Att möta en romankaraktär på tunnelbanan

En sann historia

Jag sitter på tunnelbanan, röda linjen på väg hem från Östermalms bibliotek. Jag sitter och slumrar, trött efter att ha tagit en långpromenad dit. Därför tror jag först att jag somnat när en karaktär från en av mina favoritböcker susar förbi fönstret när vagnen saktar in på perrongen. Jag blir plötsligt klarvaken. Hade jag sett rätt? Han står kvar på platsen där jag såg honom, släpper förbi några äldre damer innan han kliver ombord. Han är kortare än jag föreställt mig, det är den första tanken som dyker upp i huvudet. Han ler mycket och jag hoppas att han ska sätta sig mittemot mig, men det gör han inte. Tur kanske, så många frågor, men jag skulle säkert bara få ur mig något dumt. Han slår sig genast i slang med sina medpassagerare, skämtar, precis som jag föreställt mig. Charmig så klart. Vi når centralen och han ställer sig upp. Ska han redan gå av? Dörrarna slår upp, han rör sig mot dem. Kan jag verkligen låta detta ögonblick gå mig förbi? Jag reser mig utan att tänka, tar i hans arm, han vänder sig mot mig. ”Är… är du på riktigt?” frågar jag. Han ler bara och blinkar med ena ögat. Sen stiger han av och lämnar mig på vagnen. Ensam, men varm inombords.

En av mina mest bisarra läsupplevelser var när journalisten och våldspornografförfattaren Stieg Larsson plötsligt lade till boxaren och jag-vet-inte-vad-han-är Paolo Roberto till sitt persongalleri i andra boken i Millennium-trilogin. Jag förstår inte vilken funktion hans kändisskap skulle fylla, varför han blev tilldelad hjälterollen, vad katten han gjorde i en roman?! Seriöst, vad gjorde han där? Jaja, den frågan har ju ställts av varenda läsare (läs: hela svenska folket), men har vi fått något slutgiltigt svar än? Eller var Paolos närvaro i böckerna bara ännu ett tecken på Stiegs mentala ohälsa, likt Mikael Blomkvists sexliv och Lisbet Salanders silikonbröst i bok # 2?

Det finns bara en av dig, Stieg Larsson, och nu finns det förresten inte ens det längre när jag tänker efter.