torsdag 12 november 2009

Tema: Pappor – Del två: Farsan von Fersen


Åt sidan, Röde Orm! Karl-Oskar från Duvemåla, glöm din dröm! Sveriges historias coolaste kille är naturligtvis greve tillika riksmarskalk Axel von Fersen. Om denne fascinerande mans liv och öde har jag läst i Herman Lindqvists biografi och berättelsen är brinnande spänning rakt igenom.


För er som är obekanta med von Fersen, så lyder den korta versionen så här: Axel von Fersen var en svensk adelsman som, såsom var kutym på 1700-talet, skickades ut i Europa som tonåring för utbildning i språk, krigskonst, matematik, historia och allmän hovhyfs. Den unge von Fersen överträffade allas förväntningar, visade sig vara multibegåvad och älskvärd, mötte alla sin tids stora nämn, som Voltaire, Goethe och Napoleon, och charmade korsetterna av en rad högt uppsatta kvinnor. Däribland Frankrikes drottning Marie-Antoinette, som han hade en djup och lång vänskap med och som han förgäves offrade sitt rykte och sin förmögenhet för att rädda undan giljotinen. Med den franska revolutionen gick dock Europa vidare från de konservativt rojalistiska och adelsuppfostrade von Fersens värderingar och han spenderade sina sista år i Stockholm, som en sista skärva från ett samhälle som inte längre fanns. Nästan alla hans vänner var avlidna, bara hans syster fanns kvar. Han blir till slut brutalt mördad på Stockholms gator, utsatt för en (helt osannolik) kunglig komplott, av en lynchmobb bestående av vanliga invånare och komplottens män. Fruktansvärt tragiskt.


Lindqvist skriver initierat och entusiastiskt, såsom är hans typiska stil. Det är ingen fantastisk litteratur, men han får med läsaren och det märks att han både är imponerad av och djupt respekterar von Fersen, vilket är lite gulligt. Särskilt bra är Lindqvist när han skriver om förhållandet med Marie-Antoinette, som han skildrar vördnadsfullt och fint. Han blandar hela tiden sin redogörelse för händelserna med utdrag ur von Fersens dagbok. Bitarna om drottningen är faktiskt hjärtskärande, hon var hans livs stora kärlek. När han år senare träffar drottningens dotter, som klarade sig levande genom revolutionen, blir han förvånad över hennes stela reaktion vid deras möte – sett ur prinsessans synvinkel är sorgligt nog von Fersens allt mer paniska räddningsförsök en av orsakerna till att hennes familj avrättades.



Det brinner även till när Lindqvist beskriver von Fersens långsamma lynchning, händelse för händelse, slag för slag. Det är stark läsning, med grova våldsskildringar och en riksmarskalk som stilla inser att ingen hjälp finns att få, trots att både polis och militär ser vad som pågår. Lindqvist har byggt en kortare bok, ”Mordet på Axel von Fersen”, kring denna händelse och använder delar av texten från denna bok. Den är rikt illustrerad, ingår i en serie om Stockholms historia och rekommenderas varmt. Men om man vill ha ”hela” historien så ska ni söka er till den längre ”Axel von Fersen”.


Men vad har allt detta med pappor att göra? Jo, ryktet säger att Frankrikes dåvarande unge kronprins Louis-Charles egentligen var Marie-Antoinette och von Fersens son, att kung Ludvig XVI inte hade något med det hela att göra. Louis-Charles sägs ha dött i fångenskap, men länge gick rykten om att han på något sätt skulle ha klarat sig ut levande. Jag har gillat Axel von Fersen ända sedan han i mitten av 90-talet träffade djungelhjälten Fantomen i ett historiskt äventyr. Historien bygger vidare på myten om kronprinsen och i den hjälper mister Walker den svenske adelsmannen att rädda sin son ur Robespierres nävar.För att se fantastiska bilder ur den serien, gå hit. Jag har lagt dem i ett eget inlägg, annars blir det så ohyggligt långt det här. Omkring 2000 gjordes ett DNA-test på resterna av den pojke som dog i fångenskap, vilket visade att han åtminstone var släkt med Marie-Antoinette på något sätt. Antagligen var det han, vilket känns väldigt tråkigt. Att sluta sina dagar i dödskallegrottan känns värdigare, Något faderskapstest har ännu inte gjorts…


Det här är del två i tematrion: Pappor, veckans utmaning från Lyran Noblesser. Del ett hittar ni här.

7 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Jag tycker Axel von Fersen är fascinerande, men gillar inte alls Lindqvist, så jag har och kommer att fortsätta att hålla mig borta från just de här böckerna. Det finns ju en del annat om man vill läsa om honom dock (dessutom dyker han oväntat upp som bifigur här och där så fort Marie Antoinette dyker upp).

Det där med att man hade kollat DNA på den pojke man trodde var kronprinsen har jag helt missat. Det är sååå spännande med såna där DNA-undersökningar av historiska personer tycker jag! Det skulle ju vara intressant om undersökningen av faderns DNA visar att det är von Fersen... Eller kanske en tredje man. Spännande spännande!

Men jag håller helt med om att det är så otroligt sorgligt med barn som dör instängda. Bara brickor i ett politiskt spel. Vad hade den här pojken för val?

Vettets väktare sa...

Historisk fakta är inte min genre egentligen, så jag har inte hängt med riktigt i all kritik riktad mot Lindqvist. Varför ogillar alla honom egentligen? Är det bara det att han är slarvig och skriver dåligt? Eller är det att han är en ogenerad rojalist och pratar lustigt? Jag har bara läst de två von Fersen-böckerna och de tyckte jag var helt ok, inte så djuplodande kanske, men spännande. Kan någon förklara?

Vixxtoria sa...

Huvudkritiken mot Lindqvist brukar vara att han okritiskt upprapar alla gamla myter och teorier om framför allt kända historiska personer (kungliga framför allt). Han är dåligt uppdaterad på aktuell forskning. Sånt irriterar mig lite grann. Varför inte satsa på att ta död på lite myter och beskriva vad forskningen vet idag när man ändå håller på liksom? Om man nu nödvändigtvis vill skvallra om att Erik XIV åt ihjäl sig på ärtsoppa så går det väl att få med både detta, och andra fakta i målet.

Peter Englunds kritik med anledning av Lindqvists bok om Sverige under 1600-talet är ganska typisk (även om den här texten är så gammal som från 1994):

http://www.peterenglund.com/textarkiv/lindqvistbok.htm

Vettets väktare sa...

Ah, tack för länken! Och för att du tog dig tid att svara på mina frågor. Väldigt snällt.

På tal om myter om kungar och mat, så fick Lindqvist in myten om kung Adolf Fredriks death by semla, men den är väl mer eller mindre sann tror jag.

snowflake sa...

Death by semla?
Skingra min okunskap, please!

Axel von Fersens syster bodde förresten i Löfstad slott mellan Norrköping och Linköping. Axel var också där på besök då och då. Det är öppet för allmänheten och man kan vandra både inne i slottet (som bara har ett enda badrum på jag vet inte hur många rum) och i den fina slottsparken.

Vixxtoria sa...

Illusionerna: Ja, semmelhistorien är väl en annan sån där historia som liksom måste upprepas i det oändliga (vad gäller Erik XIV så handlade det ju förresten om arsenik i ärtsoppan).

Snow: Jag vet knappt om jag har lust att upplysa dig; det känns skönt att någon inte vet! Men enligt traditionen dog kung Adolf Fredrik just på fettisdagen år 1771, efter att ha satt i sig alltför många semlor. Till skillnad från arseniken i ärtsoppan är det väl en mer rimlig historia, men jag vet fortfarande inte om den är så belagd så att den nödvändigtvis måste presenteras som en sanning varenda gång stackars Adolf Fredrik nämns (förutom semlorna är han endast hågkommen för att han gillade att svarva snusdosor). Han var även far till Gustav III, ochAF:s regeringstid brukar kallas "frihetstiden", eftersom kungen i princip inte hade någon makt, utan den låg hos adeln (det finns t o m bevarat en stämpel med hans signatur, som man lämpligt kunde stämpla under alla skrivelser som behövde hans namnteckning).

Angående Löfstad slott - är det samma som figurerar i Drottningens juvelsmycke? Eller heter det slottet något snarlikt, kanske?

snowflake sa...

Vixx: Tack! Att bli ihågkommen för semlor, snusdosor och musik måste väl vara varje kungs dröm?
Frihetstiden ja, det är den blå på Svea rikes bräde... :-)

Det var så himla länge sen jag läste Juvelsmycket så jag kan inte svara på det, tyvärr.