söndag 30 augusti 2009

En helgenkät

Bloggen Fiktionista har lagt ut en helgenkät till alla bakfulla bloggare. Tacksamt! Men svåra frågor, jag vet inte om mina svar blev särskilt bra.


Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

- Detta omslag sammanfattar bokens kärna väldigt fint och så gillar jag serietidningsestetiken mycket.

Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?

”Än kan gubben!”. Jag vet inte varför.


Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?

Alan Moore och jag kunde nog fylla några timmar med att diskutera Zack Snyders inkompetens. Sen skulle Alan bli arg och lämna mig.Skönt egentligen, jag menar, ett helt dygn med en främling, vem orkar det?


Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?

Jag har ingen direkt, jag bara läser när och där jag kommer åt.


Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?

Det spelar ingen roll, så länge det finns ett ordentligt och uttänkt slut. Ogillar när böcker bara puttrar ut i ett intet, I need closure.


Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?

Nyinspelning av ”Bröderna Lejonhjärta” av Lukas Moodysson. Make it happen, SF!



Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.

Vi struntar i sångtexten, men här är den bästa videon & låten n å g o n s i n.



Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).

Aint It Cool News handlar ju ofta om böcker som blir film, så det får bli mitt val.


Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?

Tja, vad kan man tro? 60 kanske? Men då är det många tunna böcker och deckare som jag formligen kastar mig igenom.

lördag 29 augusti 2009

Tre dagar, tre memoarer: Alex James -"bit of a blur"

Åh, den här är jättebra! Basisten i blur visar sig vara en väldigt duktig skribent, charmig och rolig. Han skriver entusiastiskt och smittande om musik, rymden, intressanta personer han mött samt ost. Total dårskap blandas med känsliga iakttagelser och en svårtoppad livslust. Boken får mig att vilja gå ut och festa varje kväll och vara kreativ varje dag. Så här vill jag att rockbiografier ska vara, inte bara handla om supa och knulla, utan ha något mer än så att säga.


De sista kapitlen, där James liv lugnat ner sig rejält (han bor idag på en engelsk farm, tillverkar ost och bär tweed), är måhända lite tråkiga, vilket drar ned betyget något, men skit i det, detta var en av mina bästa 2008!

fredag 28 augusti 2009

Tre dagar, tre memoarer: Sture Linnér "Ingen människa är en ö"

Det finns en hel del hemska bokomslag där ute. Kolla in detta till exempel:

Vem skulle kunna tro att dessa pärmar rymmer en så fantastisk bok? Att gubben på omslaget är den mest vitala nittioåring jag stött på. Han heter alltså Sture Linnér och, som han själv uttrycker det i sitt Sommarprat från 2007, så har han ägnat ”den större delen av [s]itt liv […] åt tre huvudområden, det ena Antikens grekiska kultur, det andra svensk industri, det tredje FN, bland annat i Kongo som undergeneralssekreterare och Dag Hammarskjölds närmaste man”. Vad sägs om det CV:t? Jag blev nyfiken på Linnér just på grund av det inte så lyckade omslaget och lyssnade därför på hans Sommarprat och blev mycket imponerad. Med en röst märkt av ålder, men med livskraft och nyfikenhet som en pojke berättar han om möten med kända och okända människor som påverkat hans liv. Dessutom om upplevelser och rena äventyr. Hans val av musik är också fantastiskt – han blandar klassisk musik med nya stjärnor, bland annat bitar av hiphop-battles och mina favoriter Shout Out Louds, jag kunde knappt tro det! Boken utvecklar hans historier från radioprogrammet och lägger till många nya. Det enda jag saknade från hans program var hans fina berättelse om en älskad fru som gick bort i Alzheimers sjukdom. Den hade kunnat rama in hans historier på ett lika fint sätt som den gjorde i hans program. Alla Sture Linnér skriver om är döda idag. Suck. Fatta att man ska bli gammal en dag...


Pause/Play(/Rewind/Tape Over) av Yesim Bilgic

Del två i Memoarer-serien kommer ikväll, jag måste bara skriva av mig lite nu. Ni förstår, jag har nyss läst ut"Pause/Play" av Yesim Bilgic. Boken är hennes debut och det är en ogenerad American Psycho-ripoff med en "twist" i slutet så idiotisk att jag ville riva ur de sista tre sidorna! Innan dess var den ganska harmlös, ett småpinsamt försök att komma undan med kalkerad litteratur, men jag skrattade ofta och ibland berörde den till och med. Men epilogen provocerar. Jag hatar den. Den avslöjade boken som den skräproman den alltid hade potential att bli. Modernista, förklaring? Om man vill skriva en bok med oväntad twist, måste man se till att det håller. Läsaren måste kunna bläddra tillbaka i boken och inse att aha, vissa saker kan tolkas annorlunda. En författare kan inte skriva en sak och sen bara avslöja haha, det var tvärtom! Det är inte så en twist fungerar. Läsaren måste kunna lita på att författaren ger sann, om än subjektiv, information. Man kan inte bara ljuga!!

Författaren dyker själv upp som en karaktär i boken (oh! så Easton Ellis! så Coupland!), en sorts Bror Duktig karaktär, självgod och hemsk. En person i boken pratar kort om boken "Tärningsspelaren", försök till metalitteratur? Det räcker inte att bara nämna ett verk, i detta fall är det bara meningslöst, övertydligt, idioitiskt!

Jag gillade alltså boken för vad den var (dålig men rolig med 3D-omslag!), men sådan här inkompetens kommer man inte undan med. Inte på den här bloggen, inte. Inte med mig, inte. Som salt i såren pryds omslaget med ett Jens Lapidus-citat: "Bilgic lyckas få till det på ett sätt som ingen annan författare i Svedala just nu". Folk som kallar Sverige för Svedala... jag står inte ut... Tack för att jag fick ventilera!

torsdag 27 augusti 2009

Tre dagar, tre memoarer: Ulla-Karin Lindquist -"Ro utan åror"

Den första bok jag läste i arbetet som verkligen berörde mig var Ulla-Karin Lindquists ”Ro utan åror”. Ni minns nog henne från Rapport, där hon jobbade som programledare i många år, till dess hon insjuknade i amyotrofisk lateralskleros, ALS, en fruktansvärd neurologisk sjukdom som leder till smärta och en snabb död. Under sin sjukdomstid skrev hon den här boken, en öppenhjärtig, tragisk, rolig, mycket gripande skildring av hennes sista tid. Hon balanserar kapitel med tankar kring döden och livet, med ärliga framställningar av hennes sjukdom och allt det tabubelagda som sjukdom medför. Hennes berättelser målar en bild av en roligare kvinna än vad hennes korrekta kavajer på Rapport avslöjat, med svart, grov och ibland ganska låg humor, och det gör henne än mer mänsklig. Man tycker om henne.


Jag skulle rekommendera ”Ro utan åror” en gång till en kund som jag kände igen lite, men vars ansikte jag inte kunde placera. Hon sökte efter något ”gripande”.

- Jag läste en jättebra bok nyligen, sade jag, av hon.. vad hette hon…? Karin-Ulla…?

- Jag tror du menar Ulla-Karin Lindquist? Jag jobbade med henne på SVT. Ja, hennes bok är fantastisk.

Jag kunde nu identifiera kunden som en annan av Rapports programledare och plötsligt blev jag så trött på mig själv. Jag menar, ”Karin-Ulla”? Rena turen att jag inte försökte med Ulla-Bella. Respektfullt... Men vi var överens om bokens kvaliteter och jag tror hon lämnade butiken nöjd med Siri Husvedts ”Vad jag älskade”.

onsdag 26 augusti 2009

15 böcker jag bär med mig

Det här är en utmaning som smittar som herpes på Facebook just nu. Här är min lista:

Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

Tordyveln flyger i skymningen, Maria Gripe
Mystic River, Dennis Lehane
Shutter Island, Dennis Lehane
Gösta Berglings saga, Selma Lagerlöf
The Brief Wondrous Life of Oscar Wao, Junot Díaz
Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderberg
The Book of Illusions, Paul Auster
Slaughterhouse 5, Kurt Vonnegut
What I loved, Siri Husvedt
Ingen människa är en ö, Sture Linnér
Bit of a blur, Alex James
Black hole, Charles Burns
Loranga, Masarin och Dartanjang, Barbro Lindgren
It, Stephen King
The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, Michael Chabon

Godkänd?

tisdag 25 augusti 2009

Tre svenska klassiker DU kommer gilla, världspromise

Här har jag valt ut tre svenska klassiker som berörde mig mycket, som jag verkligen kan säga att jag älskar och som är lätta att ta sig till. Om du inte har läst dessa ännu och så vidare.


”Hemsöborna” av August Strindberg

Vi läste den här i högstadiet och alla tyckte den var så grymt tråkig, vi fattade ingenting. Men jag måste erkänna att jag tyckte den var ganska bra… Nej nu ljög jag, jag ogillade den lika starkt som alla andra. Men jag önskar jag var en sådan där smart elev som kunde uppskatta böcker som denna. Hm, kanske hade den här bloggen haft fler besökare då? När jag läser den idag tycker jag den är härligt snuskig och fräck, man kan ju läsa genom raderna vilket var omöjligt som prepubertal, omogen och lite korkad. Den är en härligt mustig skärgårdsskildring och handlar om gamlingars sexliv, stolthet och skam, allt man gillar. Jag tycker fortfarande inte att den passar perfekt för högstadieelever att läsa, det finns ju så många mer spännande klassiker som kan få igång tonåringar. Jag skulle föreslå ”Dvärgen” av Pär Lagerkvist, den är lättläst, innehåller mord, sex, blod och hemskheter, och man kan diskutera historiens teman och metaforiska kvalitet. Den handlar egentligen om andra världskrigets hemskheter, fast det har jag läst i en bok. När jag läste den var jag övertygad om att den lilla dvärgen var en metafor för homosexualitet, haha.


Sluta läsa nu om ni inte redan läst den, för jag har en undran om slutet: Jag fattar inte att ingen skrivit en fortsättning! Carlsson försvinner i djupet, men hans död får man inte försäkrad. Jag menar, han är ju en av de härligaste fiktiva karaktärer jag någonsin råkat på! Slug, dryg, korkad, känslig, elak, gullig, kåt, rolig, naiv, han har allt, den mannen! Jag vill läsa mer om honom – kan tänka mig en hel bokserie: The Return of Carlsson, Carlsson Abroad, Carlsson in Africa, Son of Carlsson, King Carlsson, Here comes Carlsson, Carlsson in Jail, The Death of Carlsson, The Man called Carlsson. Seriöst, varför har ingen skrivit dessa?


”Gösta Berlings Saga” av Selma Lagerlöf

På tal om härliga karaktärer så bubblar denna klassiker över med fina gubbar och gummor. Vi har bland annat kavaljererna, tretton till antalet tror jag, som lever ett fritt och glatt liv hos majorskan på Ekeby gård, tills Gösta kommer dit och ställer till elände. Kavaljererna tilldelas varsitt kapitel, med historier som är sorgliga, roliga, dråpliga, idiotiska, vackra – var och en värt ett eget blogginlägg (men no way, en annan dag i så fall (Selma gråter väl blod i sin himmel av besvikelse)). Jag måste dock lyfta fram kapitel 18 ”Liljecronas hem”, som fan alltid får mig att grina. Läs kapitlet i sin helhet här.


Lagerlöfs besjälade natur är en lycka att vandra runt i. Jag har 50% värmlandsblod i ådrorna, min kropp skriker efter dessa förlorade skogar (eller finns de kanske kvar?), speciellt så här när hösten närmar sig. Det är så mycket livsglädje i boken att hälften vore nog, och det är omöjligt att inte smittas.


” Martin Bircks Ungdom” av Hjalmar Söderberg

En gång i tiden befolkades alltså Östermalm och Stureplan av sådana här sköna typer?! OK, Martin Birck kanske är lite dryg och naiv, men allt slår ju mupparna som hänger där nu, de nedrans bratsen! (Oslagbar satir!)


Jag blev särskilt drabbad av första och tredje delen, Martins barndom och sena tjugoår. Den åldern jag är i nu, den tredje och sista delen av min ungdom. Tonåren berörde mig inte lika mycket. Eller nä, det kapitlet hade sina poänger också. Vilken värdelös ”recension” det här blev… Hursomhelst, läs den, den handlar om att växa upp och inse sina begränsningar men också sina möjligheter, om kärlek kontra sex, om religion och politik, vänskap och avundsjuka. Den talade till mig, även om jag inte insåg det när jag läste den och fast den är över hundra jäkla år gammal.

Tove Jansson - en bitterfitta?

Efter försöket med LeRoy och ytterligare ett misslyckande med Helena Henchens ”I skuggan av ett brott”, som var lite för tantig, träffade jag rätt med Tove Janssons ”Lyssnerskan”. En novellsamling med historier som stäcker över ett brett känslospektrum, men den övergripande känslan är författarinnans oefterhärmliga melankoli. Jag tyckte ofantligt mycket om den, tyckte om Janssons tilltal, som var så trevligt, men som bottnade i en sådan kantstött mjältsjuka.



Jag vet inte hur jag lyckas ibland, för trots min nyväckta vurm för Tove Jansson lyckades jag skrämma bort en dam som var inne och frågade just efter hennes böcker. Hon hade hittat ”Sommarboken” och ”Det osynliga barnet”, men fanns fler? Jag grävde fram ”Lyssnerskan” och bilderböckerna ”Vem ska trösta knyttet?” och ”Hur gick det sen?” och vi stod nu och pratade lite allmänt om Tove Jansson.
– Har du läst något av hennes verk? undrade damen, och jag sade att det hade jag. Hon höll fram en bok av Torgny Lindgren och undrade om de hade något gemensamt, om hon även skulle gilla hans författarskap. Nu var det ju så lyckat att jag faktiskt läst hans ”Hummelhonung” för en massa, massa år sedan och definitivt kunde se ett visst släktskap mellan dem. Båda författarna behandlade mörka ämnen i historier med humor och djup, med stor plats för egen tolkning. Nu fick jag inte allt det sagt, utan hann bara få fram:

- Jodå, båda har ju en trevlig ton, med…
-TREVLIG?! Tycker du Tove Jansson är trevlig?
- Nja, hon skriver ju….
Damen tittade på mig med avsky i blicken och sade:
- Tove Jansson, hon är kärv! Hon är hätsk och sträv!
- Alltså, jag menar, självklart har…
- Kanske att ett BARN skulle uppfatta Tove Jansson som ”trevlig”. Nej, då tackar jag nej till Torgny Lindgren, jag läser inga trevliga böcker!
Jag insåg att jag inte hade en chans att vinna tillbaka situationen och drog mig istället tillbaka, med lite magont.
I kassan hörde jag min kollega blippa in damens böcker och säga med glad röst:
- Åh Tove Jansson! Vad härligt charmigt!
Jag slängde en blick mot damen. Hon stirrade med mörka ög
on på min kollega. Jag gick på lunch.

måndag 24 augusti 2009

Topplista: Böcker där huvudpersonens död är garanterad


Allt detta pratande om döden (ni skulle var't med...) inspirerar till en topplista:

Böcker där huvudpersonens död är givet från sida ett

5, Anders Paulrud: “Fjärilen i min hjärna”
4, Carl-Henning Wijkmark: ”Stundande natten”
3, Olof Lagercrantz: ”August Strindberg” (är biografier fusk?)
2, Gabriel Garcia Márques: ”Krönika om ett förebådat dödsfall”
1, Junot Díaz: “The Brief Wonderous Life of Oscar Wao”

Díazs bok är en av mina klara favoriter 2009 och jag återkommer till den i ett senare inlägg. Den är fantastisk!


söndag 23 augusti 2009

Läsa med magen


Innan Stieg Larsson lockade över mig till genren kunde jag inte förstå lockelsen med deckare. Min familj har alltid varit inbitna fans, men själv hade jag helt svalt idén om deckarens underlägsna roll i litteraturen. Glöm inte, att även om jag själv knappt läste något, så inbillade jag mig fortfarande att jag var beläst och kunnig. Idag tycker jag mycket om deckare. Framförallt sådana som man ska läsa med magen och hjärtat, inte nödvändigtvis med huvudet. Det kan vara kul att knepa och knåpa och försöka få mysteriet att gå ihop innan upplösningen, men mer uppskattar jag att bli kastad in i ett snabbt tempo, en puls, ett driv. När jag läser deckare, så läser jag dem fort. Någon gubbe jag såg på TV en gång skröt om hur många böcker han läst och att han alltid läser deckare långsammare än andra böcker, för att få fundera och själv nysta upp gåtan. Jag gillar inte när man förstår sambandet innan det avslöjas i boken, jag tycker inte om att veta saker i förtid. Jag vill själv uppleva de överraskningar och vändningar författaren har planerat, inte uttråkat konstatera i förtid att betjänten gjorde det. Jag litar på att författaren är kompetent och att han planerat sin bok för maximal känsla för läsaren. Detta vill jag inte bli utan. Deckare är bara känslor för mig.



Leroy och c:o

Tunna böcker var lösningen på mitt problem, som jag såg det. Populära böcker med litet sidantal som folk antog att jag hade läst. Nya böcker kunde jag komma undan med att ha olästa. Klassiker likaså. Om man inte läst en specifik klassisk titel, så antar folk att man läst någon annan. Det är det som är bra med klassiker, det finns så många och få har läst alla.


Så jag sökte hyllorna för något passande och mina ögon föll på ”Hjärtat är bedrägligast av allt” av JT Leroy. En tunn bok med snyggt omslag. Jag började läsa. En ung mans självbiografiska berättelse om sitt tragiska öde, med övergrepp, S&M, kroppsvätskor och transexualitet. Men jag tyckte inte så mycket om boken, det blev för mycket.


Jag upptäckte snart att det finns en hel industri för böcker liknande Leroys. Det verkar vara en omättlig hunger, kunder kan köpa tre-fyra titlar på samma tema samtidigt, och det kommer alltid en ny våg av färska titlar när de gamla är utlästa. Jag förstår psykologin bakom detta beteende, absolut. Läsarna uppskattar sina egna liv mer, genom att förstå hur illa det kan vara, och jag förstår om personer som varit med om dessa hemskheter kan finna tröst och ro genom att få berätta sin historia. Lika så fullt får jag alltid en kall klump i magen när någon köper dessa böcker. Det blir ett sådant gottande i vidrigheter. Jag är verkligen inte en litterär snobb, jag menar, skojar du? Men denna genre klarar jag fortfarande inte av.