Grekisk bok om Sture Linnér

Jag har läst Stunder med Sture Linnér av Leonie Caroki (titeln Stunder med Sture har ju en härligare klang, men det kanske bara är jag?) i översättning av Christos Pappas och boken är ett riktigt galet idolporträtt. Tusen resor värre än mina egna var. Det är lätt att förtrollas av Linnér och att läsa om briljanta personer som honom är inspirerande, men gör mig också lätt illa till mods. Det är naturligt att börja tvivla på sin egen förträfflighet, när man jämför sin egen livsinsats med Linnérs. Speciellt som han skildras i denna skrift.

Okaj, nog om mina självkänsloproblem (men mer om dom senare i veckan faktiskt! Nåt att se fram emot...) och mer om boken i fråga. Caroki är hustru till Greklands ambassadör i Sverige och lärde känna Linnér över en rad trista ambassadsmiddagar som piggades upp av den mångfacetterade SL och hans många historier. Vissa av dem samlas nu i Carokis nätta bok, berättade av Linnér själv i första person, tillsammans med inramande skildringar av deras möten från Carokis perspektiv.

Det är dessa texter som är problemet med boken. Linnérs berättelser är fantastiska, de handlar om mänsklig ondska och godhet, om hopp, mod och grymhet. Tyvärr är inte författarens skildring av Linnér lika nyanserad, utan Caroki tappar bort människan Linnér i sin dyrkan av hans publika persona och hans äventyr. De hann väl inte lära känna varandra tillräckligt (Linnér gick bort 2010), men rader som:

Han måste ha varit oemotståndligt attraktiv [som ung]. En nordisk man så som vi Medelhavskvinnor föreställer oss dem. En skandinavisk Apollon. (s.14)

gör väl ingen lycklig, förutom kanske Linnér, men han är ju... liksom död. Författaren är också snabb att döma ut andra människor duon stöter på, de porträtteras som ovilliga att lyssna till Linnérs historia. Hon vill gärna poängtera hur det krävs en särskild typ av människa för att kunna ta till sig hans visdom. Jaa du, Leonie, jag är en rätt vanlig glad skit och jag älskar Linnér och det han hade att berätta.

Men tro inte att jag inte tyckte om boken, för det gjorde jag. Det var bara det att författaren förstörde den lite grann. Om man inte hört eller läst Linnérs historier tidigare, så är det en utmärkt introduktion. Vilken karl han var!

PS.

Innan någon säger något, jag inser att jag själv inte låter helt distanserad i min beundran av Linnér, men det här är ju en blogg, inte en bok, inte sant?

DS.

Tankar kring Sture Linnérs död

Sture Linnér har avlidit. Gentlemannahistorikern med ett brinnande hjärta. Actionförfattaren som var Dag Hammarskiölds högra hand. Linnér har levt med mig i tre år sedan jag lyssnade på hans sommarprat 2007 som var det mest inspirerande radioprogram jag hört. Över nittio år var han, men hans röst var så vital, det han sade så angeläget, han var verkligen young at heart. Hans död gör mig väldigt ledsen.

Jag har inte läst något mer av Linnér än ”Ingen människa är en ö”, hans bok full av minnen som i stort sett byggde på hans sommarprat. Eller tvärtom. Jag borde inte ha så starka band till honom, men det känns som om jag har det. Mina känslor har antagligen med mer än Linnér att göra, så mycket har jag förstått. Min rädsla för döden spelar in, även min sorg över min mormor som gick bort i fjol vilket fortfarande inte sjunkit in helt. Och min skräck för att bli bortglömd, släckt.

Det här kommer låta fånigt, men jag planerade att skicka blommor till Sture på hans födelsedag i höstas. Jag tänkte att han skulle tycka det var kul att höra att någon okänd tänkte på honom ibland. På Eniro såg jag när han fyllde år. Men sen insåg jag att det var hans namnsdag som stod utsatt och det rann ur sanden.

När min mormor dog var jag i Berlin. Är det här hemskt? Ibland glömmer jag bort att hon är borta. Men så är det väl? Från Berlin skickade jag några vykort och ett par brev. De sista åren försökte jag vara så oförställd inför henne som jag kunde. Hon blev äldre, jag blev vuxen – som tonåring visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till äldre människor, det blev krystat, vi kom aldrig nära varandra. Efter att ha jobbat i äldrevården fann jag ett förhållningssätt till äldre som fungerade för mig och även för vårdtagarna tror jag. Jag var ganska populär inbillar jag mig. Samtidigt var jag skrämd av deras ålderdom. Den första sommaren var jag besatt av att göra någonting av mitt liv, av min tid. ”Det känns som det var i går jag var tjugo år”, sade de gamla till mig. ”Det går så fort!” Sällan bellan, gubbe!, tänkte jag och älgade ut i Stockholmsnatten så fort benen bar. Varje dag skulle jag göra något, aldrig bara gå hem efter jobbet. Jag träffade min flickvän under denna period.

Tiden gick fort ändå. Veckor, månader, år, försvann. Jag flyttade till Berlin för att få tiden att sakta ned, men det funkade inte. Tiden rullar som en snöboll vidare. Jag skickade några brev till min mormor. Mamma läste dem för henne och hon tyckte om dem har jag fått höra. I ett brev skrev jag en hel del om vårt uteliv, som, tro mig, inte var så mycket att skriva hem om, men jag kände ändå att jag var för ärlig i det, jag drog mig för att posta det. Till slut blev det liggande. Över jul for jag hem, firade jul med familjen, tillbaka i Berlin i januari. Efter några veckor ringde mamma. Mormor hade gått bort. Brevet låg fortfarande kvar i bokhyllan.

När jag var tonåring var jag övertygad om att ödet hade något stort i åtanke för mig. Jag var säker på att jag var begåvad och skulle bli författare. Alla andra trodde jag skulle bli lärare, men vad visste de? I min dagbok skrev jag till mig själv som vuxen: ”Bli inte lärare! Om du redan är det, sluta ditt jobb och bli författare!” Idag läser jag till svensklärare. Känns rätt.

Är jag begåvad? Sture Linnér var begåvad, han var sjukt begåvad. Jag fantiserade om att skicka den där blomman och sen kanske prata med honom i telefon någon gång. Kanske bli vänner. Men jag skickade ingen blomma, för vad hade vi att prata om? Jag hade inte ens läst han böcker. Rädd att inte förstå dem, bli uttråkad? Avslöja mig själv som obegåvad? Är jag en passionerad man? Sture Linnér var passionerad. Han hade eld i blick och känsla i röst. Jag har en viss passion. Främst för serietidningar. Spider-Man är ju cool och så. Jag är rädd för att släckas, men frågan om jag nånsin brunnit är vad jag brottas med.

Sture Linners röst bröts när han pratade om sin fru som dog, i Alzheimers tror jag det var. Han var gammal när han dog.

Som jag minns det, som jag väljer att minnas det, var mina sista ord till mormor, innan jag åkte hem den julen ”Jag tycker så mycket om dig. Hej då, vi ses om några månader.” Jag satt vid hennes säng, för hon var trött. Hela familjen var där, vi turades om att säga hej då.

Sture, här har du din blomma från mig. Mormor, önskar att ett brev kunde vara på väg.

Vad tänker jag med? Jag betalar inte en spänn för dessa blommor. Sture, här kommer ett helt gäng:

Det här var mitt hundrade inlägg i bloggen. Nu kommer jag aldrig skriva om mig själv igen hoppas jag. Men vi får se...

Tre dagar, tre memoarer: Sture Linnér "Ingen människa är en ö"

Det finns en hel del hemska bokomslag där ute. Kolla in detta till exempel:

Vem skulle kunna tro att dessa pärmar rymmer en så fantastisk bok? Att gubben på omslaget är den mest vitala nittioåring jag stött på. Han heter alltså Sture Linnér och, som han själv uttrycker det i sitt Sommarprat från 2007, så har han ägnat ”den större delen av [s]itt liv […] åt tre huvudområden, det ena Antikens grekiska kultur, det andra svensk industri, det tredje FN, bland annat i Kongo som undergeneralssekreterare och Dag Hammarskjölds närmaste man”. Vad sägs om det CV:t? Jag blev nyfiken på Linnér just på grund av det inte så lyckade omslaget och lyssnade därför på hans Sommarprat och blev mycket imponerad. Med en röst märkt av ålder, men med livskraft och nyfikenhet som en pojke berättar han om möten med kända och okända människor som påverkat hans liv. Dessutom om upplevelser och rena äventyr. Hans val av musik är också fantastiskt – han blandar klassisk musik med nya stjärnor, bland annat bitar av hiphop-battles och mina favoriter Shout Out Louds, jag kunde knappt tro det! Boken utvecklar hans historier från radioprogrammet och lägger till många nya. Det enda jag saknade från hans program var hans fina berättelse om en älskad fru som gick bort i Alzheimers sjukdom. Den hade kunnat rama in hans historier på ett lika fint sätt som den gjorde i hans program. Alla Sture Linnér skriver om är döda idag. Suck. Fatta att man ska bli gammal en dag...