Oj, var kom den här ifrån? Amanda Hellbergs debut, skräckromanen ”Styggelsen”, innehåller varken diskbänksrealism eller tvetydiga mysterier, utan är en självsäker skröna och en riktigt bra spökhistoria. Den doftar snarare Amerika än Sverige, tänk Stephen King (i sin prime), tänk Ray Bradbury, tänk Guillermo del Toro.
Historien utspelar sig dock i Sverige, i byn Skardala, dit ett kringresande cirkussällskap kommer en sommarmorgon 1946. I sällskapet finns finlandssvenska Singa och hennes pappa, en alkoholiserad lurendrejare som utnyttjar sin dotters paranormala krafter för att lura pengar av cirkusens gäster. Men i Skardala upptäcks Singa av två personer som känner igen Singas speciella egenskaper och som vill använda dem till sina egna smutsiga syften. Till varje pris.
Berättelsen utspelar sig på två tidsplan, första delen 1946 och andra delen 2006, då Singa tar sin slutgiltiga hämnd på sina kidnappare med hjälp av en ung kvinna. Fyrtiotalets historia är mest fascinerande, med spriritism, lurendrejeri och tragedi, men i den andra delen börjar spökerierna på allvar. Stämningen liknar den i del Toros film ”The Devil’s backbone”, med stora murriga lokaler hemsökta av något okänt.
Det finns en hel del perverterat sex i boken, då Singas förmågor används kreativt av den sadistiska sjuksystern Eva och hennes prästvigde bror. Perversiteterna i första delen vägs upp av andra delens skildring av sexualitet som något fint och okomplicerat, då en väldigt rar kärlekshistoria tar form mellan huvudpersonen Maja och ja, det får ni se. Jag blev lite rörd.
Trots en twist på slutet som jag inte riktigt köper, det här var jäkligt bra och jag vill läsa mer av Amanda Hellberg direkt, nu, genast! Att den här boken finns gör mig glad.
5 kommentarer:
Jag visste inte att hela Sverige väntade på den här boken, men så har jag ju inte varit där på ett tag! ;-) Den låter spännande! Men du, är det där ditt gosedjur???
Låter jättespännande! Den här boken ska jag kolla efter.
RF - ja just det ja, det där med boken Sverige väntat på, jag hade tänkt poängtera i texten hur det går en skräcktrend i landet och att styggelsen är det renaste exemplet av det, och så vidare, men det glömde jag visst (där fick du en spännande inblick bakom bloggridån).
B - gör det, jag tror du kommer gilla den
Styggelsen tycker jag om. Tyvärr tycker jag inte att nutidsdelen var lika bra som Singa-berättelsen.
Maria - jag håller med. Delen som utspelar sig på fyrtiotalet innehåller absolut mer spännande, mystiska och originella element än del två. Ofta är det ju så, att upptakten i skräckberättelser är bättre än klimax. Spänningen byggs upp så mycket att slutet gör läsaren besviken. Sedd som helhet älskade jag dock boken.
Skicka en kommentar