Murakami-podcast # 2: Konstigt kan vara bra

Här är länken till andra delen av min, Kafka på jobbet och A Fraction of the Webs podcast om Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen.

Första delen hittar ni här.

Mycket nöje!

Podcast-premiär!

En minut innan Fraction och Kafka erbjuder vår nya eminenta podcast om Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen finns den att lyssna på här på Illusionernas blogg. Alltid på er sida, kära läsare.

Trycker du helt enkelt på länken här, så ska du kunna lyssna direkt i datorn. Alternativt så högerklickar du på samma länk och laddar ner filen till din dator och för sedan över den till din iPod eller vad du nu har för apparat. Då kan du för alltid ha mig i dina öron, lyckliga du.

Detta första avsnitt är extralångt, uppåt fyrtio minuter tror jag. Resterande fyra avsnitt (som kommer varje måndag klockan tio hos mina podkumpaner och en minut tidigare hos mig) är endast runt tjugofem-trettio minuter. Om ni ändå känner att fyrtio minuter är väl långt, så sluta lyssna runt tjugofem-minuterstrecket. Där nånstans slutar jag ändå prata har det visat sig.

Tack till Boktoka som i grevens tid spelade in en jingel till oss!

Hoppas ni gillar det och lita på att det bara blir bättre!

Barn växer aldrig upp, men våra kroppar blir större och våra hjärtan rivs sönder

Då jag nyligen köpte några begagnade amerikanska samlingsvolymer av Bill Wattersons Calvin and Hobbes, har jag under de senaste dagarna läst mer av den serien än jag sammanlagt gjort de senaste tio - femton åren. Som barn älskade jag serien om den fantasifulle pojken Kalle och hans låtsaskompis, tygtigern Hobbe – jag läste den slaviskt i Serie-Paraden. När jag nu läser den som vuxen undrar jag om den alltid var så här sorglig?

Det är verkligen en fantastisk serie, extremt vältecknad och såväl rolig, söt och mysig, som fräck, filosofisk och smart. Min tjej frågade i går, när vi låg och läste serien tillsammans (jag vet, vi är gulliga!), vem serien egentligen riktar sig till, barn eller vuxna? Där i tror jag seriens storhet ligger, att den lyckas ha något att erbjuda alla, utan att sänka sig till minsta gemensamma nämnare. Men draget av sorg har jag inte uppfattat förrän i vuxen ålder och jag tror kanske det är jag själv som lägger in det. När Watterson 1995 gick ut med att han tänkte lägga ned serien skrev kolumnisten Frank Ahrens en krönika i Washington Post, en gravskrift över serien, i vilken han försökte förutspå hur Watterson skulle komma att avsluta sitt livsverk:

Calvin will say he hears something; maybe it's a monster.

"What's that?" he'll ask Hobbes.

"It's just your imagination," Hobbes will reply. 


Then Calvin will turn away for a moment, to fashion the snowman's head. He will need help lifting it onto the torso, so he will call for his best friend, Hobbes. But Hobbes will not respond. 
Calvin will turn around. 
Hobbes will be there. But he will be small and stuffed and have short, blunted paws and button eyes. He will be slumped forward in the snow, flaccid, lifeless. 
Calvin will blink. "Huh." 
And then he will simply shuffle away, off the page, leaving behind his stuffed tiger, and the unfinished snowman, and his wonderful, wonderful childhood.

Ahrens hade fel, Watterson lämnade, vana trogen, sina läsare med varma, hoppfulla känslor, i stället för suicidala, och tur var väl det. Ändå läser jag numera serien med en klump i magen, för hur kliché och förutsägbar denna version än är, så slutar verklighetens Kalle och Hobbe ofrånkomligen på ett sätt som liknar Ahrens. På något sätt kommer Kalle överge sin bäste vän, antingen så får han en ”riktig” bästa kompis eller så börjar han medicineras av sina utslitna föräldrar, som aldrig verkar förstå eller uppskatta honom, eller så ”upptäcker” han tjejer eller killar. Barndomen tar alltid någon gång slut.

Kanske är jag också påverkad av filmen Where the wild things are som jag till slut såg häromdagen. Kalle med sin tiger påminner på många sätt om den förvirrade och frustrerade Max och hans monster. Och vad är det för pappskallar som har påstått att den inte är bra och uppmanat mig att inte se den? Jag tyckte den var makalöst bra, tio av tio! Jag var tjock i halsen från början till slut, herregud, en sådan välgjord, vacker och magisk jävla rulle. Min tjej tyckte den kunde klippas bort, men sista scenen med mamman som satt och såg på när han åt en macka. Väldigt fint.

Jösses, vad jag vill ha en unge... Är det vad allt det här handlar om? Men vill jag ha en unge eller vill jag bara ha möjligheten att återfå min barndom genom ungens? Hursomhelst, det får vänta några år.

I alla fall, Kalle och Hobbe. Förbannat bra. Vi kan avsluta med det fullständiga citatet från Arcade Fires låt Wake up (som för övrigt används i trailern till Where the wild things are), som jag misshandlade i inläggets titel:

If the children don't grow up,

our bodies get bigger but our hearts get torn up.

We're just a million little gods causin' rain storms,

turnin' every good thing to rust.

I guess we’ll just have to adjust.

Ja ja, det om detta.

Vi är med pod!

Det har gått som ett sus genom bokbloggsdammen denna dag, efter att Kafka på jobbet till slut föll till föga och erkände att hon, jag och Fraction kommer starta en podcast om Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen. Ett långfinger mot P1 och deras "Bokcirkeln läser". Eller inte så mycket ett långfinger, som ett lillfinger, vilket är den snällare varianten av att ge någon fingret. Det fick jag lära mig som barn och betyder "stick från stan". But I digress...

Vi kommer följa samma lässchema och publiceringsschema som P1, dvs:

Pod 1 måndag 21 mars: Vi läser t.o.m. sidan 149.

Pod 2 måndag 28 mars: Vi läser t.o.m. sidan 302.

Pod 3 måndag 4 april: Vi läser t.o.m. sidan 450.

Pod 4 måndag 11 april: Vi läser t.o.m. sidan 600.

Pod 5 måndag 18 april: Vi läser ut boken

Jag hoppas verkligen att ni kommer gilla våra program, men det kan omöjligt bli lika kul för er som det varit för mig. Jag hade aldrig träffat dessa två karaktärer tidigare, men det känns som att jag hittat två nya vänner i Kafka och Fraction.

Vänta bara till ni hör Fractions gyllene röst! Var ni inte redan kära i honom, så kommer ni bli det nu. Hans värmländska dialekt, lätta läspning och avslappnade tonläge! Allt mycket intagande. I motsats har Kafka en kanske lite bräkigare stämma, men hon säger lätt de smartaste sakerna, ser bra ut och har ett fint hem. Själv låter jag ungefär som en levande hartsfiol som fnissar åt sina egna skämt.

På måndag kommer ni finna första podcasten både här hos mig, hos Fraction och hos Kafka. Tro inte ni kommer undan! C ya!

Jamen, fråga IB! #1

Välkomna till första kolumnen "Jamen, fråga IB!" någonsin. I söndags skickade jag ut en efterlysning om frågor till en frågespalt jag ville starta och frågorna de drös (typ) in. Tack tack! Jag har nu besvarat tre av dessa frågor, nästa vecka besvaras förhoppningsvis några till. Men skicka gärna in fler frågor under veckan, det är bara att lämna i kommentarfältet. Jättegärna! Då sätter vi i gång!

Kafka på jobbet frågar:

Jag undrar vilka åtgärder du anser behöver vidtagas för att stärka medvetenheten kring Verner von Heidenstams betydelsefulla livsverk?

Åh, den stackars Verner von Heidenstam. Han föddes med en billigare silversked i mun år 1859 och var alltså verksam poet samtidigt som Strindberg, vilket oundvikligen leder till trubbel. Med Strindberg hade han under några år ett problematiskt mentorförhållande, men det sägs att den äldre och lynnige Strindberg kände sig hotad av den unge poeten, som han därför i sinom tid svartmålade i skrift och baktalade. Medan Strindberg efter sin död gått så att säga ”från klarhet till klarhet” har Heidenstam förminskats till att främst vara känd för ni vet dikten som går någonting ”jag längtar stenarna där barn jag lekt” och för att ha varit en konservativ nazisympatisör. Ja, samt berömd för att ha visat picken en gång på fyllan.

Men stämmer denna (nid)bild? Nyligen utkom litteraturhistorikern Per I Gedin med en stridsskrift, ”Varför får inte Heidenstam vara den han är?”, där han beskriver hur krafter i tiden (såsom just Strindberg, Hjalmar Branting, ja till och med ärkekonservatorn Fredrik Böök) konspirerat för att arkebusera Heidenstams karaktär, ett karaktärsmord som fortsätter än i dag. Denna skrift blåste 2011 åter upp en hetsig diskussion om poeten, sjuttio år efter hans död.

Då så, framme vid Kafkas fråga och min lilla blogg. Heidenstam är inte en poet jag kan påstå att jag ordentligt mött. Jag gillar naturligtvis dikten om barndomens mark och stenar, jag minns också en dikt om asagudarna som är fartig och jag är förtjust i ”Gustaf Frödings Jordafärd”, som skrevs efter vännen och poetens död. Ruggigt bra:

Förunderligt stort är ett människoöde.

Dröm och saga och skummande flöde,

vågor och lågor och stormars kör,

men hon själv är det sköraste rör.

Det är som att han beskrivit mig för guds skull. Ett svagt litet rör, men vars eld är den största i Sverige! (I och för sig en parafras som jag gissar att Heidenstam skulle avsky.)

Så jag kan egentligen inte grunda min argumentering på hans poetiska begåvning, som jag alltså knappt känner, utan vill i stället lägga fram andra skäl. Nedan följer utdrag ur ett brev från Heidenstam till Ellen Key från 1898, angående missförstånden kring hans person och verk:

Människan är också (…) ett sällskapsdjur och förtvinar i ensamheten. Vad betyder en vindskupa och ett sparsamt bröd, om man märker sig omgiven av rättvisa och sympati. Den andliga medgången är en källa till livsmod, arbetslust (…). Ett livsverk är i alla fall ett livsverk. Det är en insats, på vilken människan medelst sin person placerar så oändligt mycket heligt utom hennes person, att likgiltighet för resultatet är otänkbar. Blotta rubriken ”ärelystnad” förslår alldeles icke. (…)

Mitt namn kan icke nämnas i ett sällskap, utan att man med fröjd hugger in från alla sidor. Det är sant, att man en tid for fram så med Strindberg, men det gällde hans ”tendenser”, icke hans mått av begåvning. Mig frånrövar man till och med talang. (…) Jag kan icke stiga in i en restaurang eller teater, utan att ett tyst regn av förtal faller genom luften. När jag är inne i staden, går jag långa omvägar för att slippa de mer besökta gatorna. (…) Jag längtar icke efter några dumma blomsterregn, men det sårar mig, när man behandlar mig i en sådan nedlåtande ton (…). Det värsta är att jag, om jag flyttar utomlands, aldrig får någon ro för hemlängtan.

Awww. Han längtar stenarna där barn han lekt. Heidenstam visar så pass mycket mänsklighet i dessa rader att jag, som alltid varit en sucker for the underdog, på frågan om vilka åtgärder jag anser behöver vidtagas för att stärka medvetenheten kring Heidenstams livsverk, där han placerat ”så oändligt mycket heligt”, bara kan svara: Alla åtgärder som står oss möjliga!

Och så får vi helt enkelt hoppas att Gedin har rätt och nazistämpeln inte stämmer...

Anonym frågar:

På tal om snabbskrivande Knausgård: vad tycker du om Min Kamp? Och vad tycker du om att författaren presenteras som en snygging i media?

Snygg homerisk epitet! Fråga nummer ett: Har inte läst.

Fråga nummer två: Det tycker jag är helt okej. Jag hade inte fattat att de sålde boken på författarens utseende förrän Kafka läste boken och blev ”knäsvag och svettig” av framsidan. Jag såg en intervju med en annan manlig författare, Carl Johan Vallgren, för några år sedan, där han blev intervjuad av en norsk kvinna i övre medelåldern, inför ett publikhav av norska kvinnor i övre medelåldern, och den ja, kåta stämning som Vallgren piskade upp var av sällan skådat slag.

