Det här inlägget är tredje delen i Lyrans Noblessers tematrio ”Pappor”. Del ett hittar ni här och del två här. Michael Alonzos ”Ge aldrig upp” är en självbiografisk bok som handlar om författarens kamp om sin son, som mer eller mindre kidnappas av Alonzos fru. Boken är inget vidare bra faktiskt. Ärligt talat skriver jag bara om den för att få ihop tre texter om farsor innan Lyrans nya tema presenteras imorgon...
Alonzo har ett helvete med en idiot till fru, som snor deras barn hela tiden, men jag fattar inte varför de blev ihop till att börja med. De passar inte ihop för fem öre. Ibland är dessutom Alonzo väl naiv och mesig (”Du är ett svin”, säger frun. ”Nä”, svarar Alonzo, ”jag är bra!”) och när han börjar se skyddsänglar vid namn Nancy skäms jag lite. Jag kan dock känna igen mig i en del av det han skriver, om mansrollen i det moderna samhället. Själva reportagedelen av boken, om reaktionerna Alonzo möter när han, en man, kämpar för att få vårdnaden om sitt barn, är klart intressant och viktig läsning. Kan dock inte låta bli att fråga mig igen, varför bli ihop med en sådan idiot till att börja med?
Ps. Eh... Kom just ihåg att Alonzo beskriver hur han blivit psykad av sin morsa under hela sin uppväxt och att det nog var därför som han blev ihop med sin psykotiska fru. Så att… det borde förstås nämnas i min recension. Ds.
Åt sidan, Röde Orm! Karl-Oskar från Duvemåla, glöm din dröm! Sveriges historias coolaste kille är naturligtvis greve tillika riksmarskalk Axel von Fersen. Om denne fascinerande mans liv och öde har jag läst i Herman Lindqvists biografi och berättelsen är brinnande spänning rakt igenom.
För er som är obekanta med von Fersen, så lyder den korta versionen så här: Axel von Fersen var en svensk adelsman som, såsom var kutym på 1700-talet, skickades ut i Europa som tonåring för utbildning i språk, krigskonst, matematik, historia och allmän hovhyfs. Den unge von Fersen överträffade allas förväntningar, visade sig vara multibegåvad och älskvärd, mötte alla sin tids stora nämn, som Voltaire, Goethe och Napoleon, och charmade korsetterna av en rad högt uppsatta kvinnor. Däribland Frankrikes drottning Marie-Antoinette, som han hade en djup och lång vänskap med och som han förgäves offrade sitt rykte och sin förmögenhet för att rädda undan giljotinen. Med den franska revolutionen gick dock Europa vidare från de konservativt rojalistiska och adelsuppfostrade von Fersens värderingar och han spenderade sina sista år i Stockholm, som en sista skärva från ett samhälle som inte längre fanns. Nästan alla hans vänner var avlidna, bara hans syster fanns kvar. Han blir till slut brutalt mördad på Stockholms gator, utsatt för en (helt osannolik) kunglig komplott, av en lynchmobb bestående av vanliga invånare och komplottens män. Fruktansvärt tragiskt.
Lindqvist skriver initierat och entusiastiskt, såsom är hans typiska stil. Det är ingen fantastisk litteratur, men han får med läsaren och det märks att han både är imponerad av och djupt respekterar von Fersen, vilket är lite gulligt. Särskilt bra är Lindqvist när han skriver om förhållandet med Marie-Antoinette, som han skildrar vördnadsfullt och fint. Han blandar hela tiden sin redogörelse för händelserna med utdrag ur von Fersens dagbok. Bitarna om drottningen är faktiskt hjärtskärande, hon var hans livs stora kärlek. När han år senare träffar drottningens dotter, som klarade sig levande genom revolutionen, blir han förvånad över hennes stela reaktion vid deras möte – sett ur prinsessans synvinkel är sorgligt nog von Fersens allt mer paniska räddningsförsök en av orsakerna till att hennes familj avrättades.
Det brinner även till när Lindqvist beskriver von Fersens långsamma lynchning, händelse för händelse, slag för slag. Det är stark läsning, med grova våldsskildringar och en riksmarskalk som stilla inser att ingen hjälp finns att få, trots att både polis och militär ser vad som pågår. Lindqvist har byggt en kortare bok, ”Mordet på Axel von Fersen”, kring denna händelse och använder delar av texten från denna bok. Den är rikt illustrerad, ingår i en serie om Stockholms historia och rekommenderas varmt. Men om man vill ha ”hela” historien så ska ni söka er till den längre ”Axel von Fersen”.
Men vad har allt detta med pappor att göra? Jo, ryktet säger att Frankrikes dåvarande unge kronprins Louis-Charles egentligen var Marie-Antoinette och von Fersens son, att kung Ludvig XVI inte hade något med det hela att göra. Louis-Charles sägs ha dött i fångenskap, men länge gick rykten om att han på något sätt skulle ha klarat sig ut levande. Jag har gillat Axel von Fersen ända sedan han i mitten av 90-talet träffade djungelhjälten Fantomen i ett historiskt äventyr. Historien bygger vidare på myten om kronprinsen och i den hjälper mister Walker den svenske adelsmannen att rädda sin son ur Robespierres nävar.För att se fantastiska bilder ur den serien, gå hit. Jag har lagt dem i ett eget inlägg, annars blir det så ohyggligt långt det här.Omkring 2000 gjordes ett DNA-test på resterna av den pojke som dog i fångenskap, vilket visade att han åtminstone var släkt med Marie-Antoinette på något sätt. Antagligen var det han, vilket känns väldigt tråkigt. Att sluta sina dagar i dödskallegrottan känns värdigare, Något faderskapstest har ännu inte gjorts…
Det här är del två i tematrion: Pappor, veckans utmaning från Lyran Noblesser. Del ett hittar ni här.
Lyrans Noblessers tematrio denna vecka är Pappor, lagom till fars dag i söndags. Jag brukar inte delta i trioutmaningen alltför ofta, men den här gången har jag faktiskt tre böcker jag vill skriva om som på ett sätt eller ett annat handlar om farsor. Jag väljer dock att dela upp trion i tre olika inlägg, så kom tillbaka imorgon för del två.
Den första boken jag vill berätta om är Hanna Hellquists roliga och sorgliga ”Karlstad Zoologiska”. Hellquist är programledare på P3, krönikör i DN och säkert en massa andra saker som jag inte känner till. Hon är väldigt rolig och smart, påminner om mina roligaste och smartaste kompisar. Hennes bok handlar om uppväxten i Värmland och om hennes pappa Larsa som var något av en karaktär. Snäll och rolig, men ofta barnslig, knepig och lite läskig. Han har svårt att ta ansvar och besitter ett brinnande frihetsbegär, vilket leder till att han försvinner från Sverige, från hennes liv, då och då. Hellquist spenderade delar av sin uppväxt rädd för honom.
Samtidigt finns det alltid en vilja hos ett barn att få sina föräldrars godkännande, att kanske till och med lyckas imponera på dem. Hellquists pappa har många djur. Otroligt många djur. Boken har drygt åttio korta kapitel och i nästintill varje kapitel introduceras ett eller flera nya husdjur. Lilla dottern Hanna hjälper sin pappa ta hand om dem, så gott hon kan. Ofta går det bra och boken återberättar många roliga och dråpliga episoder kring detta. Men ibland slutar det inte lika bra och pappan visar upp mindre sympatiska sidor. Som när Larsa tar med sig en nioårig Hanna för att från de hundratals undulater han förvarar i en barack på tomten rensa ut de ”elaka” fåglarna, som hackar på de andra och har blodiga näbbar. Han slår nacken av en och ber sedan Hanna göra detsamma, som utan att riktigt tänka stampar ihjäl en annan. Undulaterna blir snart hysteriska och Hannas sparkar blir alltmer vårdslösa.
Paniken i undulatrummet, vingslagen, blodsmaken, oförmågan att göra något annat än det man har blivit tillsagd. Och stoltheten när man faktiskt lyckades. Och pappas stolthet, för jag var minsann ingen töntig tjej, jag brydde mig om djur så mycket att jag kunde stampa ihjäl dem.
Egentligen följer pappa Larsa en feministisk livssyn. Han ger Hanna den uppväxt han skulle ha gett vilken unge som helst. Det är bara synd att han inte riktigt förstår sig på barn överhuvudtaget, i alla fall kan han inte se dem ur en vuxens synvinkel. I ett av de mer rörande avsnitten minns Hellquist vad hennes farmor berättade för Hannas mamma en gång, när Larsa återigen gjort mamman besviken. Berättelsen om när Larsa hade hjärnhinneinflammation som sjuåring, att någonting då hände med hans hjärna. ”Att det hände något med Lasse när han var sjuk. När Lasse var liten”. Det är vansinnigt fint skrivet. Hellquist utforskar inte denna tanke vidare, utan låter frågorna kring den vila, obesvarade. Hon ger inga enkla svar.
Boken följer pappans många uppgångar och fall, han orkar resa sig många gånger, tills den dag han inte längre har det i sig. Paralleller har dragits till Åsa Linderborgs härliga ”Mig äger ingen” och ja, de stämmer. Det går helt klart en pappatrend i svensk litteratur just nu. Hellquist har inte ett lika klart politiskt budskap som Linderborg och skildrar inte en tidsepok på riktigt samma sätt, men böckerna påminner om varandra. Två kärleksbrev till två farsor som gjort så gott de kan.
Jag har gett ”Karlstad Zoologiska” en ganska ensidig presentation här, den innehåller mer än historien om en pappa. Den handlar också om att bli vuxen, att ta ansvar för sitt liv, att våga söka sig bort, från sin trygghet och ut i världen. Men det får vara till en annan gång.
