fredag 20 november 2009

I väntan på ett telefonsamtal, del ett: ”Människor helt utan betydelse”


En vind blåser genom Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse”, en vind som följer huvudpersonen Magnus på hans promenader genom Stockholm, den 6 juli 1998. Den rasslar i träden ovanför honom, följer honom likt en fläkt in på posten. Vinden blir dammoln som slår upp kring honom, en bris genom grenarna över honom, vinden för med sig en doft av svett, den skingrar molnen på himlen. Det är en förändringens vind, men Magnus vågar aldrig följa dess väg. Han är hopplöst fast i det förflutna.


Han saknar den tid då hans flickvän ännu älskade honom, då han hade en karriär inom reklam och tv, en tid då han fortfarande hade hoppet kvar. Istället flanerar han nu runt i huvudstaden, går på misslyckade jobbmöten, ansträngda luncher som han inte har råd med, väntar på ett telefonsamtal från sin älskade Josefin som varit på semester en vecka och fortfarande inte ringt. Ett samtal som aldrig tycks komma.


Överallt träffar han människor som trycker ner honom med hjälp av sina yrkesframgångar, attityder, pengar. Magnus är blind för tomheten bakom dessa statussymboler, betydelselösheten i dem. Han är för rädd för att känna vinden i ryggen och lämna denna värld bakom sig. Han grunnar kring sina gamla drömmar som han inte kan släppa:


Rädslan har varit som en mur mellan mig och alla andra. Förstört, hindrat mig att få så mycket av det som jag velat ha, velat göra. Nu spelar det ju ingen roll. Nu är ändå allt borta på något sätt.


Det finns mycket som förblir osagt i den korta romanen. Magnus upplevde någon slags trauma i barndomen som aldrig förklaras, han hämtar ut ett märkligt brev på posten fyllt med sedlar han inte kan använda. Läsaren får dra sina egna slutsatser. Överhuvudtaget är det något av en litotes till roman. Inga stora gester har lagts till för effekt, utan allt onödigt är bortskrapat från både berättelse och språk.


Johan Kling är främst känd som regissör och har skrivit och regisserat filmen ”Darling”. Magnus i romanen liknar hans tidigare karaktärer i det att han är nästan olidligt mesig ibland, aldrig vågar stå upp för sig själv och körs över av människorna runt honom. Det finns hela tiden svärta bakom humorn på karaktärernas bekostnad och alltid en stark sympati. Det är då och då ganska deprimerande och frustrerande läsning, man vill ruska om karaktärerna och skrika skärp er! till dem, men det går ju inte. ”Människor helt utan betydelse” är en liten pärla till roman, anspråkslös men ack så smärtsam och vacker. READ IT.

2 kommentarer:

Jessica (ord och inga visor) sa...

Åh vad kul att du också har läst den här boken. Jag läste ut den idag och bloggade om den, tyckte också att den var läsvärd. Men filmen är ännu bättre, eller vad tycker du?

Vettets väktare sa...

Jo jag tror jag tyckte mer om filmen jag med. Men bra bok!