- Hej jag heter Illusionernas blogg och jag är ett offer för manifestdebatten.
- Hej Illusionernas blogg!
- Tja, var ska jag börja? Min historia tar sin början på samma sätt som för så många andra. En lördag i augusti läste jag och fnissade elakt åt det manifest skrivet av en grupp unga svenska författare som publicerades av DN. Ansåg det väl självbelåtet att jämföra sig med storheter som Hjalmar Söderberg och Pär Lagerkvist, korkat att begränsa sitt skrivande genom att lova att aldrig skriva genrelitteratur och puerilt att i en bisats hacka på ”Lars Kepler”, vars identitet vid skrivtillfället fortfarande inte var avslöjad.
Ni förstår, dagens svenska romaner har aldrig riktigt lockat mig, har alltid föredragit just genrelitteratur, utländska prosaister och tecknade serier. Manifestet gjorde heller inte mycket för att locka över mig till deras sida, men vissa av gruppens löften , som ” Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik”, attraherade mig. Men nej tack, tänkte jag. Det där är inget för mig.
Manifestet blev sedan långt mer uppmärksammat än någon kunnat tro, motmanifest möttes av motmanifest, och vissa av gruppens författare började dyka upp allt oftare i media. Speciellt en av dem. Speciellt Jerker Virdborg. Jag tittar på Babel, han är där. Jag läser DN, han är där. Jag går till biblioteket, han är där. Där är han. Där ligger han. När jag väl hemma packar upp min väska finner jag honom liggande i min väska. ”Försvinnarna” av Jerker Virdborg. Har inget minne av att faktiskt ha lånat den, men där ligger den. Med kvitto på lånet och allt. Ställer in den i bokhyllan, rädd för konsekvenserna om jag lämnar tillbaka den.
På jobbet hittar jag ett slitet läsex, börjar skumma utan att riktigt fundera över vad det är för bok jag egentligen bläddrar i, författaren låter svagt bekant. Boken verkar intressant, så jag tar med den hem och läser på tunnelbanan, läser klart samma kväll. Kollar upp författaren Jens Liljestrand på nätet, nej men vad fasen? Han var ju med och skrev manifestet. Jag har blivit lurad!
Nu var dammen brusten. Jerker Virdborg flinar i bokhyllan. Han vet att han kommer att bli läst. Han vet det. Manifestets makt är för stor, ingen kan stå emot den. ”Vi vill skriva romaner som blir lästa” det är deras slagord och de kommer att ta dig på ett sätt eller ett annat. De är ute efter oss alla! Oss alla!! Alla!!
--
- Tack, Illusionernas blogg, för att du vågade berätta din historia. Mycket starkt. Någon annan som vill dela med sig av sina upplevelser av manifestdebattens härjningar? Lyran? Fiktionista? Någon?
4 kommentarer:
Intressant och kul inlägg. Jag skrev något i förra veckan, som inte direkt berörde manifestdebatten (jag har haft för mycket att göra för att hinna ge mig in i den debatten nu under hösten, och har bara kunnat njuta på avstånd), men som handlade om andra-boks-uppföljare. I någon av de artiklar jag länkar till det togs det inte bara upp detta om andra bokens förbannelse (dvs att bara stora namn och debutanter uppmärksamams), utan också att manifestdebatten var ett sätt att synas. Och där har de ju onekligen lyckats, om böckerna till och med kommer hem utan att man märker hur ;-)
Du kan följa länkarna härifrån (men du kanske redan har lsät artiklarna, vad vet jag).
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2009/09/fagel-fisk-och-mittemellan.html
För övrigt tyckte jag de första 2/3 av Virdborgs Svart krabba var otroligt otroligt bra. Och sen förstod jag inget mer. Jag vet inte om det berodde på mig eller på att boken blev dålig, men jag har mina misstankar.
Hej illusionernas blogg, och tack för din berättelse. Jag heter ord och inga visor och jag är skeptisk till manifesten men har ändå tänkt mycket på dem. Väldigt roligt skrivet och jag älskar bilden! Jag har väl mest läst manifest och motmanifest och känt, som du nämner i förbifarten, att det är onödigt att begränsa sig för en lång framtid (eller för alltid, de använder sig ju faktiskt av "vi ska aldrig"). Och så kan jag känna att jag inte blir sugen på första manifestets böcker, det känns torftigt på något vis. Episkt berättande och fiktion gillas, men att begränsa sig helt från det poetiska känns tråkigt. Nåväl, kanske dyker en Jerker-bok upp någonstans i min omnejd också, man vet aldrig!
Tack för era fina kommentarer!
Vixxtoria, tack också för länkarna! Helt klart väldigt intressant läsning. For the record, så tycker jag inte att det är fel att med alla medel vilja nå ut till läsare och manifestet rörde ju dessutom om rejält i en ganska stel gryta.
Jessica, bra att du är på min sida. Och om Jerker faktiskt dyker upp överraskande, ska du veta att han faktiskt var väldigt läsvärd.
Kul inlägg. Har missat det, men fastnade i manifestträsket själv ett tag!
Skicka en kommentar