Dennis Lehane är min favoritförfattare alla kategorier, han delar första plats med Paul Auster. Med sina böcker om privatdetektiven Patrick Kenzie tecknar han bitterljuva porträtt av dagens Boston, stadens irländska befolkning och dess undre värld. Det är våldsamma deckare med puls och driv, men med hjärtat på rätta stället. Historierna handlar om människor av kött och blod och Lehane lyckas få läsaren att sympatisera med de galnaste karaktärer. Det är en värld av dubbelspel, gängkrig och mord, men också vänskap, kärlek och den enskilda människans kamp mot världens orättvisor. Här följer de anteckningar jag gjorde när jag läste dem första gången, kort efter att jag upptäckt deckarens förföriska sirensång genom Stieg Larsson:
#1 “En drink före kriget”
Det här är första boken om privatdeckar’n Patrick Kenzie och hans tjusiga partner Angie Gennaro. Det är tydligt att Lehane har blivit en skarpare författare med tiden, så här i början är det lite svajigt ibland, men klart spännande. Författaren tar tydlig vänstersvängd ställning i denna historia om gängkrig i Boston, vilket känns sympatiskt. Mycket humor, vilket inte bara är ett plus – humorn är ganska barnslig.
Det handlar om rasism, gängkrig, ungar som råkar illa ut och supertrassliga relationer. Elaka farsor. Jag gillar att det är mycket pang-pang och fart. Det uppskattade jag inte lika mycket förr om åren. Vad håller jag på att förvandlas till?
#2 ”Mörker, ta min hand”
Vid det här laget har Lehane fångat mig i sitt nät och jag kan omöjligt släppa den här bokserien. Den är som bacon med vispad grädde för mig! (En gång på en buffé såg min syster en stor tjock man äta denna rätt från himlen. Han såg ledsen ut.) Nu är det seriemördardags! Äntligen! Kunde ge mig på att Patrick Kenzie skulle bli inblandad i denna blodiga soppa (en annan höjdare från buffén?), vare sig han ville eller inte. Lägg till lite filosofiska funderingar om våld, detaljerade skildringar av våldshandlingar och några ovanligt våldsamma karaktärer, så har vi en bok som den nya deckarälskande jag slukar. Han skrämmer mig, detta nya jag, men likt mannen som äter bacon med grädde – gud hjälpe mig – jag kan inte sluta.
#3 ”Sacred”
Första Lehaneboken jag är besviken på. Den har inte alls lika många spänningsmoment, är förutsägbar och lite långtråkig. Aningen sexistisk också, och man blir trött på alla beskrivningar av snygga tjejer som dyker upp titt och tätt. Förstår inte vitsen med det riktigt. Känns bara gubbsjukt.
Ibland var den väldigt spännande, med det här med ”allt är precis tvärtemot vad läsaren tror ”känns trött. Jag måste fråga mig om jag nu har för höga förväntningar, förstått att alla deckare ser i princip likadana ut i uppbyggnad eller om detta bara råkade vara Lehanes sämsta. Får se hur nästa är helt enkelt.
Snart kommer del två av min genomgång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar