Är du också ett av Manifestdebattens offer?

- Hej jag heter Illusionernas blogg och jag är ett offer för manifestdebatten.

- Hej Illusionernas blogg!

- Tja, var ska jag börja? Min historia tar sin början på samma sätt som för så många andra. En lördag i augusti läste jag och fnissade elakt åt det manifest skrivet av en grupp unga svenska författare som publicerades av DN. Ansåg det väl självbelåtet att jämföra sig med storheter som Hjalmar Söderberg och Pär Lagerkvist, korkat att begränsa sitt skrivande genom att lova att aldrig skriva genrelitteratur och puerilt att i en bisats hacka på ”Lars Kepler”, vars identitet vid skrivtillfället fortfarande inte var avslöjad.

Ni förstår, dagens svenska romaner har aldrig riktigt lockat mig, har alltid föredragit just genrelitteratur, utländska prosaister och tecknade serier. Manifestet gjorde heller inte mycket för att locka över mig till deras sida, men vissa av gruppens löften , som ” Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik”, attraherade mig. Men nej tack, tänkte jag. Det där är inget för mig.

Manifestet blev sedan långt mer uppmärksammat än någon kunnat tro, motmanifest möttes av motmanifest, och vissa av gruppens författare började dyka upp allt oftare i media. Speciellt en av dem. Speciellt Jerker Virdborg. Jag tittar på Babel, han är där. Jag läser DN, han är där. Jag går till biblioteket, han är där. Där är han. Där ligger han. När jag väl hemma packar upp min väska finner jag honom liggande i min väska. ”Försvinnarna” av Jerker Virdborg. Har inget minne av att faktiskt ha lånat den, men där ligger den. Med kvitto på lånet och allt. Ställer in den i bokhyllan, rädd för konsekvenserna om jag lämnar tillbaka den.

På jobbet hittar jag ett slitet läsex, börjar skumma utan att riktigt fundera över vad det är för bok jag egentligen bläddrar i, författaren låter svagt bekant. Boken verkar intressant, så jag tar med den hem och läser på tunnelbanan, läser klart samma kväll. Kollar upp författaren Jens Liljestrand på nätet, nej men vad fasen? Han var ju med och skrev manifestet. Jag har blivit lurad!

Nu var dammen brusten. Jerker Virdborg flinar i bokhyllan. Han vet att han kommer att bli läst. Han vet det. Manifestets makt är för stor, ingen kan stå emot den. ”Vi vill skriva romaner som blir lästa” det är deras slagord och de kommer att ta dig på ett sätt eller ett annat. De är ute efter oss alla! Oss alla!! Alla!!

--

- Tack, Illusionernas blogg, för att du vågade berätta din historia. Mycket starkt. Någon annan som vill dela med sig av sina upplevelser av manifestdebattens härjningar? Lyran? Fiktionista? Någon?

Att komma nära en legend

Nej, det här inläggets titel syftar inte på Bokmässan – jag har alltså inte gjort ”det” med Jan Guillou, jag var tryggt kvar i storstan. Istället lade jag en eftermiddag på att läsa ”Till min kära dotter” av Marta Jane Cannary, a.k.a. Vilda Västern-legenden Calamity Jane (1852-1903). Smeknamnet fick hon av sin vän och älskare, den än mer ökände Wild Bill Hickok. Bill och Jane fick en dotter ihop, som adopterades bort till en rik familj med hopp om ett bättre liv för flickan. Boken består av brev som Jane skrev till henne under sina sista tjugofem år, brev som gavs till dottern först efter moderns död.

Det finns så många legender och historier kring Vilda Västerns alla hjältar och hälften är med stor sannolikhet uppdiktade av dem själva. Redan under sina livstider kunde de flesta av dessa män (för det handlar främst om män, Jane hör till de få undantagen) leva på sin ryktbarhet och reste runt i väst med shower eller som professionella kortspelare eller revolvermän. Ju mer legendomsusad, desto bättre betalt, vilket ledde till att männen själva levererade överdrifter och rena lögner om sina bakgrunder.

Själv skriver Jane så här om saken:

”En man vid namn Mulog frågade mig om mitt livs historia och du skulle ha hört vilka lögner jag berättade för den gamle token, Han sade att han skulle betala mig för att jag sålde dem. […] Jag ljög, och om han vill sätta lögner på pränt för att tjäna pengar är det hans ensak.”

Legenden om Calamity Jane säger att hon klädde sig i manskläder, söp som en karl och svor värre än någon annan. Det må vara sant, men den kvinna vi möter i breven är däremot en mycket känslig, godhjärtad och generös person. Hon tar hand om föräldralösa, ger sina sista mynt till tiggare och sätter ständigt andra framför sig själv. Hon är ofta synnerligen olycklig.

”Å, Janey, vad jag avskydde att komma tillbaka [till staden Billings], varför kunde jag inte ha stannat kvar hos dig och din pappa Jim? Varför bad han mig inte stanna? (…) Varför kan ingen sätta värde på mig?”

Calamity Jane träffade alltså sin dotter, som hon kallar Janey, vid några tillfällen, men vågade aldrig berätta för henne vem hon var. Hon kände sig osäker i de större städerna, uttittad och ovårdad, men trivdes inte heller i väst, med dess vildhet, egoism och tristess. I januari 1882 öppnar hon sitt brev till Janey med ”Ytterligare ett år har gått. Inget av betydelse har hänt att skriva om”, vilket vittnar om den stiltje hon upplever. Med åldern börjar hon vantrivas allt mer:

”Mitt liv är som en lång och avskyvärd mardröm. Detta är en vacker trakt, men jag har börjat avsky den för att den tagit från mig allt jag någonsin älskat. Den tog Bill ifrån mig, det var orsaken till att jag måste ge upp dig.”

Hon är en orolig själ, som flyttar ofta och aldrig riktigt känner sig hemma. I slutet av sitt liv är Jane bitter och tappat allt hopp. ”Jag tror min dagbok håller på att avslutas”, skriver hon angående breven hon sparar till sin dotter, men egentligen känner hon livet sakta rinna ur henne. Hon skriver: ”Vad har jag någonsin uträttat utan att göra den ena blundern efter den andra? (…) Å, vad jag önskar att jag kunde leva om mitt liv.” Det sista hon skriver är ”Det är något jag borde erkänna för dig, men jag kan bara inte. Jag tar det med mig i graven – förlåt mig och tänk på att jag var ensam”.

Det är inte alltför ofta vi får tillfälle att komma nära en sedan länge död legend, speciellt inte en sådan så omdiktad som Calamity Jane. Men med hennes brev till hjälp kan vi för ett ögonblick iklä oss hennes identitet, förstå hennes rädslor, känna hennes känslor. Hon var inte så olik oss trots allt, visar det sig.

Ruiner, gotisk skräck och svinmänniskor

William Hope Hodgson är en idag ganska bortglömd skräck- fantasy- och science fictionförfattare som levde och verkade i 1900-talets början. Hans verk har haft stort inflytande på bland annat H.P. Lovecraft, som skrev dessa ord om Hodgsons mest kända bok ”The House on the Borderland”:

“But for a few touches of commonplace sentimentality this book would be a classic of the first water”

Jag har nu inte läst Hodgsons originalmanus, men år 2003 släppte skräckserieförlaget Vertigo Comics en serieversion av ”The House on the Borderland”, av författaren Simon Revelstroke och tecknaren Richard Corben. Det är i deras tolkning en Poe-doftande historia om en gammal dagbok som hittas i en uråldrig ruin, som ligger precis på gränsen till en enorm ravin. Dagboken avslöjar historien om den man och hans sjuka syster som bodde i det gotiska palats ruinen en gång var. Mannen plågas av mardrömmar, mardrömmar som får honom att uppsöka de underjordiska, outforskade delarna av huset och han tar sig allt djupare ned i ravinen utanför, ned i berggrunden. Och vad han möter där nere är skräcken själv…

En skock med svinmänniskor!

Det han egentligen möter är faktiskt skräcken själv. Svinen är en metafor för det inom oss själva som skrämmer oss så mycket att vi gömmer undan det från vårt medvetande. Här, liksom i Poe’s ”The Fall of the House of Usher”, är det en onaturlig relation mellan syster och bror som ligger begravd och som då och då visar sitt snuskiga svinatryne. Och liksom i Poe, fungerar huset som en metafor för huvudpersonens inre och husets nedre valv som det undermedvetna.



Historien tar sedan en alltmer kosmisk ton och jag måste erkänna att jag tappar intresset lite grann. Men Richard Corben är en sådan fantastisk tecknare vars målningar behåller mitt intresse även när historien flippar ut.


Historien tar sig faktiskt och jag kan verkligen rekommendera detta seriealbum till alla älskare av skräck i allmänhet och Lovecraft, Poe och deras efterföljare i synnerhet.

Mansporträtt with a twist

Arga, frustrerade, och sorgsna män är vad Jens Liljestrands novellsamling ”Paris-Dakar” handlar om. Sju drömska och absurda berättelser om väldigt skilda företeelser och mycket skilda manstyper. Det handlar om ledsna militärer, stressade toastmasters och pressade sociologer, skumma gym som tas över av nördar och märkliga manssällskap som söker nya, exotiska medlemmar. Med tonsäkert språk serveras läsaren en dialog och sex stycken första persons redogörelser. Vi kommer alltså alltid nära inpå karaktärerna, ofta för nära för att det ska vara trevligt. Trots de surrealistiska händelseförloppen, så känns tankegångarna igen – de flesta av oss har stött på män och kvinnor som resonerar som dessa karaktärer.

Det Liljestrand ska ha en särskild eloge för är hur han, trots att vi får tillgång till karaktärernas innersta tankar, lyckas överraska läsaren i slutet av varje berättelse. Det här är berättelser där allt inte är vad det ser ut att vara och Liljestrand (till skillnad från andra författare) förstår hur ”twist endings” bör vara uppbyggda. Läsaren kan bläddra tillbaka och faktiskt se hur ordval och handlingssätt kan tolkas annorlunda. De är inte bara annorlunda för att författaren valt att ljuga för läsaren (igen, såsom andra gör), utan kan faktiskt tolkas på flera olika sätt, beroende på hur man ser på saken. Aldrig blir denna effekt tydligare än i novellen ”Mellanområdet”, som är magnifik i sin uppbyggnad och bäst i samlingen.

Jag har glömt att nämna att den är rolig också, den är rolig som fasen. Dels finns där en mer subtil humor, som kommer fram i smarta dialogvändningar och träffande personporträtt, dels finns sådant som det här, som handlar om s.k. bokstavsbarnet Johan:

”Mhm, det här luktar ju pill-i-stjärten, säger Johan njutningsfullt och doftar på en ostbåge innan han stoppar den i munnen. Han luktar länge på sina fingertoppar med ett drömmande, lyckligt uttryck i ansiktet”

Jens Liljestrands ”Paris-Dakar” vann VI:s litteraturpris 2008 och är väl värd er dyrbara lästid.

Pappor

Min pappa har just räddat min dag. Och denna blogg. Tack pappa!

Förkylda tankar kring Roland Topors ”Hyresgästen”

Det är synd att den urbana skräckromanen ”Hyresgästen” av Roland Topor aldrig når upp till sitt eget omslags surrealistiska höjder. Illustrationen, tecknad av författaren själv som jobbat som illustratör, konstnär och filmarbetare, drar verkligen blicken till sig. Jag har fortfarande inte tittat klart på den. Missförstå mig inte nu, texten i sig har många surrealistiska inslag: kvinnor smetar exkrementer i ansiktet, män gör kungakronor av fiskrens och folk har orgier inuti lejonskinn. Ganska surrealistiskt, men kanske snarare absurt. Det är ju grejer jag själv skulle kunna göra om jag kände mig manad.

Kontorsarbetaren Trelkovsky är bostadslös och flyttar in i en deprimerande, mörk lägenhet, vars förra hyresgäst, en ung kvinna, nyligen försökt ta livet av sig. Kvinnans mörka öde tar upp en allt större del av hans tankar, samtidigt som de märkliga och hyperkänsliga grannarnas uppförande tvingar in honom i beteendemönster olikt hans eget. Men vems är det i så fall? Och till vilket syfte sker denna förändring?

Boken har ett enkelt språk, inga konstigheter, men diskuterar den komplicerade frågan kring identitet. Trelkovsky blir sakta men säkert bestulen på sin: han blir av med sina barndomsfoton och gamla brev, blir mer och mer isolerad till sin lägenhet, tappar kontakt med vänner, paranoia tar över hans liv. Han är ganska jagsvag redan från början och låter arbetskamrater och grannar köra över honom – berättelsen handlar för mig om sociala spel och socialpsykologi.

Trelkovsky är aldrig så lycklig i boken som när han på eget bevåg påskyndar förvandlingen. Han köper en kvinnoperuk som han bär på staden gator, men blir besviken när han inte väcker fientlighet eller uppmärksamhet. Istället klär han sig i kvinnokläder, sminkar sig, och stannar hemma och onanerar.

Standardfrågan när det gäller historier som denna är naturligtvis: inbillar sig Trelkovsky grannarnas komplott eller händer det verkligen? Samtidigt som han slåss mot förvandlingen, gottar han sig i den något. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i hans tankemönster: att dels kraftigt undervärdera sig själv och känna sig bortglömd, dels vara helt övertygad om att alla pratar om en och bryr sig om vilken slags sopor man slänger. När den tråkiga vardag Trelkovky lever i slutligen spricker upp i ett absurt helvete, med svarta droskor, avslitna kroppsdelar och blödande väggar, kan jag ändå skönja en liten del av den stackars karlen som tänker: ”Så det var något särskilt med mig ändå!”

Uppdatering:

Varför är det så att man som läsare alltid försöker psykoanalysera karaktärer i böcker? Det är en dålig vana som jag ska försöka lägga av med. Kristoffer Noheden skriver till och med i sitt fina efterord till "Hyresgästen": "En sådan vinkling [analyserande av Trelkovskys inre] riskerar dock att flytta fokus från en makaber genomlysning av ett gnidet och fientligt samhälle till närmast trivialiserande individualpsykologi" och ändå är det just det jag gör. Mitt enda försvar är att det bara bidde så.

Skräckministeriet: Frankenstein- min favoritversion

Veckans avsnitt av SVT:s Skräckministeriet handlade bland annat om "techno horror", rädslan för modern teknik, och skapandet av artificiellt liv, Naturligtvis blickade man bakåt och uppmärksammade "Frankenstein" av Mary Shelley, urtypen för sådan skräck.

Mest känd är nog Boris Karloffs filmversion, men det är inte min favorit. Istället gillar jag Dick Briefers serietidnings Frankenstein från 1944. Briefer kombinerar satir, parodi och skräckkonventioner och använder monstret i olika slapstickäventyr. Seriens kaotiska stil är Briefers egen vision - han skrev, tecknade, tuschade och textade allting själv, ofta tuschade han direkt på sidan, utan några blyertsteckningar som underlag.

I detta äventyr får Frankenstein ett erbjudande om att sitta modell, men naturligtvis går saker på tok, det visar sig inte vara helt lätt att hitta rätt studio...

och så min klara favorit:

Till slut hittar han dock rätt och känner sig nöjd och mallig:

Dick Briefer, som så många briljanta serieskapare, lämnade slutligen mediet, mer eller mindre motvilligt, och avslutade sina dagar i Amerikas shoppingcenter, där han tecknade karikatyrer och porträtt av kunder.

Slumpens tematrio

Jag är så förkyld, så förkyld, så ursäkta om det blir mycket bilder och lite text de närmaste dagarna.

Den här snygga trion är de böcker jag läst i veckan och man kan nästan tro att jag följt denna kunds råd, inte sant? Typ "surrealistiska gubbar med vit bakgrund", men det är bara en tillfällighet faktiskt. Alla tre böcker var för övrigt väldigt bra. Roland Topor är en fransk författare, filmarbetare, konstnär samt illustratör och "Hyresgästen" är hans debutroman från 1964, som nyligen kommit ut för första gången på svenska. Skriver mer om honom imorgon tror jag. Stay tuned...

Den där Lucas av Julio Cortázar

På Lyrans uppmaning har jag denna månad läst en sydamerikansk författare och mitt val föll på Julio Cortázar och hans roman ”Den där Lucas” från 1979. Det är en väldigt lustig liten bok, som består av ett femtiotal små berättelser där vi får möta den levnadsglada och intellektuelle Lucas. Tänk en gladare ”Mannen som gör vad som faller honom in”, minns ni honom?

(Karln bara lämnade sitt paraply!) Lucas låter sina känslor diktera livet. Han förolämpar pianister han ogillar, lägger ned timmar på att baka den perfekta tårtan, bara för att sedan kasta den i ansiktet på födelsedagsbarnet och utvecklar nya sätt att föreläsa som skrämmer bort publiken. Historierna har ofta surrealistiska inslag och oväntade vändningar, som kan vara både roliga, sorgliga och tänkvärda.

Språket är ofta utmanande och skiftar mellan absurt och akademiskt, barockt och formellt. Det kan faktiskt bli lite mycket ibland, när man läser boken från pärm till pärm. Jag skulle snarare rekommendera att läsa några kapitel i taget, med viss tid emellan.

Historierna om Lucas bryts upp av en samling noveller, även de supersurrealistiska. Katter är telefoner, en restaurang öppnas i Paris tunnelbana och folk simmar i bassänger fyllda med majsmjöl. Kul kul, men även dessa irrationella inslag bryts upp med hjärtevärmande och hjärtskärande iakttagelser från livet, vilket stärker boken som helhet.

Sydamerika fortsätter att imponera på mig med sin spännande och originella litteratur. Vi avslutar med några till ”Mannen som gör vad som faller honom in”, eller vad säger ni?

Karln bara klippte av sig fingrarna,

för han gillade inte killen han skakade hand med!

Q: What’s the colour of love? A: Brun

Snowflake efterlyser våra bruna böcker och jag är inte sen att bidra. (Ok, en dag sen.) Brun är dock en svårdefinierad färg, vissa kanske skulle kallade mina böcker beiga eller gula. Äsch, de är bruna!

Så vad hittar vi bland mina bruna böcker? Två nobelpristagare: Lessing och Le Clézio, två duktiga svenska författare: Carina Rydberg och min favorit Claes Hylinger, två riktiga klassiker: Emily Brontës ”Wuthering Heights” och Hergés ”Enhörningens hemlighet” samt två härliga men obskyra serieböcker: Gipis ”Notes for a War Story” och antologin ”Art Out of Time”, som jag förresten måste visa er sidor ur snarast.

Slutligen: Peter James ”Levande begravd”. Alltså, den boken… Ni vet hur man ibland kan vara sugen på en så kallad ”skräpdeckare”? Denna bok definierar uttrycket. Historien är följande: Michael är en ung man som på sin svensexa blir levande begravd av sina kompisar med en walkietalkie, en flaska whiskey och en porrtidning. Men på väg därifrån lyckas de fulla polarna köra ihjäl sig! Jag vet, redan bra! Men vänta: Vid bilvraket hittas den andra walkietalkien, som fortfarande fungerar! Är Michal räddad? Nej, den plockas dessvärre upp av en förståndshandikappad yngling, som inte riktigt förstår situationens allvar! Kistan läcker in vatten, whiskeyn börjar ta slut och om tre dagar ska bröllopet stå! Klockan tickar…

Åh du politiskt inkorrekta, idiotiska, gubbsjuka, illa berättade lilla bok! Som jag älskar dig!

Litteraturens giganter tolkade av serietidningvärldens

Kurt Vonnegut av Darick Robertson

I över tio år har entusiasten Steve Gettis bett den amerikanska serietidningvärldens största namn att bidra med teckningar och skisser föreställande deras egna litterära favoriter: författare, karaktärer, illustratörer, recensenter, och så vidare. Det är en fantastisk samling och det bästa är att han har lagt upp rubbet för allmän beskådan här. Klicka dit och hitta era favoriter.

Ernest Hemingway av Eddie Cambell

Don Quixote av Will Eisner

Jane Austen av J. Bone

Också ett sätt att välja böcker...

Jag hade en kund i butiken idag som hade ett originellt sätt att välja böcker - hon bestämde sig för ett omslagstema och letade sedan efter tre titlar som matchade varandra utifrån detta tema. Hon sade att hon tycker om att bli överraskad och ville få ett brett spektrum av boktyper. Idag var temat "hjärta" och som ni ser fick hon en ganska intressant mix:

Alain de Botton "Kärlek - en betraktelse" - den schweiziske författaren och essäistens debutroman från 1993, som behandlar känslan av förälskelse både genom narrativ prosa och egna reflektioner.

Amanda Svensson "Hey Dolly" - en annan debutroman. Jag tror Amanda Svensson var blott arton år ungefär när hon skrev sin bok, eller väldigt ung i alla fall. Den är rolig, blandar fantasi med verklighet och ger en bra bild av tonårstjejer på glid. Inspirerat!

Julia Buxbaum "Motsatsen till kärlek" - Ännu en debut tro det eller ej! En ganska typisk chic-litt roman i Marian Keys anda, verkar det som. Har inte läst den.

Jag ska prova denna teknik någon gång, smått genialt, gränsar mot vansinne...

Victoria Benedictssons dagböcker - tolkade av "tyskvän"

Den här jättefina boken från 1949 köpte jag idag för en tjuga. Det är Victoria Benedictssons livshistoria och berättelsen om hennes romans med Georg Brandes, litteraturkritiker och en av sin tids viktigaste kulturpersonligheter. Boken är byggd kring hennes dagböcker som jag länge varit nyfiken på, men aldrig fått tillfälle att läsa. (De finns dock lättillgängligt på pocket.) Några charmiga foton innehåller boken också.


Jag har dock vissa reservationer när det gäller författaren, Fredrik Böök. Han var kritiker, professor i litteraturhistoria och ledamot i Svenska Akademin. Problemet ligger i Bööks politik, han var nämligen en ”tyskvän” och tog ställning för Nazityskland både före, under och efter andra världskriget. Han kritiserade i och för sig antisemitismen, men hur fasen kan man läsa en bok av någon som försvarade tidens bokbål med orden:

"Elden är ett renande element, och midnattsbålet framför universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen, den bornerade estetiska specialisten kan vara hågad att beklaga".

Han ogillade också min favorit Hjalmar Söderberg och skrev så här om ”Den allvarsamma leken”: "Det är som att [Hjalmar Söderberg] tömt byrålådorna på allt gammalt krafs". Så jag vet inte vad jag ska tro. Min inställning har ju alltid varit ”Alla lika, alla olika”.


Hur det blev kommer så fort jag läst ut boken. Inte någon av er som läst den?

Berätta om en bok som...

Här är mina svar på Lilla O:s formulär!

Berätta om en bok som:

1. fick dig att skratta.

