Ajvide Lindqvists varierade textsamling Låt de gamla drömmarna dö. För er som gillar enordsrecensioner, boken är: Bra! För er andra...

Första hälften av boken består av noveller, de flesta tidigare outgivna. De är alla läsvärda, speciellt Lovecraft-inspirerade Tindalos som gått i följetång i DN, men jag gillade även Antikrundan och Flickan, två berättelser som skulle kunna stå modell för skickligt novellbygge. Kronjuvelen i samlingen är dock titelnovellen, som är en fortsättning på Låt den rätta komma in (titlarna förklaras här, för dig som legat under en sten de senaste åren). Jag har tidigare hört Ajvide läsa novellen på en författarträff, men det här är en utvecklad och utökad version (om jag minns rätt). Det är en bra och rörande historia, men onödig. Känns roligare att själv fundera kring vad-som-hände-sedan. (Var tog de rosa enhörningarna som jag såg i Oskar och Elis framtid vägen? Va? VA?) Författarens historier handlar om när det nära möter det långt borta, det vill säga det vanliga och det (väldigt) ovanliga. Människor och situationer vi känner igen oss i blandas med nya och skräckinjagande företeelser. Ajvides begåvning ligger i hans förmåga att trovärdigt och medkännande presentera dessa nya situationer och denna begåvning är tydlig även i dessa noveller, trots att den litterära kvaliteten skiftar.

Krönikorna som följer novellerna är inte lika läsvärda ärligt talat, men lite navelskådande är man tillåten i bokprojekt som dessa. Jag uppskattade däremot manuset till Ajvides sommarprogram, som inledde boken. Intressant på flera plan.

Jag verkar vara i minoritet i det att jag anser att det bästa materialet finns på bokens sista femtio sidor, sketcherna han skrev till Reuter & Skoog. De är i sanning magnifika! Och roliga!

Ajvide plockar skickligt och rätt subtilt isär det där man brukar kalla för den vanliga människan. Och följer dessutom upp med överklassens syn på densamma. Lyssna på detta samtal, där två Öfvre Östermalmstanter fikar och filosoferar:

ANTONIA:

Här sitter vi... du och jag, Charlotta [Paus] Förstår du?

CHARLOTTA:

Jaa.

ANTONIA:

Fast vi vet, att därute... [Gest mot fönstret] (...) Att dom suger blodet ur varandra. Medan vi åker taxi. (...) Tänk på alla dessa stackare som blir vargar när det är fullmåne, till exempel. Vet du vad dom måste göra?

CHARLOTTA:

Jaaa. [Paus, exakt lika] Neeej.

ANTONIA:

Jo, dom måste söka upp gravida kvinnor och sedan slita barnen ur deras magar och äta upp dom.

CHARLOTTA:

Är det sant? (...)

ANTONIA:

Så långt har det gått. I det här socialistiska aphuset.

CHARLOTTA:

[Tittar ut genom fönstret.] Det är hemskt. Hemskt.

Denna nedklippta version kan så klart inte göra sketchen rättvisa, men tro mig, det är himla roligt. Jag har suttit hela morgonen, då jag borde ha installerat Officepaketet på min tjejs dator som jag lovat, och tittat på gamla klipp på YouTube från Reuter & Skoog. Det var ett roligt program som Ajvide skrev delar av. Men åter till boken: Den är bra!