Nej, det här inläggets titel syftar inte på Bokmässan – jag har alltså inte gjort ”det” med Jan Guillou, jag var tryggt kvar i storstan. Istället lade jag en eftermiddag på att läsa ”Till min kära dotter” av Marta Jane Cannary, a.k.a. Vilda Västern-legenden Calamity Jane (1852-1903). Smeknamnet fick hon av sin vän och älskare, den än mer ökände Wild Bill Hickok. Bill och Jane fick en dotter ihop, som adopterades bort till en rik familj med hopp om ett bättre liv för flickan. Boken består av brev som Jane skrev till henne under sina sista tjugofem år, brev som gavs till dottern först efter moderns död.
Det finns så många legender och historier kring Vilda Västerns alla hjältar och hälften är med stor sannolikhet uppdiktade av dem själva. Redan under sina livstider kunde de flesta av dessa män (för det handlar främst om män, Jane hör till de få undantagen) leva på sin ryktbarhet och reste runt i väst med shower eller som professionella kortspelare eller revolvermän. Ju mer legendomsusad, desto bättre betalt, vilket ledde till att männen själva levererade överdrifter och rena lögner om sina bakgrunder.
Själv skriver Jane så här om saken:
”En man vid namn Mulog frågade mig om mitt livs historia och du skulle ha hört vilka lögner jag berättade för den gamle token, Han sade att han skulle betala mig för att jag sålde dem. […] Jag ljög, och om han vill sätta lögner på pränt för att tjäna pengar är det hans ensak.”
Legenden om Calamity Jane säger att hon klädde sig i manskläder, söp som en karl och svor värre än någon annan. Det må vara sant, men den kvinna vi möter i breven är däremot en mycket känslig, godhjärtad och generös person. Hon tar hand om föräldralösa, ger sina sista mynt till tiggare och sätter ständigt andra framför sig själv. Hon är ofta synnerligen olycklig.
”Å, Janey, vad jag avskydde att komma tillbaka [till staden Billings], varför kunde jag inte ha stannat kvar hos dig och din pappa Jim? Varför bad han mig inte stanna? (…) Varför kan ingen sätta värde på mig?”
Calamity Jane träffade alltså sin dotter, som hon kallar Janey, vid några tillfällen, men vågade aldrig berätta för henne vem hon var. Hon kände sig osäker i de större städerna, uttittad och ovårdad, men trivdes inte heller i väst, med dess vildhet, egoism och tristess. I januari 1882 öppnar hon sitt brev till Janey med ”Ytterligare ett år har gått. Inget av betydelse har hänt att skriva om”, vilket vittnar om den stiltje hon upplever. Med åldern börjar hon vantrivas allt mer:
”Mitt liv är som en lång och avskyvärd mardröm. Detta är en vacker trakt, men jag har börjat avsky den för att den tagit från mig allt jag någonsin älskat. Den tog Bill ifrån mig, det var orsaken till att jag måste ge upp dig.”
Hon är en orolig själ, som flyttar ofta och aldrig riktigt känner sig hemma. I slutet av sitt liv är Jane bitter och tappat allt hopp. ”Jag tror min dagbok håller på att avslutas”, skriver hon angående breven hon sparar till sin dotter, men egentligen känner hon livet sakta rinna ur henne. Hon skriver: ”Vad har jag någonsin uträttat utan att göra den ena blundern efter den andra? (…) Å, vad jag önskar att jag kunde leva om mitt liv.” Det sista hon skriver är ”Det är något jag borde erkänna för dig, men jag kan bara inte. Jag tar det med mig i graven – förlåt mig och tänk på att jag var ensam”.
Det är inte alltför ofta vi får tillfälle att komma nära en sedan länge död legend, speciellt inte en sådan så omdiktad som Calamity Jane. Men med hennes brev till hjälp kan vi för ett ögonblick iklä oss hennes identitet, förstå hennes rädslor, känna hennes känslor. Hon var inte så olik oss trots allt, visar det sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar