Lite sökordshumor

Något jag älskar att göra är att besöka min sida på Statcounter.com och se på vilka sätt folk hittar till min blogg. Många klickar sig fram från länkar på Bokbloggar.nu eller liknande länksamlingar, andra kommer från bloggar där jag kommenterat eller finns med i en länklista.

Intressantast är dock uppgifterna kring sökordsbesökarna, de som sökt på google och blivit dirigerade till Illusionernas blogg av någon anledning. Populära sökord är ”Fantomen”, ”skräcknoveller”, ”Sture Linnér” och ”Michael Alonzo”. Bland de mer udda finner vi ”91:an Karlssons förnamn”, ”äldres rädsla för döden” och ”legosperma”. Välkomna, okända besökare, och hoppas ni blev nöjda, vilka ni än är.

Har "Maken" något mer att säga mig?

Jag har en vän som kommer till Stockholm i helgen och jag gör mitt bästa för att läsa klart Gun-Britt Sundströms ”Maken” innan vi ses. Det är nämligen en av hennes favoritböcker och jag har lovat att vi ska diskutera den någon gång snart. Men jag tycker faktiskt att den är lite trög. Jag har kommit två tredjedelar ungefär och börjar bli lite trött på att samma ämne (Martina och Gustavs förhållande) stöts och blöts om och om igen. Jag förstår att det är det som är meningen med romanen (”En förhållanderoman” är ju undertiteln), men fasen, det sägs ju inte så mycket nytt efter 335 sidor. Först vill han och inte hon, sedan ligger han runt lite grann och sedan ligger hon runt lite grann och sedan börjar det om. Vart är det på väg? Har den något mer att säga?

Jag är överförtjust i det ärliga tilltalet, i språket, som jag känner så väl igen från ”För Lydia” och ”Bitar av mig själv”, två böcker av Sundström som jag älskade rakt igenom. Men jag vet alltså inte. Kanske hade jag för höga förväntningar – som folk har tjatat om denna bok i mina öron genom åren! Kanske är jag för traditionell i mina tankar kring förhållanden för att riktigt uppskatta ”Maken”. Alltför kär och trofast (läs: neurotisk och kontrollerad) för att klara av ett ”öppet förhållande” eller liknande. Jag vet att min vän i sin ungdom, eller vad man ska kalla det, har provat någon sorts variant, då kanske läsningen blir mer spännande och lärorik? Hm, borde kanske inte diskutera hennes privatliv på bloggen. Förlåt, fröken von Knorring! (Obs, fejkat namn)

Någon som har läst den och tycker jag ska läsa vidare? Retorisk fråga, då jag inser att 95% av mina läsare (Fun fact: Det blir 13,3 stycken) läst och älskat den och tycker att jag ska läsa klart. Eller?

För övrigt, jag kämpar just nu för glatta livet mot min natur. Jag har inte råd att köpa vare sig Johan Theorins eller John Ajvide Lindqvists nya böcker som finns ute nu. Vänta till nästa sommar då de kommer i pocket eller till bokrean för guds skull! försöker jag intala mig. Får se hur det går.

Strindbergbrev på CD

I dag när jag tog itu med en disk av storlek mastodont lyssnade jag på ”Dagens Strindbergbrev – ett urval”, en CD-utgåva från ja, år 2000 ungefär (utgivningsår ej utsatt). Under Strindbergs 150-års jubileum 1999 sände P1 varje dag en uppläsning av ett av Strindbergs brev, varje dag ett brev daterat sändningsdatumet. På CD:n samlas de trettiosex mest spännande breven i kronologisk ordning, så det bildar som en sorts kortfattad Strindberghistoria. Det börjar med en nioårig August som skickar brev till föräldrarna från Årdala klockargård i Sörmland, där han och brorsan spenderar sommaren, och slutar med en dödssjuk Strindberg, sextiotre år och bosatt i Blå Tornet, som med kort telegram tackar för gratulationer på födelsedagen från den svenska arbetarrörelsen.

Han var ju en jäkel till att skriva brev, så det är under hela lyssningen inte bara intressant, utan ofta väldigt roligt. Strindberg prickar mästerligt in poäng, både högt och lågt, och är inte rädd att slå under bältet ibland, men lyckas alltid följa upp med sakargument (av varierande relevans). Att via brev bli avhyvlad av Strindberg är ett få (relativt sätt) förunnat nöje.

Breven ger dock prov på flera sidor av den mångsidige författaren, såsom hans romantiska sida, som i de rara breven till Harriet Bosse och Siri von Essen (från äktenskapets början…), hans blödande hjärta, som i breven till döttrarna, såväl som både hans muntra galenskap och bistra livssyn i korrespondensen med kollegor och vänner. Han kan dessutom vara en riktig fåntratt ibland, som i brevet till von Heidenstam, där han anstränger sig till sitt yttersta för att verka manlig och ball, efter att ha blivit kallad kinkig av författarkollegan. Fascinerande.

Jag är för övrigt förtjust i produktionen. Uppläsaren byts ut fyra gånger, så vi får Strindberg tolkad olika som barn, ungdom, vuxen och gammal. Bäst är Reine Brynolfsson som Strindberg i sin prime, men även gamle Strindberg tolkad av Alf Nilsson gör ett jättebra jobb. Lite rörande att höra hur hans röst bryts ned mer ju längre slutet han kommer, efter att ha hört honom som pigg nioåring för mindre än två timmar sedan. Vi får även en kort kommentar innan varje brev som sätter allt i sitt sammanhang.

Strindbergsällskapet har gett ut över tjugo volymer av brevsamlingar, så denna samling skrapar bara på ytan. Vilket bara är kul, för jag fick ordentligt blodad tand (ett otäckt uttryck f.ö., hatar blodsmak i munnen) och som introduktion verkar den utmärkt.

Bra bok om serielegend

I går läste jag Daniel Raeburns bok om Chris Ware, amerikansk serietecknare extraordinaire, vars mest kända verk är ”Jimmy Corrigan – the smartest kid on Earth” (rekommenderas varmt). Ware är vansinnigt yrkesskicklig, antagligen USA:s förnämsta seriehantverkare och nyttjar alla vapen i en serietecknares arsenal: ord och bild, färg och form, berättarteknik och symbolik, rytm och komposition, ja och så vidare. Under mer än tjugo år arbetade han metodiskt för att utveckla sin konst, utan erkännande och utan större finansiell ersättning.

Han inspirerades av serier från första hälften av 1900-talet, som Krazy Kat och Gasoline Alley, vars skapare var fullärda när det gällde seriesidans komposition och berättarteknik. Raeburn exemplifierar med sidor ur Wares verk, för att belysa både yttre påverkan från gamla mästare och de tekniker Ware utvecklat själv. Dessa detaljerade genomgångar är ögonöppnande och djupt imponerande. Wares tekniker för att påverka läsaren är distinkta såväl som subtila, ofta är deras inverkan för oss omedveten, men alltid effektiv. Den stilla melankoli och fruktan för livet som Wares teckningar utstrålar är ögonblicklig.

Boken visar även exempel på Wares begåvning för design- och arkitekturkonst, konstruktion och skulptur och utdrag ur skissböcker. Genom intervjuer berättas konstnärens historia och syn på livet, musik och konst, både andras och sin egen. Det är genomgående intressant läsning och är man intresserad av design, berättarteknik och sagan om en sann auteur ska man leta rätt på denna bok.

Raeburn skrev tidigare om serieskapare i sitt zine "The Imp" som tyvärr lagts ned. Boken om Ware ser ut så här BTW:

De tio värsta ur Svensk bokhandels katalog ”Sommarens böcker 2010”

Som utlovat, här är de tio värsta ur Svensk bokhandels sommarkatalog. Utan inbördes ordning:

1. Jag gillar inte att racka ned på författare på den här bloggen (försöker rikta in mig på deras verk), men Martina Haag, hennes författarskap, hennes person, hennes budskap, förstår jag mig inte på. Jag lämnar det där tror jag. Men jag gillar henne inte. Eller hennes man. Där sätter jag definitivt punkt. (Pirat förlaget)

2. Bodil Malmsten sätter alltid sin nuna på omslaget och hon är ju himla söt och skriver mest om sig själv, så det låter jag passera. Men vad är det här för tråkigt foto hon grävt fram? Skulle jag inte ens klistra in i fotoalbumet. (”Skulle jag deleta från sim-kortet” är väl den moderna motsvarigheten.) (Pocketförlaget)

3. ”En ny ’Tisdagarna med Morrie’” ropar förlaget. Så sant, så sant. Albom verkar ju skriva samma bok om och om igen. Alltid livsgnistor som ska tändas. Alltid sista samtal som ska genomlidas. ”En sann berättelse” tydligen. Hm… (Forum)

4. Den här är säkert bra, jag bryr mig inte, jag vill i stället ta tillfället i akt när vi ändå diskuterar hundar att säga till min lillasyster att jag inte tycker köpa en hund är en bra idé. Tänk om ni vill åka på semester, tänk om ni vill flytta, tänk om någon blir allergisk. Tänk igenom detta först. Storebror har talat! (Bonnier Fakta)

5. De här svenska utgåvorna är sjuttio resor bättre än de förra, som var så ohyggligt fula och dåligt översatta att man ville leta upp de ansvariga och dricka deras blod! (Nån som tyckte det var ett roligt skämt? Någon där ute? Jag försöker och försöker, men det vill sig inte i dag.) De nya omslagen är väl okej, men är det inte lite larvigt hur karaktärerna liknar skådespelarna i TV-serien, men inte helt och hållet. Är det där… Anna Paquin? Nej. Och Alexander… Skargaard? Nej. Tråkiga… han-som-spelar-Bill? Nej. (Månpocket)

6. FAKTA! Den här boken är helt igenom FAKTA! Bara FAKTA! (Månpocket)

7. Vad är det som försiggår här? En man brinner ”praktiskt taget” upp? Han ”lider helvetets alla smärtor”? Marianne Engel, ”en kvinna som avslöjar att de varit älskande en gång”? ”Stark som döden, hård som helvetet”? Vem skriver så här? Och vem skriver annonserna?! (Nordstedt)

8-10. De sista fyra på den här listan har samma tema, då de annonserade böckerna kan hända är bra (but I doubt it), men annonstexterna verkar skrivna av en grupp illitterata. Läs texten till Åsa Lantz ”Vart tog den söta lilla flickan vägen” (Earbooks) (förresten, att döpa sin bok efter en Just D-låt? Hemsk, hemsk idé) och försök förstå vad som pågår. Är det en faktabok, skönlitteratur, en deckare, roman, en avskrift av en verklig dokumentär, en dansuppvisning, vad? Slarv är vad det är. Och fantastiskt dåligt skrivet.

Och då ska vi inte tala om Recito förlag. Jag tror inte jag förstår en enda bok. Jag vet inte om ni ser på bilden, men så här låter några av boktexterna:

”26 400 mil kärlek” av Ingrid Larsson – Ur passion växer kärlek. När kärleken är som starkast är man mest sårbar.

”I en skriven värld” av Anna Nickolausson – Denna bok innehåller dikter av olika slag, jag har samlat olika tankar och olika känslor, relaterade till olika situationer. (Min kursivering)

”A Swedish Saga” av Moira von Knorring – The newly crowned King of Sweden was a young, handsome and passionate man, a man searching for a suitable bride of rank and fortune.”

Den där sista är min favorit. Men seriöst, vad pågår i huvudena på Recito förlag i Borås? Vill de inte alls sälja böcker genom denna katalog? Har de redan andra försäljningsvägar? Om det är någon som vet – berätta för mig.

Dittan om dattan och där var jag klar.

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog ”Sommarens böcker 2010”

Här kommer en titt i Svensk bokhandels katalog över sommarens böcker, där så gott som alla Sveriges förlag presenterar sina planer för sommarens utgivning. Urtråkig katalog denna gång, väldigt platt och fantasilös utgivningen, och det var svårt att ens hitta tio favoriter. Ett och annat val är nödlösningar. Hursomhelst, utan inbördes ordning, här är det bästa ur årets katalog:

1. Jag vet, förvånande! Jag kommer naturligtvis inte köpa den här boken, då jag är helt ointresserad av motorik, men jag gillar den anala nördigheten i sådana här böcker och det är helt klart vackra insignier. (Darwin Books AB)

2. IRL (In Real Life, granddad) är Pocketförlagets utgivning av ungdomsböcker på pocket, varav flera ges ut i samarbete med X Publishing som verkligen har ett öga för duktiga skribenter som riktar sig till ungdomar. (Pocketförlaget)

3. Jag tror på det här faktiskt. Kommer antagligen vara lite väl krystat hippt ibland, men när har det skadat? (Modernista)

4. Bra Böcker fortsätter ge ut Stephen Kings ambitiösa Mörka Tornet-serie, vilket är en kulturgärning. Jag kommer ihåg när jag läste de två första delarna som tolv-trettonåring och upptäckte att det fanns fem delar till som inte översatts. Bara femton år senare ges del sex ut… Bonus: Serietecknarlegenden Bernie Wrightson bidrar med smaklösa illustrationer! (Bra Böcker)

5. Fruktansvärt omslag. Fruktansvärt. Kan vara läsvärd ändå. CS Lewis var kristen alltså, who da thunk it? (Libris förlag)

6. Voltaire Publishing, skicka mig ett recensionsex av denna, tack. För old times sake, om inte annat. Noir vampyrer låter spännande, lite gjort kanske, men Charlie Huston har skrivit en del Marvel-serier så han får en chans. (Voltaire Publishing)

7. Inte mycket att säga om denna. Är nog bra. (Nordstedt)

8. ”Decoupage”? Jag trodde det stod ”Dekolletage”. Stryk denna rekommendation.(Ica Bokförlag)

9. Jag har just läst delar av Lefflers novellsamling Ur Lifvet 1-4 och har älskat allt jag läst hittills. Nyfiken på detta. (Atlas)

10. Hugo, Auster, Dumas och Bulgakov kan inte ha fel: B4Press är ett toppenförlag och jag ska läsa alla deras böcker från och med nu!

Senare i dag kommer de tio värsta ur katalogen.

Tankar kring Sture Linnérs död

Sture Linnér har avlidit. Gentlemannahistorikern med ett brinnande hjärta. Actionförfattaren som var Dag Hammarskiölds högra hand. Linnér har levt med mig i tre år sedan jag lyssnade på hans sommarprat 2007 som var det mest inspirerande radioprogram jag hört. Över nittio år var han, men hans röst var så vital, det han sade så angeläget, han var verkligen young at heart. Hans död gör mig väldigt ledsen.

Jag har inte läst något mer av Linnér än ”Ingen människa är en ö”, hans bok full av minnen som i stort sett byggde på hans sommarprat. Eller tvärtom. Jag borde inte ha så starka band till honom, men det känns som om jag har det. Mina känslor har antagligen med mer än Linnér att göra, så mycket har jag förstått. Min rädsla för döden spelar in, även min sorg över min mormor som gick bort i fjol vilket fortfarande inte sjunkit in helt. Och min skräck för att bli bortglömd, släckt.

Det här kommer låta fånigt, men jag planerade att skicka blommor till Sture på hans födelsedag i höstas. Jag tänkte att han skulle tycka det var kul att höra att någon okänd tänkte på honom ibland. På Eniro såg jag när han fyllde år. Men sen insåg jag att det var hans namnsdag som stod utsatt och det rann ur sanden.

När min mormor dog var jag i Berlin. Är det här hemskt? Ibland glömmer jag bort att hon är borta. Men så är det väl? Från Berlin skickade jag några vykort och ett par brev. De sista åren försökte jag vara så oförställd inför henne som jag kunde. Hon blev äldre, jag blev vuxen – som tonåring visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till äldre människor, det blev krystat, vi kom aldrig nära varandra. Efter att ha jobbat i äldrevården fann jag ett förhållningssätt till äldre som fungerade för mig och även för vårdtagarna tror jag. Jag var ganska populär inbillar jag mig. Samtidigt var jag skrämd av deras ålderdom. Den första sommaren var jag besatt av att göra någonting av mitt liv, av min tid. ”Det känns som det var i går jag var tjugo år”, sade de gamla till mig. ”Det går så fort!” Sällan bellan, gubbe!, tänkte jag och älgade ut i Stockholmsnatten så fort benen bar. Varje dag skulle jag göra något, aldrig bara gå hem efter jobbet. Jag träffade min flickvän under denna period.

Tiden gick fort ändå. Veckor, månader, år, försvann. Jag flyttade till Berlin för att få tiden att sakta ned, men det funkade inte. Tiden rullar som en snöboll vidare. Jag skickade några brev till min mormor. Mamma läste dem för henne och hon tyckte om dem har jag fått höra. I ett brev skrev jag en hel del om vårt uteliv, som, tro mig, inte var så mycket att skriva hem om, men jag kände ändå att jag var för ärlig i det, jag drog mig för att posta det. Till slut blev det liggande. Över jul for jag hem, firade jul med familjen, tillbaka i Berlin i januari. Efter några veckor ringde mamma. Mormor hade gått bort. Brevet låg fortfarande kvar i bokhyllan.

När jag var tonåring var jag övertygad om att ödet hade något stort i åtanke för mig. Jag var säker på att jag var begåvad och skulle bli författare. Alla andra trodde jag skulle bli lärare, men vad visste de? I min dagbok skrev jag till mig själv som vuxen: ”Bli inte lärare! Om du redan är det, sluta ditt jobb och bli författare!” Idag läser jag till svensklärare. Känns rätt.

Är jag begåvad? Sture Linnér var begåvad, han var sjukt begåvad. Jag fantiserade om att skicka den där blomman och sen kanske prata med honom i telefon någon gång. Kanske bli vänner. Men jag skickade ingen blomma, för vad hade vi att prata om? Jag hade inte ens läst han böcker. Rädd att inte förstå dem, bli uttråkad? Avslöja mig själv som obegåvad? Är jag en passionerad man? Sture Linnér var passionerad. Han hade eld i blick och känsla i röst. Jag har en viss passion. Främst för serietidningar. Spider-Man är ju cool och så. Jag är rädd för att släckas, men frågan om jag nånsin brunnit är vad jag brottas med.

Sture Linners röst bröts när han pratade om sin fru som dog, i Alzheimers tror jag det var. Han var gammal när han dog.

Som jag minns det, som jag väljer att minnas det, var mina sista ord till mormor, innan jag åkte hem den julen ”Jag tycker så mycket om dig. Hej då, vi ses om några månader.” Jag satt vid hennes säng, för hon var trött. Hela familjen var där, vi turades om att säga hej då.

Sture, här har du din blomma från mig. Mormor, önskar att ett brev kunde vara på väg.

Vad tänker jag med? Jag betalar inte en spänn för dessa blommor. Sture, här kommer ett helt gäng:

Det här var mitt hundrade inlägg i bloggen. Nu kommer jag aldrig skriva om mig själv igen hoppas jag. Men vi får se...