Tunna böcker var lösningen på mitt problem, som jag såg det. Populära böcker med litet sidantal som folk antog att jag hade läst. Nya böcker kunde jag komma undan med att ha olästa. Klassiker likaså. Om man inte läst en specifik klassisk titel, så antar folk att man läst någon annan. Det är det som är bra med klassiker, det finns så många och få har läst alla.
Så jag sökte hyllorna för något passande och mina ögon föll på ”Hjärtat är bedrägligast av allt” av JT Leroy. En tunn bok med snyggt omslag. Jag började läsa. En ung mans självbiografiska berättelse om sitt tragiska öde, med övergrepp, S&M, kroppsvätskor och transexualitet. Men jag tyckte inte så mycket om boken, det blev för mycket.
Jag upptäckte snart att det finns en hel industri för böcker liknande Leroys. Det verkar vara en omättlig hunger, kunder kan köpa tre-fyra titlar på samma tema samtidigt, och det kommer alltid en ny våg av färska titlar när de gamla är utlästa. Jag förstår psykologin bakom detta beteende, absolut. Läsarna uppskattar sina egna liv mer, genom att förstå hur illa det kan vara, och jag förstår om personer som varit med om dessa hemskheter kan finna tröst och ro genom att få berätta sin historia. Lika så fullt får jag alltid en kall klump i magen när någon köper dessa böcker. Det blir ett sådant gottande i vidrigheter. Jag är verkligen inte en litterär snobb, jag menar, skojar du? Men denna genre klarar jag fortfarande inte av.
2 kommentarer:
Jag skyr också såna där eländesböcker som pesten, men Hjärtat är bedrägligast av allt läste jag av nån anledning och tyckte mycket om.
Vet du att Leroy var kult för självdestruktiva och ångestfyllda tomåringar i många år, innan "han" avslöjades vara en medelålders kvinna?
(Om du står ut med en länk så har jag skrivit lite om det här.
http://snowflakesinrain.wordpress.com/2009/04/10/om-att-ljuga-for-konstens-skull/)
Ja jag hörde att det var en bluff det mesta, men vet inte så mycket mer än så. Tack för länken!
Skicka en kommentar