Linda Skugges ”Men mest av allt vill jag hångla med nån” är hennes riktiga, (påstått) ocensurerade dagbok från sista åren i gymnasiet och ett par år efter det och det är så fruktansvärt roligt och ibland bara fruktansvärt. Hon har de mest idiotiska vänner, är själv outhärdlig, men driven och rolig i det tysta. Man känner igen mycket från sin egen gymnasietid, tristess, misslyckade fester och vänner som inte alltid vill varandras bästa.

2. fick dig att gråta.

Jag var bakfull och känslig när jag läste ut den, men ”Almanacka” av Kristofer Flensmarck behandlar allt jag är rädd för i livet och påminner läsaren om de gripande människoöden som fortgår runt omkring oss, hela tiden, överallt. Jag blir tjock i halsen bara av att tänka på den.

3. gjorde dig riktigt arg.

Nina Wähäs ”S som i syster”. Problemet var att den inte var riktad till mig. Jäkla fjantigt språk tyckte jag. Löjligt med all knark- och Stockholms romantik (även om författaren beskriver knark som hemskt, märker man att hon egentligen tycker det är rätt ball att röka holk ändå) tycker jag. Och äh, vara dekadent och bo med syrran på behandlingshem, vad idiotiskt men samtidigt ja, coolt på nåt sätt. Så ömtåligt, men starkt på nåt sätt. Åh jag blir argare ju mer jag tänker på den! För samtidigt var den väl helt ok, boken. Tjejer och killar som har liknande upplevelser kanske uppskattar den, samt kulturkoftor som inte fattar vilken trött kliché som presenteras och jag har aldrig fattat varför killar gillar såna tjejer. Vad var min poäng och varför blir JAG SÅ ARG?!?!

4. fick dig att vilja besöka platsen där den utspelades.

”Illusionisten” av John Fowles, med dess vackra skildring av Greklands övärld, fick mig att ångra att jag aldrig båtluffat i Grekland. Jag älskar landets berg mest.

5. handlar om en historisk tid som du tycker om.

George Orwells ”1984”, jag var två, livet handlade mest om att käka, leka och ramla runt. Ingen press att uppdatera bloggen.

6. du ångrar att du läste ut.

Ugh, Pause/Play… ’Nuff said!

7. finns i dina tankar trots att det var länge sedan du läste den.

I slutet av Siri Hustvedts ”What I loved” finns ett avslöjande, eller snarare en teori kanske, angående huvudpersonens förhållande till hans sons barndomsteckningar. Jag försöker vara så krypisk som möjligt, för att inte avslöja något för er som inte läst boken. Jag vet inte ens om ni som läst den förstår, det är ingen jättestor del av handlingen, men denna lilla mening har bitit sig kvar i mig och skaver som fan. Sorglig, underbar bok!

8. har väntat i bokhyllan riktigt länge.

En novellsamling av Vladimir Nabokov har stått och väntat länge, länge. Jag är grymt sugen, men det blir aldrig av.

9. du inte förstår att så många tycker om.

Den olycksdrabbade delen av alfabetet JKLM: Jungkvist, Kallentoft, Läckberg och Marklund (men jag gillar väl Kallentoft?).

10. du tycker att alla ska läsa.

Jag väljer faktiskt "Almanacka” igen. Brist på fantasi kanske, fortfarande i närminnet kanske, Idol på TV kanske.

Dennis Lehanes Boston: Inte en plats för några tepartyn - Del 2

Här är del två i min genomgång av Dennis Lehanes deckarserie. Del ett hittar du här.

#4 ”Gone, baby, gone”
Bäst hittills i Kenzie-serien! Väldigt spännande om en liten tjej som kidnappas. Eller ja, mest handlar det så klart om Kenzie och Angie. Bokens karaktärer fortsätter intressera mig, plotten är gripande och faktiskt tankeväckande, med tillräckligt med vändningar, sidospår och humor för bra driv.

Den blev film 2007 regisserad av Ben Affleck, som jag hyser stor hatkärlek till. Här har jag hittat en bild på honom ”on set” och han hade tydligen odlat skägg och såg ”seriös” ut. Go, Ben, go!