Jag har alltså inget emot författare som säljer några extra ex med hjälp av sitt utseende. Jag har själv flera gånger varit nära att läsa Mari Jungstedt, endast av anledningen att hon är snygg. (Lägg för övrigt märke till hur Jungstedts utseende allt mer accentuerats på baksidan av hennes böcker. Ett trist svartvitt foto på en illafriserad författarinna på de första böckerna, till dagens milf i överexponering (och då menar jag den fotograftekniska termen)). Hursomhelst, extra trevligt är det när det är en man som säljer på sex, motsatsen är väl fortfarande i betydlig majoritet? (Utanför litteraturvärlden menar jag.)

Manliga författare som skulle tjäna på att sälja (ännu) mer på sitt utseende:

Gunnar Ardelius

Johan Theorin

Jerker Virdborg

Manliga författare som kan dra ned på det en smula:

Sigge Eklund

Jens Lapidus

Khemiri

Agnes i Lund frågar:

Här kommer en för mig angelägen fråga:
Hur stor betydelse har priset när du näthandlar? Kommer nischade nätboklådor som www.agnesilund.se att ha någon chans eller är det lika bra att lägga ner direkt. Med postens dyra portoavgifter är det nämligen omöjligt att konkurrera.

För er som inte är bekanta med trevliga ”Agnes i Lund” så är det en nätbokhandel med inriktning på reselitteratur. Sajten guidar kunderna till böcker med anknytning till olika resmål, till passande reseguider och till andra tjänster. Rekommenderas varmt!

Här kommer ett brutalärligt svar: Priset spelar jättestor roll. Det känns tråkigt att säga, men jag tror att de flesta går dit plånboken pekar. Det finns tydligen en Adlibris-app till iPhone, där kunden med hjälp av telefonen kan scanna en bok i bokhandeln och direkt beställa den från Adlibris till ett billigare pris. Jag tror tyvärr att nischade nätbokhandlar ibland fungerar på samma sätt. Man surfar in, läser på, hittar det man vill ha, sedan klickar man på fliken bredvid och beställer till ett billigare pris från Adlibris.

Sedan finns det naturligtvis vänliga själar som i sympati stödjer de fristående boklådorna, även på nätet, men den stora massan tror jag aldrig du kan fånga. Så lägg ner!

Nej, jag skojar, det tycker jag naturligtvis inte du ska göra. Boklådor som dina har den fördelen att de är relativt billiga att driva, vinstintresset kommer inte först, utan i stället drivs ni av passion och entusiasm. Och när det inte räcker, så gissar jag att du tjänar en del pengar på bisysslorna, som guideverksamheten och samarbeten med resebolag, med mera. Så hang in there!

Som sagt, skicka gärna in fler frågor. Tack för uppmärksamheten.

En ny grej... KLICKA!

Jag har en idé om "en ny grej" som jag vill pröva på bloggen, en idé som inkluderar er läsare i allra högsta grad. Jag skulle vilja att ni skickade in frågor till mig om litteratur, serier, bokhandeln eller jag vet inte, bokvärlden i stort. Så svarar jag efter bästa förmåga och på ett förhoppningsvis underhållande vis. Svårare än så behöver det inte vara. Den klassiska frågelådan helt enkelt.

Frågorna kan se ut hursomhelst. Fåniga eller seriösa, både går bra. Detaljerade eller öppna, vad som helst. Om en författares böcker eller hans utseende. Om böckers framsidor, titlar eller innehåll. Om Joseph Conrad eller Josef K. Om Spider Jerusalem eller Spider-Man. Svaren kan bli allt från några ord till essäer. Vi får se. Hörni, vilken grej va? Entusiasm, mina vänner! Ambition! Ära!

(Snälla, snälla, snälla, skicka in en fråga i kommentarfältet eller till min e-post, så att det blir någonting av mig!)

Varför just katter och böcker, när det finns...

Det finns en väldigt levande trend bland bokbloggare att dra in sina katter i läsningen och i till exempel öppningen av bokpaket. Jag fick faktiskt ett par vinster från Tradera i dag på posten, ett stort fint paket som jag fick hjälp att packa upp. Inte av en kissekatt, för det har jag ingen, men väl en annan liten kompis. Ja, se själva...

Och det är väl därför katter förblir populärare...