Almanacka av Kristofer Flensmarck

Ni känner mig – jag gillar tunna böcker, med få ord. Gärna glest mellan raderna. Och många bilder. Jag skojar, men en bok jag läste förra veckan stämmer utmärkt överens med den beskrivningen och den boken träffade mig som en hästspark rakt i hjärtat. Jag har inte lyckats släppa den eller exakt kunnat specificera hur och varför den drabbade mig så. Jag ska dock försöka förklara och förstå. Jag talar om ”Almanacka” av Kristofer Flensmarck.

Flensmarck själv kallar det för lyrik, men det är en svår text att klassificera. Den består av de kalanderanteckningar författarens farmor skrev de sista tio-tolv åren av sitt liv, då hon ofta var svårt sjuk. Korta rader. Snabbt nedplitade ord som söker sammanfatta en dag, en månad, ibland ett helt år. Så här kan det se ut en vecka i juni 1994 (siffrorna är datum, snedstreck ny rad):

”3 lagat mat/ o vilat/ Ont i käften
5 ont i käften
7 Tor skjutsade till/ Malmö Hougaard/ Trigeminus nerv förlamar ansiktet/ Livet är snart slut
8 nerverna/ är på/ helspänn
9 Det blir/ inte bättre
10 Vä Studentexamen/ Krist 500:-/ Käften stel”

Den bild som långsamt framträder mellan raderna är så genuint mänsklig att det är omöjligt att inte bli berörd. Den sammanfattar människan för mig – den talar som direkt till mig och samlar alla mina fasor: att leva, att dö, att bli gammal, att glömmas bort, att vara rädd, att bli sviken, att bli ensam, att ha ont. Det handlar alltså om universella känslor, som getts utlopp genom ett enskilt vardagligt öde. Ingen ny idé naturligtvis, men jag har aldrig upplevt det på detta vis. Det blir en nästan meditativ känsla att så snabbt röra sig över månader och år av en människas liv, jag blir medveten om livets ohyggliga fart. Anteckningar som denna, om vuxna sonen Tor, är mer än jag klarar:

”95 mg/ ÅRSMÖTE C4/ Tor hem/ till mig/ Jag vill bara gråta/ Det var precis som/ förr. Tor hjälpte mej/ Det var precis som/ förr Tor lekte fram/ Att sätta ihop skåpet/ som jag har brytt mig/ på/ Det finns bara Tor!!” (30 januari 1993)

Så här beskriver författaren sin bok i ett efterord: ”Den handlar om avtryck. Kilroy was here. Vi fanns. Krönikan om min farmor, om människor som hon, om folk på bussar, tunnelbanor, i lägenheter, villor, på sjuksalar, i gravar. Minnen. Den här människan fanns.”

Jag blir mer och mer klar över att det viktigaste i livet är att vi tar hand om varandra.


Jag är inte helt färdig med "Almanacka" tror jag, utan återkommer kanske till den senare. Men imorgon blir det mer larv efter all denna existentiella tyngd. Kanske jämföra författare med djur igen?