# 5 ”Svart nåd”
Sista boken om deckarna Kenizie och Gennaro! Och Lehane lyckas bra med avsluta serien. Den här gången handlar den om någon jäkla galning som håller på med att förstöra livet för folk ända tills de tar sina liv. Riktig galning, som sagt. Men är allt vad det ser ut att vara? Hm… Det ryktas att Lehane skriver på en sjätte bok, men än så länge är det bara rykten.

Sammanfattning:
Jaa, nu har jag plöjt igenom Kenzie/Gennaro-serien och vad har jag att säga? Vad minns jag? Mycket rännande fram och tillbaka. De äter inte lika många smörgåsar som i Stieg Larssons böcker. Hon Gennaro har man fått beskriven för sig några gånger, hon verkar snygg. Kenzie är Ben Afflecks brorsa.

Dennis Lehanes Boston: Inte en plats för några tepartyn Del 1

Dennis Lehane är min favoritförfattare alla kategorier, han delar första plats med Paul Auster. Med sina böcker om privatdetektiven Patrick Kenzie tecknar han bitterljuva porträtt av dagens Boston, stadens irländska befolkning och dess undre värld. Det är våldsamma deckare med puls och driv, men med hjärtat på rätta stället. Historierna handlar om människor av kött och blod och Lehane lyckas få läsaren att sympatisera med de galnaste karaktärer. Det är en värld av dubbelspel, gängkrig och mord, men också vänskap, kärlek och den enskilda människans kamp mot världens orättvisor. Här följer de anteckningar jag gjorde när jag läste dem första gången, kort efter att jag upptäckt deckarens förföriska sirensång genom Stieg Larsson:

#1 “En drink före kriget”

Det här är första boken om privatdeckar’n Patrick Kenzie och hans tjusiga partner Angie Gennaro. Det är tydligt att Lehane har blivit en skarpare författare med tiden, så här i början är det lite svajigt ibland, men klart spännande. Författaren tar tydlig vänstersvängd ställning i denna historia om gängkrig i Boston, vilket känns sympatiskt. Mycket humor, vilket inte bara är ett plus – humorn är ganska barnslig.

Det handlar om rasism, gängkrig, ungar som råkar illa ut och supertrassliga relationer. Elaka farsor. Jag gillar att det är mycket pang-pang och fart. Det uppskattade jag inte lika mycket förr om åren. Vad håller jag på att förvandlas till?

#2 ”Mörker, ta min hand”

Vid det här laget har Lehane fångat mig i sitt nät och jag kan omöjligt släppa den här bokserien. Den är som bacon med vispad grädde för mig! (En gång på en buffé såg min syster en stor tjock man äta denna rätt från himlen. Han såg ledsen ut.) Nu är det seriemördardags! Äntligen! Kunde ge mig på att Patrick Kenzie skulle bli inblandad i denna blodiga soppa (en annan höjdare från buffén?), vare sig han ville eller inte. Lägg till lite filosofiska funderingar om våld, detaljerade skildringar av våldshandlingar och några ovanligt våldsamma karaktärer, så har vi en bok som den nya deckarälskande jag slukar. Han skrämmer mig, detta nya jag, men likt mannen som äter bacon med grädde – gud hjälpe mig – jag kan inte sluta.

#3 ”Sacred”

Första Lehaneboken jag är besviken på. Den har inte alls lika många spänningsmoment, är förutsägbar och lite långtråkig. Aningen sexistisk också, och man blir trött på alla beskrivningar av snygga tjejer som dyker upp titt och tätt. Förstår inte vitsen med det riktigt. Känns bara gubbsjukt.

Ibland var den väldigt spännande, med det här med ”allt är precis tvärtemot vad läsaren tror ”känns trött. Jag måste fråga mig om jag nu har för höga förväntningar, förstått att alla deckare ser i princip likadana ut i uppbyggnad eller om detta bara råkade vara Lehanes sämsta. Får se hur nästa är helt enkelt.

Snart kommer del två av min genomgång!