JK Rowlings unga magikernörd Harry Potter blev på kort tid en litterär ikon och hennes bokserie omdefinierade hur bokförlag och allmänhet ser på barns läsande. En av förvaltarna till arvet efter Potter är Lev Grossman med boken ”The Magicians”. Han tar fasta på att många av Rowlings unga läsare hängt med från början och borde åtminstone vara tio år äldre vid det här laget och intresserade av något mer än bara magiska formler och flygande drakar, nämligen sex och droger. Grossmans antihjälte Quentin Coldwater är redan sexton när han får en inbjudan till en skola i magi, vilket betyder att författaren kan skildra en mer passivtaggressiv och destruktiv collegemiljö a la Harvard, jämfört med tama, asexuella Hogwarts. Quentin är dessutom en långt mindre sympatisk huvudperson än Harry (som i och för sig också hade sina sidor), han är egocentrisk, elak ibland och feg.
Boken har en del förträffliga bitar. En mer barnförbjuden version av magi kan utforska dess konsekvenser brutalare och roligare – som när klassen förvandlas till rävar och känner sina djuriska instinkter ta överhanden. Men boken har också många fel och brister. Förutom dess fem huvudpersoner med Quentin i spetsen förblir de andra karaktärerna, skolans lärare, elever, Quentins föräldrar, outvecklade, med endast minst möjliga karaktärsdrag och många bihandlingar lämnas outforskade,
Problemet med Grossmans bok är att han inte tar sina idéer längre, det känns ibland som att han håller tillbaka och inte vågar gå hela vägen. Jag tror möjligtvis att jag hade förväntningar på boken som författaren aldrig hade en tanke på att infria. Han har velat skriva en bok för äldre unga läsare som inte vill släppa Harry Potters värld, men som utvecklats både i person och i läsförmåga. Jag trodde Grossman ville skriva en seriösare uppgörelse med fantasymyter, särskild då Harry Potter och Narnia-sagorna, med jämna delar av pastisch, metafiktion och allvar. Det blir i slutänden bara ännu en fantasyroman för tonåringar och historien följer till stor del de stereotypiska genrereglerna. Bokens tappar dessutom mycket fart i dess andra hälft, men jäklar vilket sista kapitel den levererar. Där räddar han romanen.
För Grossmans historia är ändock läsvärd. Ett gammalt djungelordspråk lyder ”Det värsta som kan hända en människa är att inte få sin högsta önskan uppfylld eller att faktiskt få det” och däri finner vi kärnan i boken. Den handlar om att bli vuxen och inse att det man alltid drömt om kanske inte är allt det som man hoppades på. Hm, lite som den här boken då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar