Sist av alla i Sverige har jag denna vecka läst en deckare av Arnaldur Indriðason, ”Glasbruket” heter den. Den var sådär. Det är en ganska enkel historia: en man blir mördad och en grinig gammal polis med struligt privatliv måste lägga ihop ledtrådarna. Lösningen på gåtan finner han i det förflutna. Whoop-dee-doo…
Styrkan i historien ligger i det att berättelsen är djupt rotad i det isländska samhället och dess historia. Den skulle inte kunna utspelas någon annanstans, vilket jag tycker är intressant. Island som ett historiskt sett relativt slutet samhälle är viktigt för både deckarens upplägg och upplösning.
En sak som stör mig något otroligt är dock att boken öppnas med ett citat:
”’Hela historien är som en enda stor Nordmyr’, Erlendur Sveinsson, kriminalpolis”
Erlendur är dock bokens huvudkaraktär och eh, finns inte i verkligheten. Jag förstår verkligen inte hur en författare tänker som citerar sina egna karaktärer. De citerar ju alltså sig själva. Det känns så uppblåst och märkligt. Är Indriðason verkligen så nöjd med den där lilla repliken? Kunde han inte hitta något passande ur typ ”Niáls saga” eller något? Jag hajar inte.
