Innan Stieg Larsson lockade över mig till genren kunde jag inte förstå lockelsen med deckare. Min familj har alltid varit inbitna fans, men själv hade jag helt svalt idén om deckarens underlägsna roll i litteraturen. Glöm inte, att även om jag själv knappt läste något, så inbillade jag mig fortfarande att jag var beläst och kunnig. Idag tycker jag mycket om deckare. Framförallt sådana som man ska läsa med magen och hjärtat, inte nödvändigtvis med huvudet. Det kan vara kul att knepa och knåpa och försöka få mysteriet att gå ihop innan upplösningen, men mer uppskattar jag att bli kastad in i ett snabbt tempo, en puls, ett driv. När jag läser deckare, så läser jag dem fort. Någon gubbe jag såg på TV en gång skröt om hur många böcker han läst och att han alltid läser deckare långsammare än andra böcker, för att få fundera och själv nysta upp gåtan. Jag gillar inte när man förstår sambandet innan det avslöjas i boken, jag tycker inte om att veta saker i förtid. Jag vill själv uppleva de överraskningar och vändningar författaren har planerat, inte uttråkat konstatera i förtid att betjänten gjorde det. Jag litar på att författaren är kompetent och att han planerat sin bok för maximal känsla för läsaren. Detta vill jag inte bli utan. Deckare är bara känslor för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar