Det är synd att den urbana skräckromanen ”Hyresgästen” av Roland Topor aldrig når upp till sitt eget omslags surrealistiska höjder. Illustrationen, tecknad av författaren själv som jobbat som illustratör, konstnär och filmarbetare, drar verkligen blicken till sig. Jag har fortfarande inte tittat klart på den. Missförstå mig inte nu, texten i sig har många surrealistiska inslag: kvinnor smetar exkrementer i ansiktet, män gör kungakronor av fiskrens och folk har orgier inuti lejonskinn. Ganska surrealistiskt, men kanske snarare absurt. Det är ju grejer jag själv skulle kunna göra om jag kände mig manad.
Kontorsarbetaren Trelkovsky är bostadslös och flyttar in i en deprimerande, mörk lägenhet, vars förra hyresgäst, en ung kvinna, nyligen försökt ta livet av sig. Kvinnans mörka öde tar upp en allt större del av hans tankar, samtidigt som de märkliga och hyperkänsliga grannarnas uppförande tvingar in honom i beteendemönster olikt hans eget. Men vems är det i så fall? Och till vilket syfte sker denna förändring?
Boken har ett enkelt språk, inga konstigheter, men diskuterar den komplicerade frågan kring identitet. Trelkovsky blir sakta men säkert bestulen på sin: han blir av med sina barndomsfoton och gamla brev, blir mer och mer isolerad till sin lägenhet, tappar kontakt med vänner, paranoia tar över hans liv. Han är ganska jagsvag redan från början och låter arbetskamrater och grannar köra över honom – berättelsen handlar för mig om sociala spel och socialpsykologi.
Trelkovsky är aldrig så lycklig i boken som när han på eget bevåg påskyndar förvandlingen. Han köper en kvinnoperuk som han bär på staden gator, men blir besviken när han inte väcker fientlighet eller uppmärksamhet. Istället klär han sig i kvinnokläder, sminkar sig, och stannar hemma och onanerar.
Standardfrågan när det gäller historier som denna är naturligtvis: inbillar sig Trelkovsky grannarnas komplott eller händer det verkligen? Samtidigt som han slåss mot förvandlingen, gottar han sig i den något. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i hans tankemönster: att dels kraftigt undervärdera sig själv och känna sig bortglömd, dels vara helt övertygad om att alla pratar om en och bryr sig om vilken slags sopor man slänger. När den tråkiga vardag Trelkovky lever i slutligen spricker upp i ett absurt helvete, med svarta droskor, avslitna kroppsdelar och blödande väggar, kan jag ändå skönja en liten del av den stackars karlen som tänker: ”Så det var något särskilt med mig ändå!”
Uppdatering:
Varför är det så att man som läsare alltid försöker psykoanalysera karaktärer i böcker? Det är en dålig vana som jag ska försöka lägga av med. Kristoffer Noheden skriver till och med i sitt fina efterord till "Hyresgästen": "En sådan vinkling [analyserande av Trelkovskys inre] riskerar dock att flytta fokus från en makaber genomlysning av ett gnidet och fientligt samhälle till närmast trivialiserande individualpsykologi" och ändå är det just det jag gör. Mitt enda försvar är att det bara bidde så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar