onsdag 22 juni 2011

Engångsligg

"Förbannade jädra skitbok, du har kostat mig mitt välbehövliga försprång!" tänkte jag efter att ha läst hundra sidor i David Nicholls One Day, som jag valt att följa upp Andrew Kaufman med. Det var fortfarande dag ett av mitt projekt: "Läs en bok om dagen under semesterveckan" och efter bara några timmar på stranden första dagen hade jag redan påbörjat min andra bok. Hundra sidor in hatade jag dock karaktärerna, handlingen, ja allting med One Day och beslutade mig för att lägga, nej kasta, den åt sidan. Dagen var dessutom vid det här laget slut, så mitt försprång gick därmed upp i rök.

Nästa dag läste jag i stället Josefin Palmgrens Engångsligg. He he, den tyckte jag var bra. Till viss del i trots mot Jens Liljestrands korkade recension i DN. Förstår mig inte alls på Liljestrand som recensent, fast han skrev roligt om Livet Deluxe förstås. Hursomhelst, extremt irriterande huvudperson i Engångsligg: den tjugoåriga provokatören Klementin. Hon ska vara nån slags neo-neo-feministisk (Eller? Har dålig koll...) ung tjej, som petar näsan, kissar i hissar, pratar om sin matstörning och hur snygg den gör henne, erbjuder sexuella tjänster mot drinkar så länge killen är snygg, och så vidare. Man får följa Klementin under några månader i Stockholm, hon har just gjort slut med sin kille, har svampinfektion och får inte ha sex, så hon glider runt, har ihop det med några grabbar, återupptar vänskaper... Vad gjorde hon mer nu då? Jobbade inom media. Träffade sin mamma. Lite sånt.

Klementins feminism är i Lilla Lovis anda och därmed av en typ jag inte riktigt förstår mig på. Jag blir inte provocerad, mest trött. Har vi inte kommit längre än så här? Tjejer som beter sig som grisiga killar, wow vilken grej... Någon kanske vill förklara för mig, för jag är rädd att jag ska bli Loa Falkman som klappar råcoola Alexandra Dahlström på huvudet och kallar henne "lilla hjärtat" på Guldbaggegalan 1999. Kommer ni ihåg det? Det var så fruktansvärt pinsamt. Rejält gubbigt ögonblick för Loa. Jag byter ämne...

...tillbaka till boken. Problemet är att då finns inte mycket mer att prata om. Jag tycker boken effektivt och roligt berättar om en viss typ av människor, om ytliga relationer och (lite grann) om vår samtid. Den påminner om en kul, men lite trashig blogg, som avslöjar för mycket om skribenten - men på ett bra sätt! En av Palmgrens förebilder är, skriver hon i efterordet, Alex Schulman, så hon tar det förhoppningsvis som en komplimang.

Två dagar, två böcker. Fuckin' A.

Inga kommentarer: