Arga, frustrerade, och sorgsna män är vad Jens Liljestrands novellsamling ”Paris-Dakar” handlar om. Sju drömska och absurda berättelser om väldigt skilda företeelser och mycket skilda manstyper. Det handlar om ledsna militärer, stressade toastmasters och pressade sociologer, skumma gym som tas över av nördar och märkliga manssällskap som söker nya, exotiska medlemmar. Med tonsäkert språk serveras läsaren en dialog och sex stycken första persons redogörelser. Vi kommer alltså alltid nära inpå karaktärerna, ofta för nära för att det ska vara trevligt. Trots de surrealistiska händelseförloppen, så känns tankegångarna igen – de flesta av oss har stött på män och kvinnor som resonerar som dessa karaktärer.
Det Liljestrand ska ha en särskild eloge för är hur han, trots att vi får tillgång till karaktärernas innersta tankar, lyckas överraska läsaren i slutet av varje berättelse. Det här är berättelser där allt inte är vad det ser ut att vara och Liljestrand (till skillnad från andra författare) förstår hur ”twist endings” bör vara uppbyggda. Läsaren kan bläddra tillbaka och faktiskt se hur ordval och handlingssätt kan tolkas annorlunda. De är inte bara annorlunda för att författaren valt att ljuga för läsaren (igen, såsom andra gör), utan kan faktiskt tolkas på flera olika sätt, beroende på hur man ser på saken. Aldrig blir denna effekt tydligare än i novellen ”Mellanområdet”, som är magnifik i sin uppbyggnad och bäst i samlingen.
Jag har glömt att nämna att den är rolig också, den är rolig som fasen. Dels finns där en mer subtil humor, som kommer fram i smarta dialogvändningar och träffande personporträtt, dels finns sådant som det här, som handlar om s.k. bokstavsbarnet Johan:
”Mhm, det här luktar ju pill-i-stjärten, säger Johan njutningsfullt och doftar på en ostbåge innan han stoppar den i munnen. Han luktar länge på sina fingertoppar med ett drömmande, lyckligt uttryck i ansiktet”
Jens Liljestrands ”Paris-Dakar” vann VI:s litteraturpris 2008 och är väl värd er dyrbara lästid.
Det är synd att den urbana skräckromanen ”Hyresgästen” av Roland Topor aldrig når upp till sitt eget omslags surrealistiska höjder. Illustrationen, tecknad av författaren själv som jobbat som illustratör, konstnär och filmarbetare, drar verkligen blicken till sig. Jag har fortfarande inte tittat klart på den. Missförstå mig inte nu, texten i sig har många surrealistiska inslag: kvinnor smetar exkrementer i ansiktet, män gör kungakronor av fiskrens och folk har orgier inuti lejonskinn. Ganska surrealistiskt, men kanske snarare absurt. Det är ju grejer jag själv skulle kunna göra om jag kände mig manad.
Kontorsarbetaren Trelkovsky är bostadslös och flyttar in i en deprimerande, mörk lägenhet, vars förra hyresgäst, en ung kvinna, nyligen försökt ta livet av sig. Kvinnans mörka öde tar upp en allt större del av hans tankar, samtidigt som de märkliga och hyperkänsliga grannarnas uppförande tvingar in honom i beteendemönster olikt hans eget. Men vems är det i så fall? Och till vilket syfte sker denna förändring?
Boken har ett enkelt språk, inga konstigheter, men diskuterar den komplicerade frågan kring identitet. Trelkovsky blir sakta men säkert bestulen på sin: han blir av med sina barndomsfoton och gamla brev, blir mer och mer isolerad till sin lägenhet, tappar kontakt med vänner, paranoia tar över hans liv. Han är ganska jagsvag redan från början och låter arbetskamrater och grannar köra över honom – berättelsen handlar för mig om sociala spel och socialpsykologi.
Trelkovsky är aldrig så lycklig i boken som när han på eget bevåg påskyndar förvandlingen. Han köper en kvinnoperuk som han bär på staden gator, men blir besviken när han inte väcker fientlighet eller uppmärksamhet. Istället klär han sig i kvinnokläder, sminkar sig, och stannar hemma och onanerar.
Standardfrågan när det gäller historier som denna är naturligtvis: inbillar sig Trelkovsky grannarnas komplott eller händer det verkligen? Samtidigt som han slåss mot förvandlingen, gottar han sig i den något. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i hans tankemönster: att dels kraftigt undervärdera sig själv och känna sig bortglömd, dels vara helt övertygad om att alla pratar om en och bryr sig om vilken slags sopor man slänger. När den tråkiga vardag Trelkovky lever i slutligen spricker upp i ett absurt helvete, med svarta droskor, avslitna kroppsdelar och blödande väggar, kan jag ändå skönja en liten del av den stackars karlen som tänker: ”Så det var något särskilt med mig ändå!”
Uppdatering:
Varför är det så att man som läsare alltid försöker psykoanalysera karaktärer i böcker? Det är en dålig vana som jag ska försöka lägga av med. Kristoffer Noheden skriver till och med i sitt fina efterord till "Hyresgästen": "En sådan vinkling [analyserande av Trelkovskys inre] riskerar dock att flytta fokus från en makaber genomlysning av ett gnidet och fientligt samhälle till närmast trivialiserande individualpsykologi" och ändå är det just det jag gör. Mitt enda försvar är att det bara bidde så.
På Lyrans uppmaning har jag denna månad läst en sydamerikansk författare och mitt val föll på Julio Cortázar och hans roman ”Den där Lucas” från 1979. Det är en väldigt lustig liten bok, som består av ett femtiotal små berättelser där vi får möta den levnadsglada och intellektuelle Lucas. Tänk en gladare ”Mannen som gör vad som faller honom in”, minns ni honom?
(Karln bara lämnade sitt paraply!) Lucas låter sina känslor diktera livet. Han förolämpar pianister han ogillar, lägger ned timmar på att baka den perfekta tårtan, bara för att sedan kasta den i ansiktet på födelsedagsbarnet och utvecklar nya sätt att föreläsa som skrämmer bort publiken. Historierna har ofta surrealistiska inslag och oväntade vändningar, som kan vara både roliga, sorgliga och tänkvärda.
Språket är ofta utmanande och skiftar mellan absurt och akademiskt, barockt och formellt. Det kan faktiskt bli lite mycket ibland, när man läser boken från pärm till pärm. Jag skulle snarare rekommendera att läsa några kapitel i taget, med viss tid emellan.
Historierna om Lucas bryts upp av en samling noveller, även de supersurrealistiska. Katter är telefoner, en restaurang öppnas i Paris tunnelbana och folk simmar i bassänger fyllda med majsmjöl. Kul kul, men även dessa irrationella inslag bryts upp med hjärtevärmande och hjärtskärande iakttagelser från livet, vilket stärker boken som helhet.
Sydamerika fortsätter att imponera på mig med sin spännande och originella litteratur. Vi avslutar med några till ”Mannen som gör vad som faller honom in”, eller vad säger ni?
