Lyrans Noblessers tematrio denna vecka är Pappor, lagom till fars dag i söndags. Jag brukar inte delta i trioutmaningen alltför ofta, men den här gången har jag faktiskt tre böcker jag vill skriva om som på ett sätt eller ett annat handlar om farsor. Jag väljer dock att dela upp trion i tre olika inlägg, så kom tillbaka imorgon för del två.
Den första boken jag vill berätta om är Hanna Hellquists roliga och sorgliga ”Karlstad Zoologiska”. Hellquist är programledare på P3, krönikör i DN och säkert en massa andra saker som jag inte känner till. Hon är väldigt rolig och smart, påminner om mina roligaste och smartaste kompisar. Hennes bok handlar om uppväxten i Värmland och om hennes pappa Larsa som var något av en karaktär. Snäll och rolig, men ofta barnslig, knepig och lite läskig. Han har svårt att ta ansvar och besitter ett brinnande frihetsbegär, vilket leder till att han försvinner från Sverige, från hennes liv, då och då. Hellquist spenderade delar av sin uppväxt rädd för honom.
Samtidigt finns det alltid en vilja hos ett barn att få sina föräldrars godkännande, att kanske till och med lyckas imponera på dem. Hellquists pappa har många djur. Otroligt många djur. Boken har drygt åttio korta kapitel och i nästintill varje kapitel introduceras ett eller flera nya husdjur. Lilla dottern Hanna hjälper sin pappa ta hand om dem, så gott hon kan. Ofta går det bra och boken återberättar många roliga och dråpliga episoder kring detta. Men ibland slutar det inte lika bra och pappan visar upp mindre sympatiska sidor. Som när Larsa tar med sig en nioårig Hanna för att från de hundratals undulater han förvarar i en barack på tomten rensa ut de ”elaka” fåglarna, som hackar på de andra och har blodiga näbbar. Han slår nacken av en och ber sedan Hanna göra detsamma, som utan att riktigt tänka stampar ihjäl en annan. Undulaterna blir snart hysteriska och Hannas sparkar blir alltmer vårdslösa.
Paniken i undulatrummet, vingslagen, blodsmaken, oförmågan att göra något annat än det man har blivit tillsagd. Och stoltheten när man faktiskt lyckades. Och pappas stolthet, för jag var minsann ingen töntig tjej, jag brydde mig om djur så mycket att jag kunde stampa ihjäl dem.
Egentligen följer pappa Larsa en feministisk livssyn. Han ger Hanna den uppväxt han skulle ha gett vilken unge som helst. Det är bara synd att han inte riktigt förstår sig på barn överhuvudtaget, i alla fall kan han inte se dem ur en vuxens synvinkel. I ett av de mer rörande avsnitten minns Hellquist vad hennes farmor berättade för Hannas mamma en gång, när Larsa återigen gjort mamman besviken. Berättelsen om när Larsa hade hjärnhinneinflammation som sjuåring, att någonting då hände med hans hjärna. ”Att det hände något med Lasse när han var sjuk. När Lasse var liten”. Det är vansinnigt fint skrivet. Hellquist utforskar inte denna tanke vidare, utan låter frågorna kring den vila, obesvarade. Hon ger inga enkla svar.
Boken följer pappans många uppgångar och fall, han orkar resa sig många gånger, tills den dag han inte längre har det i sig. Paralleller har dragits till Åsa Linderborgs härliga ”Mig äger ingen” och ja, de stämmer. Det går helt klart en pappatrend i svensk litteratur just nu. Hellquist har inte ett lika klart politiskt budskap som Linderborg och skildrar inte en tidsepok på riktigt samma sätt, men böckerna påminner om varandra. Två kärleksbrev till två farsor som gjort så gott de kan.
Jag har gett ”Karlstad Zoologiska” en ganska ensidig presentation här, den innehåller mer än historien om en pappa. Den handlar också om att bli vuxen, att ta ansvar för sitt liv, att våga söka sig bort, från sin trygghet och ut i världen. Men det får vara till en annan gång.
PS. Boken är egentligen så här fin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar