Del två i Memoarer-serien kommer ikväll, jag måste bara skriva av mig lite nu. Ni förstår, jag har nyss läst ut"Pause/Play" av Yesim Bilgic. Boken är hennes debut och det är en ogenerad American Psycho-ripoff med en "twist" i slutet så idiotisk att jag ville riva ur de sista tre sidorna! Innan dess var den ganska harmlös, ett småpinsamt försök att komma undan med kalkerad litteratur, men jag skrattade ofta och ibland berörde den till och med. Men epilogen provocerar. Jag hatar den. Den avslöjade boken som den skräproman den alltid hade potential att bli. Modernista, förklaring? Om man vill skriva en bok med oväntad twist, måste man se till att det håller. Läsaren måste kunna bläddra tillbaka i boken och inse att aha, vissa saker kan tolkas annorlunda. En författare kan inte skriva en sak och sen bara avslöja haha, det var tvärtom! Det är inte så en twist fungerar. Läsaren måste kunna lita på att författaren ger sann, om än subjektiv, information. Man kan inte bara ljuga!!Författaren dyker själv upp som en karaktär i boken (oh! så Easton Ellis! så Coupland!), en sorts Bror Duktig karaktär, självgod och hemsk. En person i boken pratar kort om boken "Tärningsspelaren", försök till metalitteratur? Det räcker inte att bara nämna ett verk, i detta fall är det bara meningslöst, övertydligt, idioitiskt!
Jag gillade alltså boken för vad den var (dålig men rolig med 3D-omslag!), men sådan här inkompetens kommer man inte undan med. Inte på den här bloggen, inte. Inte med mig, inte. Som salt i såren pryds omslaget med ett Jens Lapidus-citat: "Bilgic lyckas få till det på ett sätt som ingen annan författare i Svedala just nu". Folk som kallar Sverige för Svedala... jag står inte ut... Tack för att jag fick ventilera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar