Serietidningen Galago har genomgått en rad formatförändringar de senaste åren. När Mats Jonsson blev redaktör 2004 fick tidningen ett sorts mangaliknande pocketformat, 2006 bytte man till den större och tjockare storpocket, men 2009 gick man tillbaka till det klassiska magasin som tidningen var under 90-talet. Jag är splittrad – dels är det härligt med större sidor och rejäla rutor, dels tyckte jag mycket om bokkänslan i stor- och pocketversionen. Ja ja. Jag är nöjd så länge den fortfarande ges ut, ”Sveriges enda radikala serietidning” som den kallar sig.
Galago har aldrig gjort sig känd för en subtil politisk synvinkel, utan har alltid varit rätt pang på rödbetan. Det har kanske aldrig varit tydligare än i detta nummer som har parollen ”Nu blåser vi borgarna – igen”. Baksidan pryds av en teckning Pontus Lundkvist som avtecknar Fredrik Reinfeldt i form av en trubbig, kort penis som varar och vätskar, uppenbarligen smittad av diverse könssjukdomar. Bildtext: ”Fuck off, kukjävel”. En glädje.
Överlag är det Lundkvist som just nu besitter såväl hårdast bett, bäst skämt och mest inspirerade teckningar i Galago-världen. Han har verkligen utvecklats till en av landets starkaste satiriker. Hans bidrag till tidningens innehåll inkluderar ”Moderatskoj”, skämtteckningar ur borgerlig synpunkt på vänsterns bekostnad.
Humorn är, som ni ser, i förväntad hög standard. Han prövar på samma idé i teckningen ”Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden”, som avbildar hur högavlönade borgargubbar bär upp ett samhälle bestående av utsugande bidragstagare, fuskande sjukskrivna och en vänstervriden media. Pyramiden pryds av en grotesk kung Promoe, långhårig och med byxorna nere, stjärten riktad rakt mot den stackars överklassen. Genial!
Joakim Pirinen är alltid bra. I detta nummer skildrar han ett gift moderatpars upptäcktsfärd i naturen. Där delar de iakttagelser som ”- Vad liten sjön är! – Ja, jämfört med när jag var liten har den krympt precis som halveringen av antalet sjukskrivningar” och ”- Titta! Den lilla blomman strävar uppåt! – Ja! Den strävar ju åt samma håll som min önskan att göra kulturarbetarna fria från sitt bidragsberoende!” Pirinens svartvita tuschteckningar är fantastiska, särskilt designen av parets gigantiska villa, som naturligtvis är omringad av skyddande stängsel, imponerar.
Sara Olaussons serie om en vuxen Pippi Långstrump som tvingar (genom utpressning) Tommy att ge henne ett jobb på hans arbetsplats: Sverigedemokraterna. Hon är dock inte rädd för att säga ett par väl valda sanningar om sin nya arbetsplats på bästa sändningstid och det hela utvecklas, i klassisk Pippistil, till en tokig, helgalen, ja till och med supercrazy historia, med syndikalistiska ungdomar i Pippiutstyrslar, luftballonger och en invasion av Junibacken. Roligt men förvirrande.
Liv Strömquist gör väldigt roliga karikatyrer av påfrestande personer i politiken. Kolla in:
Sossarna alltså… De är ju ett problem. Johannes Klenell, som numera delar redaktörskap med Mats Jonsson, skriver i sin ledare: ”Jag säger inte heller att socialdemokratin är ett fantastiskt alternativ. Jag säger bara att du inte måste bli moderat bara för det”. Det sammanfattar mina känslor kring förra valet. Det kändes som en hel drös röstberättigade växlade till borgerligt bara för att ja, något nytt vore ju kul! Och se vad det kostat oss…
I nummer 99 medverkar också bland annat Henrik Bromander, Sara Granér, Sara Hansson och Karin Casimir Lindholm med mer eller mindre lyckade alster. Överlag är nivån dock hög och numret rekommenderas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar