söndag 27 juni 2010

Paul Auster versus Kjell Eriksson

I veckan har jag läst två självbiografier, den ena av Paul Auster, den andra av Kjell "känd från radio" Eriksson. Per automatik vill jag säga att Austers bok, som skildrar hans liv fram till trettioårsåldern, var bäst, han har ju en sådan naturlig berättarröst, jag älskar att läsa honom. Men stämmer detta verkligen? Erikssons verk, en revanschsaga där han går från mobbad och överviktig till smal radiostjärna, var ju helt ok den med. För att få ett slutgiltigt svar har jag bestämt mig för att ställa dem mot varandra.

Titel:
Auster: "Ur hand i mun - Minnen av en misslyckad början"
Eriksson: "Kjell"
Vinnare: Auster

Omslagsfoto:
Auster: Intellektuell värdighet
Eriksson: Smör (Upp-och-ned liknar det för övrigt
exakt mitt skolfoto i trean)
Vinnare: Auster


Första mening:
Auster: "Åren kring de trettio var en period då jag misslyckades med allt jag tog mig för."
Eriksson: "År 1975 efter Kristus tillverkades jag i ett radhus i Täby"
Vinnare: Ingen ärligt talat

Tid och plats:
Auster: Cirka 1947 - 1980, New York, Paris, Mexiko
Eriksson: 1975 - 2008, Täby
Vinnare: Auster

Dikter:
Auster: Otaliga, men inga presenteras
Eriksson: En:
Livet
Man föds och växer upp/Man måste lära sig allt/Man använder kunskaperna sen
Man är ledsen
/Man är glad
Man kämpar sig genom sitt liv

Man dör ändå till slut
Vinnare: Eriksson

Förödmjukande teaterupplevelser:
Auster: Flera
Eriksson: Flera
Vinnare: Lika

Imploderande äktenskap:
Auster: 2
Eriksson: 1
Vinnare: Auster

Jag mötte Lassie-ögonblick:
Auster: John Lennon
Eriksson: Lill Lindfors i underkläder
Vinnare: Eriksson

Mathållning:
Auster: Gourmé
Eriksson: Gourmand
Vinnare: Eriksson

Sexualdrift:
Auster: Nej
Eriksson: Nej
Vinnare: Lika

Motto:
Auster: "What doesn't kill you makes you a better writer"
Eriksson: "Alla är bra" a la Bamse
Vinnare: Eriksson

Se på den, va? Det blev sex-lika! Det betyder att jag ändrar åsikt och tycker att de är lika bra. Exakt lika bra! Det var jag inte beredd på.

tisdag 22 juni 2010

Semesterpöjkar

Man vet att det är semestertid när det under loppet av en halvtimme kommer in två pojkar i butiken iklädda neonfärger, jeansshorts och kepsar med coola budskap. Den första hade texten "It's only rock n' roll - but I like it!", den andra "Det enda jag behöver - är brudar och klöver". Kan inte bestämma mig för vilken jag vill ha mest.

Kommer ni ihåg den tiden? När man var tio-elva år och oironiskt ritade bilder som denna:



Ett starkt minne jag har från min barndom är när jag satt på taket till en lekstuga, med avklippta jeans, solglasögon i form av stjärnor och en keps som man kunde vända ut-och-in. Neon på ena sidan, svart på den andra. Jag minns att jag kaxigt tänkte: Alla kollar på mig...

En kanske femtonårig kille som hade lite samma stil (men bakåtvänd keps, så det var omöjligt för mig att se vilket budskap han ville förmedla) var inne i butiken och klämde på "Elsas mode", Sofi Fahrmans chic litt-roman. Inget ont om Fahrman, men jag gissar att denna kille inte är hennes tilltänkta publik. Han verkade dock väldigt förtjust och efter att ha gått ut och in i butiken flera gånger köpte han den till slut, med orden: "Det är den första bok jag någonsin köper!" Han var så lycklig och nöjd med sitt val, så jag hade inte hjärta att säga någonting.

Borde jag ha gjort det?

lördag 19 juni 2010

De tio värsta ur Svensk bokhandels katalog ”Höstenböcker 2010”

Nu är jag tillbaka med en titt i Svensk bokhandels katalog över höstens böcker 2010. Jag har redan gett er mina tio favoriter, så i vanlig ordning presenteras här tio böcker som inte faller mig på läppen. Högst subjektivt och lite elakt, men det får man ta.

1. Vad hände med serieroman-projektet egentligen? Andreas Carlsson har i intervjuer pratat om "Dandy" som en "grafisk roman" (som det så snyggt heter nuförtiden), men så ges den ut som en vanlig roman i stället. Jag var inte speciellt intresserad av Dandy som serietidning heller, men detta känns tusen gånger tråkigare och ointressant. (Nordstedts)

2. Om man endast går på Recito förlags försäljningstexter (se punkt 8-10) vet jag inte om förlagets grundare har så mycket att säga mig om att sälja böcker. Jag vet att Recito erbjuder en massa tjänster för olika typer av författare och säkert gör ett bra jobb och denna katalogs texter är bättre, men jag känner inget förtroende. Tyvärr, David. (Recito)

3. Nej, det här känns ju inte alls trött. Kan vi inte få slippa den här 50's American homewife-estetiken nu? Till och med Anna Winberg har ju så smått övergivit den och vi inser alla hur jobbigt det måste varit för henne... Obs! Ingen diss. Är gammal kollega till Anna för guds skull. (Parasoll)

4. Den där munnen är fullständigt skräckinjagande! Den ser ut att höra hemma på Rigshospitalet i Köpenhamn snarare än på Karolinska institutet. (Karolinska Institutet University Press)

5. Kan inte tänka mig något värre än att varje dag vakna upp till ett visdomsord från Paulo Coelho. Den finns ingen vishet hos Coelho som jag har användning av. Ett par hundralappar skulle dock inte skada, så här en vecka innan löning. Hur mycket tror ni han tjänar på "Visdom 2011"? (Bazar)

6. Deary me... Deary, deary me... (Obs, foto av Bingo Rimér) (Känguru)

7. Jag vet inte varför, men när jag hittade den här boken i katalogen blev jag så trött, helt slut. Det är säkert inget fel med den, men att läsa en hel bok om Bonnie och Clyde, världens mest uttjatade skurkar? Kan inte tänka mig att någon är intresserad år 2010. (Forum bokförlag)

8. Har ni läst reportaget om Bingo och hans fru hon Katrin i senaste numret av magasinet Filter? Han verkar så sjukt spånig och obehaglig. Han verkar brottas svårt med sin image som "lyxig" flickfotograf, som han både vill komma bort ifrån och leva upp till. Gå ett par timmar till i terapi, Bongo, sen kanske du får skriva en bok. Han har en son som heter Ringo nuförtiden. Helt normalt. (Lind & Co)

9. Sådana här böcker som görs av förlagen bara för att tjäna lite extra kosing (host*Coelho*host) gör mig galen. "Perfekt för en gåva på Fars dag" står det, vilket säger allt. Fler påhitt för att få oss att spendera våra surt förvärvade på nonsens... (Alfabeta förlag)

10. "Samir" är Sveriges version av "Laban", vilket inte är en komplimang. Bränn upplagan och värm de hemlösa i höst är mitt förslag. (Egmont)

Nu ska jag bara vara snäll resten av dagen.

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog ”Höstens böcker 2010”


Svensk bokhandel har gett ut sin katalog över höstens nya böcker och som vanligt gör jag en ordentlig genomgång och plockar russinen (och harlortarna) ur kakan. Jag börjar här med de tio bästa, senare i dag följer de tio värsta. Höstkatalogen är dessutom proppfylld av svenska kändisar som ogenerat ger ut sånt skräp att man vill gråta och jag var nära att göra en Celebrity Edition av "De tio värsta", men insåg att det blir alltför hatfullt och det är inget kul. Men om ni bläddrar igenom katalogen kan ni lätt förstå vilka jag syftar på...

Men nu koncentrerar vi oss på det roliga först!
1. Här har vi ett par småtrevliga boksläpp från Carlsson Bokförlag. Jag läser ju just nu Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie och är helt inne på Moberg och inavlade, skrockfulla bönder. Älskar dessutom julen. (Carlsson Bokförlag)

2. När jag är jättegammal och väldigt nära att avlida, så vore det rätt coolt att bli kastad till hajarna. Jag får för mig att det går rätt fort, att bli sliten i stycken och vilken syn för mina vänner och familj! Vem älskar inte vithajen? (Caracal Publishing)

3. Den här jäkla utförsäljningen av våra egna och våra barns möjligheter att få hyresrätt är jag så förbannat trött på. Idioti. Intressant bok antagligen. (Ordfront)
4. Bokhorornas version av Nordstedts litteraturmagasin som byter redaktion mellan varje nummer var ju hm, intressant, men detta tror jag kan bli himla bra. Kul upplägg, begåvade skribenter. Lycka till hörni! (Nordstedts)

Och Nordstedts, här kommer lite inspiration till nästa år. Det är vad folket vill ha!
5. I vintras började jag läsa band ett av Sveriges historia: 1300 f Kr-600 e.Kr. Var tvungen att ge upp när jag insåg att jag inte kom ihåg någonting av det jag läste. Det enda jag mindes var att någon hittat människoben som det ser ut som att andra människor har gnagt på. Det var det sexigaste i hela boken. Jag tror jag ska hoppa fram till nästa band direkt, som behandlar medeltiden, för alltså på stenåldern hände inte ett jota. (Nordstedts)

6. Jag kan inte komma över det där omslaget. Så fantastiskt mystiskt märkligt. Hur kom de fram till det egentligen? En extra poäng till författaren Jan-Öjvind Swahn för att han föredrar sin svartsoppa tillagat på samma sätt som Godsägarn. (Ordalaget Bokförlag)

7. Bonnier fortsätter sin klassikerserie i pocket och jag tycker de valt väldigt bra titlar denna gång. Däremot osäker på omslagen, förutom Camus med en framsida av modeillustratören Liselotte Watkins. (Bonnier)
8. Jag har tidigare blivit lovad en Hoffman-samling av Vertigo förlag, men den har fortfarande inte dykt upp, så nu hoppas jag på Bakhåll i stället. (Bakhåll)

9. De två sista titlarna hittade jag i katalogen för barnböcker hösten 2010, som fungerar som en b-sida till vuxenkatalogen och som är placerad längst bak i katalogen, man vänder upp och ned och läser bakifrån. Äsch, ni fattar. När jag först såg att "Loranga" ska bli seriebok föll mitt hjärta några meter, men sen såg jag att det är Sara Olausson som ska göra den. Jag skrev lite kort om hennes hysteriskt galna serier här och jag tror hon blir perfekt faktiskt. Hoppfull! (Positiv förlag)
10. Det är inte alla som vet att Astrid Lindgren skrev serier, som illustrerades av Ingrid Vang Nyman, men jag vet det och nu berättar jag det för er. De är väldigt fina och kul. (Rabén & Sjögren)

Nu har jag ont i nacken, så ska vila lite innan jag fortsätter scanna. Berätta gärna om era favoriter i katalogen.

onsdag 16 juni 2010

Bakslag

Kort uppdatering:
Jag har nu läst klart andra boken i Mobergs Utvandrar-serie och den var också helt fantastiskt bra, gripande, spännande och intressant. Så läsningen går bara bra, men jag hade hoppats att projektet skulle leda till en del engagerande blogginlägg i sommar, men det gör det inte. Jag skulle kunna skriva lite om berättartekniken, de skiftande synvinklarna och så, men ugh. Tråkigt. Så jag kommer nog läsa klart sviten utan att skriva alltför många rader till om den. Kanske dyker massa tankar upp när jag läser Liljestrands avhandling och den där boken Bokstävlarna tipsade mig om, men fram tills dess får det vara. Som tur är har jag läst en massa böcker i vår som jag inte hunnit skriva om, så jag koncentrerar mig på dem och på annat jag läser i sommar.

Jag riktigt känner hur ni ångrar att ni klickade på länken till detta inlägg, för ja, lite ointressant alltihop. Kommer bara på en sak jag kan göra för att rädda situationen:



Allt för er.

lördag 12 juni 2010

Vår sång a la Läckberg/Melin


Det här är antagligen old news i vissa kretsar och jag har valt att varken kommentera eller göra mig lustig över det hela. Det är bara det att jag råkade se att Camilla Läckbergs bok "Sjöjungfrun" börjar med dedikationen och tillhörande citatet:

"Till Martin, 'I wanna stand with you on a mountain'".

Alltså tillägnat Martin Melin, Läckbergs make tillika Robinson-vinnare. Alltså ett citat från Savage Gardens låt "Truly Madly Deeply". Alltså är väl det "deras låt". Som sagt, gör mig inte lustig. Öppna dörrar och så vidare. Tyckte bara det var... intressant.
Och lite, lite gulligt.

torsdag 10 juni 2010

Till Ajvides försvar - Ytterligare några ord om "Lilla stjärna"

Om det här inte kan övertyga er om att det är på Illusionernas blogg det händer, så kan inget. För en vecka sedan publicerade jag en sorts recension av John Ajvide Lindqvists nya roman "Lilla stjärna". Boken hade gjort stort intryck på mig, men det var något med den som skavde. I mitt inlägg diskuterade jag en detalj i slutet av boken, en händelse som jag tyckte rimmade illa med bokens övergripande tema, och därför bad jag er som inte läst boken att inte läsa klart inlägget, för det avslöjade för mycket av bokens upplösning. Ni med vettet i behåll tog det som en livboj och räddade er från mitt raljerande, men en del av er läste vidare.

Däribland Fru E, som i kommentarfältet försvarade Ajvide. I korthet kan man säga, utan att avslöja för mycket, att jag hade förväntat mig att "Lilla stjärna" var en enkel hämndsaga, där förtryckta ungdomar fick chansen att hämnas på en vuxenvärld som svikit dem och att jag därför blev besviken och lite arg på att tonåringarna i boken, i synnerhet en av huvudpersonerna, i slutet av boken snarare är ett monster än en hämnare. Särskilt en händelse störde mig, den var alltför hemsk och fungerade inte med det tema som JAG ville att "Lilla stjärna" skulle ha. Fru E menade att detta var Ajvides mening och att en "De svaga slår tillbaka mot de starka"-tematik var alltför svartvitt för författaren. Hon var mycket övertygande och efter en kort diskussion stod hon som en slags vinnare. På MIN blogg. Jag var rasande. Nej, jag var faktiskt glad och inte längre "arg" på Ajvide som jag känt mig innan.

Så i går kommer ännu en kommentar. Från John Ajvide Lindqvist själv. Följ länken ovan och läs hela om ni inte tror mig, men om ni inte har läst romanen, vars upplösning diskuteras i detalj, kommer här en censurerad version (min förändringar i fetade paranteser), men en del avslöjas ändå tyvärr, men inget man inte vet ett kapitel in i romanen, som börjar med en flash forward:

Hej;

John Ajvide Lindqvist här.
Jo, jag kollar ibland vad som skrivs på nätet. Det är sällsynt att jag känner mig manad att kommentera något, men din invändning var så välskriven och kommen från hjärtat att jag inte kan låta bli.

Det där med (scenen i slutet) ...
Jag håller med dig om att det är fruktansvärt. Jag beklagar att det var tvunget att gå på det sättet, jag tyckte att det var en otäck scen att skriva och jag försökte undvika den, men det gick inte.

Som Fru E skriver så vore det för enkelt om Teresa bara slog tillbaka mot dem vi själva ogillar, typ Max Hansen.

Jag håller med dig om att Teresa (...) i viss mån förvandlas till ett monster. Och det är poängen. Annars skulle hon aldrig kunna gör det hon gör på Allsången. Det skulle på sin höjd bli satir. (Då) lämnar hon det mänskliga och går till vargarna (för att sedan även göra det rent praktiskt).

Nej, jag menar ingenting utom att säga "Detta händer. Byggstenarna till en tragedi liknande denna finns i vårat samhälle". Det är det enda sätt på vilket jag kan betrakta mig som samhällskritisk, men aldrig på ett programmatiskt sätt. Samma som Teresa.
(...) Det finns ingen mening, inget program. Saker händer.

Jag hade för avsikt att snabbt skriva en kort roman med den lätt groteska upplösningen på Allsången. Tyvärr började jag ta ämnet på allvar och fråga mig själv vilka omständigheter som skulle kunna leda till att en grupp flickor faktiskt gjorde en sådan sak. Resultatet blev mycket sorg och även (ett sorgligt öde för) någon som verkligen inte förtjänat det.

Nästa bok kommer bli lyckligare, jag lovar.

Tack för ett tänkvärt inlägg, hur som helst.
Och glad sommar!

John

Vad säger man, det är världsklass på karln. Bra smak på bloggar har han också. Jag tänker inte klistra in mitt svar, där jag gör mitt bästa för att inte bete mig som ett galet fan, men misslyckas. Kanske är jag fånig som uppmärksammar hans kommentar på detta sätt, men tänkte att det nog finns ett visst allmänintresse för allt Ajvide skriver. Ja, den bortförklaringen låter rätt bra.

onsdag 9 juni 2010

Sommarprojekt, uppdatering 1


Mitt läsprojekt i sommar är att läsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie och sedan Jens Liljestrands doktorsavhandling "Mobergland" och hittills är jag ganska exakt halva vägen in i första boken: "Utvandrarna".

Den är fantastisk, faktiskt. Engagerande och rolig, spännande, här kan man verkligen prata om beroendeframkallande läsning. Berättartekniken växlar mellan kapitel, sidospår utforskas som sedan blir viktiga, sagor och skrönor vävs in i romanen, ja det är hypnotisk läsning helt enkelt. Jag är jätteglad att jag börjat läsa den.

Handlingen so far, i siffror: Kristina fött fem (5) barn, ett (1) har dött, samma antal (1) snoppar har blivit avskurna, skörden har slagit fel fyra (4) gånger och noll (0) gånger har Kristina sagt "Jag tyer icke mer, Karl Oskar", men den siffran lär ju stiga.

Jag ska ta paus mellan volymerna och läsa lite annat. Redan inplanerat är Anneli Jordahls "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)", Jo Nesbös "Snömannen", Fabian Göranssons serieversion av Strindbergs "Inferno" (som jag ska läsa först i romanform) och så har jag tänkt att jag ska upptäcka poesin i sommar dessutom. Den grejen har stått på min "Att göra"-lista ganska länge nu.


På tal om poesi, här är en länk till en klasskamrat till till mig som skriver rätt härliga dikter. Ung, jättesnäll kille, så ge inga elaka kommentarer!!

onsdag 2 juni 2010

Till Johannes försvar - Tusen ord om "Lilla stjärna"


Jag inser att ingen läser sådana här långa blogginlägg, men nu har jag under flera veckor kämpat med att få ordning på mina tankar kring John Ajvide Lindqvists nya roman, men utan lycka. Jag skulle vilja presentera en tät, to-the-point recension, men jag får helt enkelt inse att det inte kommer att hända. Jag får fasen ingen bukt med ”Lilla stjärna” och har känt mig arg på författaren, utan att ha riktigt förstå varför. Nu tror jag mig dock ha insett vad det hela bottnar i. Problemet ligger både hos mig själv och hos Ajvide. Keep readin’…


Ni har väl alla läst en beskrivning av handlingen vid det här laget: En avdankad schlagermusiker hittar en bebis begravd i skogen, en bebis som sjunger i perfekta toner. Bebisen, som får namnet Theres, göms undan i femton år, men hamnar till slut på TV i Idol och väcker viss uppmärksamhet. Särskilt en flicka, Teresa som är i samma ålder som hittebarnet, blir som förtrollad av hennes märkliga uppenbarelse, vilket sätter igång en händelsekedja som slutar med blodig skräck på Skansen. Ja, det är en helt koko historia, helt klart Ajvides sämsta, men låt gå.


Vad värre är, det är något fel med romanen, rent tematiskt. Jag läste i en intervju med författaren i ETC:s veckotidning där han sade att i hans historier finns ingenting att tolka, inga underliggande politiska budskap, ”berättelserna är berättelserna” och alla försök att finna någonting annat undanbedes. Även med den uppmaningen i huvudet är det omöjligt att inte se att Ajvide i ”Lilla stjärna” skildrar ett samhälle som vänt sina ungdomar ryggen. Gång på gång utnyttjas bokens tonårsflickor av vuxenvärlden för sexuell, finansiell eller självupphöjande vinning. Det är en skrämmande verklighet, där tonåringar lever i en tillvaro utan ansvarstagande vuxna, där vi i stället blir fiender att frukta, att hata. Denna del av romanen är väldigt bra och trovärdig, det som händer i boken är hjärtskärande hemskt, men vi vet att det händer. Vi läser om det i tidningen varje dag, kan studera det på nätet om vi ville, orkade. I ”Lilla stjärna” slår de utnyttjade tillbaka.


I samma intervju diskuteras Ajvides dragning till de aparta, de utstötta: ”Jag är intresserad av dem som vandrar mycket närmare gränsen till det övernaturliga, till avgrunden, och som nästan är på väg att bli monster själva”, säger han. ”De blir inte attackerade av monster – monstren närmar sig dem”. Det är här jag tycker Ajvide begår en oförlåtlig synd och jag kommer nu att diskutera bokens upplösning, så om ni inte läst den ännu och inte vill veta några detaljer, hoppa över resten av recensionen. Vi får nu kallprata ett par ögonblick tills vi kan vara säkra på att alla lämnat texten som inte vill läsa vidare. Vädret va? Härligt! Så, då var nog de sista borta. När Teresa slår hammaren i Johannes tinning, pojken som varit hennes enda vän, pojken med kinder täckta av tunna fjun, pojken hon ”kanske rentav hade älskat”, då går hon över gränsen och blir ett monster själv. Därmed bryter Ajvide mot det tema han tidigare presenterat. Detta är inte en tonårsflickas hämnd på en värld som svikit, detta är en oförsvarbar handling. På sätt och vis känns Ajvides val av utveckling för Teresa som ännu ett svek från vuxenvärlden. Hennes rättmäktiga hämnd nekas henne, i stället blir hon bara ännu ett monster i raden.


Och ja, jag inser att det kan vara författarens uppsåt, att visa hur fel det kan bli när man gängar sig med en kultliknande rörelse, men faktum kvarstår, genom att låta Teresa utföra denna handling är hon förvandlad till något ont och hennes roll som hämnare är borttvättad i blod. Kvar finns bara fler oskyldigt drabbade. För pojken som just dödats är en oskyldig. Låt oss se på karaktären Johannes ett ögonblick. Han flyttar in i huset bredvid Teresas och de blir snart bästa vänner. Han går på Waldorfskola och betraktas därför som udda av sina jämnåriga – han och Teresa finner varandra i det att de båda är utstötta. Eftersom Johannes går på Waldorf finns han inte till hands i skolan under hennes låg- och mellanstadietid, då hon har svårt att få vänner. I högstadiet börjar de till slut i samma skola, men puberteten förändrar deras relation och Johannes går från ha varit en utstött, likt Teresa, till en av alla accepterad klasskamrat, skaffar till och med flickvän. Han fortsätter däremot att söka sig till Teresa och vill henne väl, försöker få med henne i gänget, men hon stretar mot.


Jag kommer att tänka på serieromanen ”Ghost world” av Daniel Clowes. Den handlar om två tonårstjejer som under en sommar i en liten stad i USA långsamt växer ifrån varandra. Enid blir bara alltmer utstuderat kufisk och egen, medan Rebecca väljer att närma sig den mer traditionella ungdomskulturen. Clowes skildrar båda flickorna med respekt och kärlek, även om det är tydligt att hans passion är starkast för Enid Coleslaw – för övrigt ett anagram av Clowes namn. Rebecca är inte en svikare, hon måste bara göra vad som är rätt för henne. Hon älskar Enid, sin äldsta vän, men hon orkar inte vara en utstött längre. På samma sätt måste Johannes få välja att bli den han vill vara. Han förtjänar inte att Teresa slår sönder hans huvud för att stjäla ”allt som varit han”. Han som ville henne väl.


Det märkliga är att Ajvide i intervjuer blivit alltmer tydlig med att han som barn liknade sina mobbade karaktärer (Oskar i ”Låt den rätte komma in”, Teresa i ”Lilla stjärna”), men att hans liv ändrade riktning i gymnasiet, han accepterades och var omtyckt. Hans egen resa liknar alltså snarare Johannes och Rebeccas (och även min och säkert många av er som läser), än Teresas och Enids. ”Lilla stjärna” borde tematiskt ha handlat om våra svikna tonåringars hämnd på vuxenvärlden. Johannes var inte en svikare, lika lite som jag, du eller Ajvide själv var det. Han var bara en pojke som försökte överleva i den hårdaste av världar – the fucking teenage wasteland.

---------------------------------------------------------------------------------------------


Jag inser att en del av den här texten kan uppfattas som lite tvivelaktig och det är absolut en väldigt subjektiv läsning av romanen. Vem är jag att bestämma vad temat i John Ajvide Lindqvists roman ska vara liksom? Men är det inte det som är tjusningen med bloggandet? Jag behöver inte oroa mig över att bevara min objektivitet. Behöver heller inte oroa mig för reaktioner från redaktörer, mellanchefer eller –host– läsare.

tisdag 1 juni 2010

Q: What are you going to do next? A: I'm going to Moberg Land!


Jag har födelsedag på fredag, tjugoåtta (ugh) stolta år. Jag har redan fått en present från min flickväns mamma och det var en riktigt fin gåva: alla fyra delarna av Vilhelm Mobergs Utvandrarserie i en fin box. Så det blir mitt läsprojekt i sommar, en flytt till Amerika med Karl Oskar och Kristina och sedan ska det hela avrundas med Jens Liljestrands doktorsavhandling "Mobergland". Jag har länge velat läsa romanserien, men den har inte varit i tryck på flera år, har jag fått höra. Vet inte alls hur jag kommer reagera, om det kommer bli kul att läsa Moberg eller om det kommer bli en pina. Jag har en känsla av att jag kommer gilla det.

Projekt: Gigant bland giganter är officiellt initierat.

För övrigt, min uppsats opponeras på i morgon och efter det hoppas jag kunna lägga mer tid på Illusionernas blogg. Så se upp där ute! Monkey on the loose!