”- Lotta, ta inte illa upp nu, men jag frågade Peter om han var intresserad av dig då i början av terminen när du gillade honom. Och inte för å va taskig men han blev helt förvånad liksom som om han aldrig hört nåt så knäppt och börja garva och allting. Jag tänkte så här: Lotta är min bästa kompis. Om han gillar henne mer än mig borde jag vara schysst och ge Peter till henne. Men han såg ut som ett frågetecken. Så du behöver inte känna det som om du förlorat nåt eller vad jag ska säga. Det vara bara det jag ville säga”
Ur ”Var det bra så?” av Lena Andersson
”’Kom nu så cyklar vi över dit”’ och jag säger att jag ju inte vill, jag säger det igen, ’men att vi skulle träffa på dom, hur stor risk är det egentligen?’, säger han och varför ska han vara så här för? Han sätter sig på pakethållaren och stegrar lite, rycker med styret, cyklar en liten bit, jag står kvar, ’ibland är du så jävla mesig faktiskt’, säger han och flinar lite, och så cyklar han iväg bort mot andra sidan, han tittar sig över axeln hela tiden, ser att jag står kvar och tittar efter honom, där bron tar slut stannar han, står inne på gångvägen där borta, ’du kan ju inte låta mig åka själv heller!’ skriker han och han väntar, jag står och spottar, kollar på ekrarna, kedjeskyddet.”
Ur ”Försvinnarna” av Jerker Virdborg
Lena Anderssons förortsskildring, med dess starka samhällskritik och snabba perspektivbyten, och Jesper Virdborgs stream of conscience-inspirerade berättelse om medelklasspojkar har påmint mig om de tidiga tonåren och hur glad jag är att den tiden är förbi.
Det är med skräckblandad förtjusning jag läser litteratur om tonåren och ungdomsböcker, vilket sker förhållandevis ofta, (om man jämför med andra tjugosjuåriga män alla fall). Jag tror att det delvis beror på ett intresse av att försöka förstå tankegångar och händelseförlopp bakom förbryllande, märkliga eller tragiska händelser jag var med om eller hörde talas om då. Genom litteraturen kan man åtminstone närma sig en förklaring till varför folk betedde sig som de gjorde och varför man själv betedde sig konstigt ibland.
Vad är era favoritskildringar av tonåren och varför läser ni böcker om ungdomar?
PS. Inte mitt klassfoto. DS.
1 kommentar:
Jag läser inte tonårsskildringar om det går att undvika. De är så otäcka. Sadistiska system av makt, utanförskap, elakheter, våld... usch.
Jag ser ju att båda dina citat är bra, de är starka och jag kommer kanske att tänka på något av dem senare i dag, men våga läsa... helst inte.
Skicka en kommentar