onsdag 23 december 2009

Bokfrågornas ABC: Bokstaven D

Går ju inte jättebra med inlägg i bloggen så här i stressade december, men här är i alla fall ett svar på Lilla O:s senaste formulär.

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?

Jag gillar att läsa långa deckarserier, som följer samma karaktärer genom en rad böcker. Jag läser dem ofta på sommaren, en efter en i rask följd. Så gjorde jag med Nesbös Harry Hole-böcker, Stieg Larssons Millennium-trilogi och Dennis Lehane Boston-kvintett. Lehane ligger också bakom min all-time favoritdeckare och en av mina val av bästa böcker alla kategorier: ”Mystic River”. Den boken har förbanne mig allt jag önskar av en spänningsroman: ett smart upplägg, trovärdiga karaktärer, bra språk, spänning och dramatik. Alltså, jag grät som ett barn ibland. Sympatiske Lehane är både min favoritförfattare och favoritperson.

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?
Jag är väldigt förtjust i Becketts ”Endgame”, ett absurdistiskt drama om den blinde och sjukt enerverande Hamm och hans prövade tjänare Clov, som lever ett repetitivt liv i en närmast post-apokalyptiskt värld. Hamms åldrade föräldrar bor i en varsin papperskorg och dyker upp då och då och minns bättre tider. Pjäsen är märkligt berövad av tydlig mening och moral, vilket bara gör den desto mer tankeväckande och engagerande. När jag pluggade engelska skrev jag en uppsats där jag försvarade tesen att "Endgame" handlar om föräldraskap och att Hamm egentligen är far till Clov. En teori jag kanske inte skulle stå bakom idag. Pjäsen skulle sättas upp på Stockholms stadsteater med Dan Ekborg och Johan Ulveson i huvudrollerna 2007, men premiären sköts upp och till slut bidde det inget tyvärr.

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?

D som i ”Dexter” passar ju bra. Har de första två böckerna av Jeff Lindsay någonstans (de med de suggestiva titlarna ”Darkly Dreaming Dexter” och ”Dearly Devoted Dexter”), men har ännu inte läst dem. TV-serien har en härlig b-filmskänsla och min flickvän tycker jag liknar Michael C Hall ibland, så jag är nöjd.

4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
Förrförra året gjorde jag julkort av bilder från David Petersens fantastiska serie ”Mouse Guard: Winter 1152”. Den handlar om en värld bortom människans synfält, där medeltida musriddare kämpar mot ormar, ugglor och andra monster. Serien är helt otrolig, men låter rätt fånig när man berättar om den. Kolla in bilderna istället:

Ja, och god jul!

fredag 18 december 2009

Vad jag köpte på Modernistas rea samt vad som fanns


Jag är en väldigt påverkbar och jagsvag person som ofta går helt upp i en grupps entusiastiska stämning vid realisationer - jag är alltid den som går därifrån med för mycket onödiga grejer och andras blod på mina vässade armbågar. För en gångs skulle lyckades jag hålla mig lugn och köpte bara fyra böcker på Modernistas utförsäljning av sitt lager, varav en är en julklapp.

Till mig köpte jag "För Lydia", som är Gun-Britt Sundströms variant på Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Jag har aldrig läst något av henne, men alltid velat och jag tycker mycket om DAL. Så den har jag förväntningar på. Sjutti kronor kostade den. (187:- på hemsidan.)

Vidare "Bakakaj", en novellsamling av exilpolsken Witold Gombrowicz. Har bara läst "De besatta" av honom tidigare, en gotisk skräckroman som tydligen inte ska vara typisk för hans författarskap, så det känns spännande. TURteatern i Kärrtorp, Stockholm har haft Gombrowicz-tema i höst och jag har sett ett par pjäser där som varit väldigt bra, så helt bortkollrad är jag inte när det gäller honom. Sjutti kronor för den med. (165:- på hemsidan)

Och slutligen, om jag möjligtvis ljög om det där att jag inte skulle vara bortkollrad så kommer det vara sanning så snart jag läst "Svart ström" av Michal Pawel Markowski, en biografi och uppgörelse med bilden av Gombrowicz och hans livsverk. Endast en tia för den. (hmpf, 30:- på hemsidan)

Julklappen jag köpte (Eva-Brita, sluta läsa nu...) är den snygga utgåvan från 2008 av "Jägarna på Karinhall" av Carl-Henning Wijkmark. Jag har bara läst August-vinnande "Stundande natten" av Wijkmark, men den var väldigt bra. Denna utspelar 1936 och handlar om Hitler och Goebbels, en norsk maratonlöpare och excesser i välhängt vildkött. (105:- på hemsidan)

I övrigt kan jag säga att de hade flera olika titlar från deras snygga Moderna klassiker-serier, alltså både de gula och de svartvita, mer Gombrowicz, Samuel Beckett-trilogin till halva priset, en del konstiga ungdomsböcker jag inte vet vem de trodde skulle köpa till fullpris, en massa kvalitetspocket för tio spänn (samma som förra året, och året före det...), billiga och ursnygga Duras-utgåvor, Bodil Malmsten (men inte nya vad jag kunde se), de postkonstruktiva tegelstenarna "Hoppa hage" 1&2 av Julio Cortázar för en hundring styck, samt en hel hög inbundna "Paus/Play" som jag hackat en del på tidigare, men som faktiskt var bra (ända fram till de sista sidorna som tidigare nämnt. Var tanken att visa hur en psykopat uppfattar världen? I så fall misslyckades detta å det grövsta. Hursomhelst...) Det mesta fanns i enorma kvantiteter, så passa på i helgen.

Rea på Modernista i helgen


Det här tipset kan ni se som min julklapp till er om ni vill. Modernista är ett av Sveriges bästa förlag (även om de hade den dåliga smaken att inte anställa mig när jag sökte jobb där en gång, men det är en annan historia) och de har rea i helgen i deras lokal på Kvarngatan 10 på Södermalm, Stockholm. Det är en årlig jultradition och brukar vara mycket välbesökt, men med massor av billiga kvalitetsböcker, så man brukar kunna gå hem mer än nöjd. Även om man inte kan gå förrän på söndag kan det alltså vara värt ett besök!

Öppetider:
Fre 18/12, 14.00-19.00
Lör 19/12, 10.00-16.00
Sön 20/12, 10.00-16.00

Jag fick inbjudan på Facebook och där står det att den gäller mig plus en vän, men jag har då aldrig sett att de tar någons uppgifter innan de släpper folk, så det är nog bara att dyka upp.

måndag 14 december 2009

Rolig webserie om litteratur (bland annat)

Jag läser ganska få nätbaserade serier, vilket är synd för det finns väldigt många bra därute (sägs det i alla fall, läser inte så många som sagt). Men jag föredrar att hålla det jag läser i näven, framför att sitta framför en skärm, vilket är anledningen till att e-böcker inte heller är något jag planerar att börja använda. "Hark! A vagrant" är dock en väldigt rolig strippserie jag tar mig tid att läsa några gånger i veckan. Upphovsmakaren heter Kate Beaton och hon tecknar (typ) feministiska serier om främst om historia, men också om litteratur, moderna företeelser och sig själv ibland. Varm rekommendation. Här är några strippar ni kanske uppskattar, boknördar.



söndag 13 december 2009

Litteratur - ett opium för folket?


Jag hade en polis i bokhandeln igår. En tvättäkta snut med snutpistol, snutmössa och snutmustasch. Han var dock ganska gammal, en gubbsnut. Han gjorde mig nervös av någon anledning, då han pratade ganska hetsigt, var beväpnad och ville diskutera amerikanska crimeböcker, som Lee Child och Clive Cussler och dom kan jag inte så mycket om tyvärr. Så jag hummande och mmmade mycket. Gav ett litet märkligt intryck skulle jag tro. Han pekade också på Conn Igguldens historiska romaner om Julius Ceasar och sade att han hade läst dem. Jag hummade lite och mumlade fram att ja, de ska ju vara väldigt bra och sedan ville jag säga att folk har sagt att de är beroendeframkallande, men jag var för nervös och fick inte fram ordet. Istället sade jag:


- De där böckerna är som knark – man vill bara ha mer!


Polisen stirrade på mig. Länge. Ingående. Han studerade mig skulle man kunna säga. Jag hummade och mmmade lite till. Backade långsamt bakåt. Samtal över.

Henrik Lange sammanfattar 2009 åt mig

Jag vet att jag har hackat några gånger på serietecknaren Henrik Lange, men hans "X för dig som har bråttom" är så enerverande tråkiga. Däremot är han jätterolig i Svensk Bokhandels tidning, där han kommenterar aktuella bokhändelser. Nu i slutet på året passar det därför att presentera några av hans bästa från 2009. Minns ni dessa episoder?





Hm, är det här lagligt, det jag gör? Dålig på bloggjuridik. Anyway, gå in på SvB:s webbsida och läs fler.

torsdag 10 december 2009

De åtta värsta ur Svensk bokhandels katalog ”Vårens böcker 2010”

I går presenterade jag min tio favoriter ur Svensk bokhandels katalog över vårens böcker, så idag skriver jag istället om de värsta grejerna jag hittat.

1. Kanske är läsarintresset för denna bok inte så liten som jag tror. Men jag tvivlar. (Stockholmia förlag)



2. Ljudböcker av Jo Nesbøs deckare, det var väl på tiden, tänker ni. Men kolla vem de valt som uppläsare. Hopplöst. (Pirat Förlaget)



3. Alltså, jag älskar Ajvide Lindqvists alla böcker, men den här oroar mig lite. Läs handlingen. Dessutom, att skriva om Idol, Myspace och liknande 00-tals fenomen daterar bara böcker snabbare än nödvändigt och om det handlar om någon sorts kritik känns det lite gjort och aningens konstlat. Men vi får se. (Ordfront)



4. Är det här första boken på svenska baserat på ett YouTube-klipp? Mycket möjligt. (Men det är faktiskt ett fantastiskt gulligt klipp, sök på Christian the Lion) (Forum förlag)



5. Sådana här skämtböcker som säljs i videobutiker, bensinmackar och liknande är ofta fruktansvärda och den här är nog inget undantag. Men av någon anledning kan jag inte sluta fnissa när jag ser omslaget. Priset är väl dock i överkant? (Känguru)



6. Someone make it stop… (Nicotext)



7. Ingen hackar på Flygande Jacob on my watch!! (Ruin)



8. Här är det mycket som är intressant. Dels att dryga och osympatiska Marklund skriver en deckare tillsammans med (halv-)respekterade Patterson – vad som är tjusningen med denna Liza kommer jag aldrig att förstå, dels att nyssnämnda Marklund ger ut en bok utan sin egen nuna på omslaget. Börjar hybrisen lägga sig månne? (Pirat förlaget)


Någon som tvärtemot mig ser fram emot någon av dessa titlar? Förklarar er gärna,

onsdag 9 december 2009

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog ”Vårens böcker 2010”

Jag vet att jag var försvunnen från bloggen ett tag, men jag har varit sjuk och trött på att blogga. Men nu är jag tillbaka med en titt i Svensk bokhandels katalog över vårens böcker. I den presenterar så gott som alla Sveriges förlag sina planer för vårens utgivning, men det kostar pengar att annonsera så de större förlagen har förstås råd med mer plats och tvärtom. Utan inbördes ordning, det bästa ur årets katalog:


1. E.T.A. Hoffmans berättelser används av Freud i artikeln Das Unheimliche/Det kusliga, om känslan av olust som kan uppstå när en familjär miljö visar sig innehålla något okänt. Jag behandlade (snarare misshandlade…) Das Unheimliche i en C-uppsats om Poe och har sedan dess varit nyfiken på Hoffman, så detta ser jag fram emot. (Vertigo förlag)


2. Paul Auster är nästan alltid bra och i ”Den röda anteckningsboken” är han ovanligt okonstlad när han berättar om spännande eller tankeväckande episoder ur sitt liv. Han har en sådan berättarförmåga, den mannen. (Lind & Co)


3. Jag önskar att jag kunde ta mig för att läsa Sture Linnés översättningar av grekisk lyrik och prosa, men jag är rädd att jag inte har det i mig. Jag älskar Linnér, som jag skrivit förut, tycker han är den ballaste gubben i världen, så jag borde göra mig den tjänsten att kämpa mig genom hans skrivelser. Fatta att han är över nittio år och fortfarande brinner! (Nordstedt)


4. Jag måste erkänna att jag inte läst något av Gun-Britt Sundström, men jag känner på mig att jag kommer älska henne bara jag gör det. (Nordstedt)


5. Adrian Tomine är en av mina favoritserieskapare. Han gör vanligen vemodiga vardags
skildringar, diskreta, eleganta och stämningsfulla serienoveller. Den här serieromanen är mer rak på sak och lite cynisk, men väldigt bra. (Galago)


6. Sara Stridsberg har jag inte heller läst något av, men har hört så mycket gott om henne. Här bygger hon vidare på Vladimir Nabokovs ”Lolita” som är en av mina favoritböcker, så denna måste läsas. (Albert Bonniers förlag)


7. Alla har väl sett trailern till Spike Jonzes filmversion av barnboksklassikern ”Till vildingarnas land” vid det här laget, annars måste ni ta er till YouTube genast. Dave Eggers, som annars driver fantastiska McSweeney’s, har skrivit manus och denna roman är en utveckling av manuset. Kan vara fantastiskt, men den enda recensionen jag läst var ganska negativ till denna bok. Jag är hoppfull dock. (Forum)



8. …vågar mig inte på någon förklaring till varför jag ser fram emot den här skiten (men här har jag försökt förklara) (Damm)


9. En av mina favoritspökhistorier någonsin är denna moderna klassiker, som delat upp sina läsare i två stridande läger: de som tror att huvudpersonen är galen och de som tror att hon är en hjältinna. Tack Modernista för att ni äntligen ger ut en nyöversättning. Det har ni lovat i rätt många år vid det här laget, men bättre sent än aldrig. (Modernista)


10. Jag höll i ett nytryckt och vackert exemplar av Strindbergs ”Inferno” på en bokrea förra veckan som kostade trettio kronor, men lade det ifrån mig. Ett misstag visar det sig, då dels jag länge varit nyfiken på verket, dels vill läsa originalet innan jag sätter tänderna i magnifika serietecknaren Fabian Göransons version. Tusan. (Kolik förlag)

Det var min lista det. Hoppas ni upptäckt något spännande att se fram emot.

måndag 30 november 2009

Böcker som möter min blick

Hur i hela Helsingland är det meningen att man ska få ro att plugga i ett hem fullt av böcker? Kasta ett öga mot bokhyllan och jag möts av denna trio storögda, stumma bevakare:


Inte bara vill jag så mycket hellre lägga lästid på Grossmans superhjältepastisch, Mare Kandres mörka skildring av att vara barn och Lemmys roliga självbiografi, framför Gösta Bergmans ”Kortfattad svensk språkhistoria”, det är dessutom väldigt obehagligt att ha dem ständigt stirrande på mig. Jag menar:



Möt den blicken, den som vågar.

”I’m going to be a motherfucking wizard!” – Lev Grossmans “The Magicians”


JK Rowlings unga magikernörd Harry Potter blev på kort tid en litterär ikon och hennes bokserie omdefinierade hur bokförlag och allmänhet ser på barns läsande. En av förvaltarna till arvet efter Potter är Lev Grossman med boken ”The Magicians”. Han tar fasta på att många av Rowlings unga läsare hängt med från början och borde åtminstone vara tio år äldre vid det här laget och intresserade av något mer än bara magiska formler och flygande drakar, nämligen sex och droger. Grossmans antihjälte Quentin Coldwater är redan sexton när han får en inbjudan till en skola i magi, vilket betyder att författaren kan skildra en mer passivtaggressiv och destruktiv collegemiljö a la Harvard, jämfört med tama, asexuella Hogwarts. Quentin är dessutom en långt mindre sympatisk huvudperson än Harry (som i och för sig också hade sina sidor), han är egocentrisk, elak ibland och feg.


Boken har en del förträffliga bitar. En mer barnförbjuden version av magi kan utforska dess konsekvenser brutalare och roligare – som när klassen förvandlas till rävar och känner sina djuriska instinkter ta överhanden. Men boken har också många fel och brister. Förutom dess fem huvudpersoner med Quentin i spetsen förblir de andra karaktärerna, skolans lärare, elever, Quentins föräldrar, outvecklade, med endast minst möjliga karaktärsdrag och många bihandlingar lämnas outforskade,


Problemet med Grossmans bok är att han inte tar sina idéer längre, det känns ibland som att han håller tillbaka och inte vågar gå hela vägen. Jag tror möjligtvis att jag hade förväntningar på boken som författaren aldrig hade en tanke på att infria. Han har velat skriva en bok för äldre unga läsare som inte vill släppa Harry Potters värld, men som utvecklats både i person och i läsförmåga. Jag trodde Grossman ville skriva en seriösare uppgörelse med fantasymyter, särskild då Harry Potter och Narnia-sagorna, med jämna delar av pastisch, metafiktion och allvar. Det blir i slutänden bara ännu en fantasyroman för tonåringar och historien följer till stor del de stereotypiska genrereglerna. Bokens tappar dessutom mycket fart i dess andra hälft, men jäklar vilket sista kapitel den levererar. Där räddar han romanen.


För Grossmans historia är ändock läsvärd. Ett gammalt djungelordspråk lyder ”Det värsta som kan hända en människa är att inte få sin högsta önskan uppfylld eller att faktiskt få det” och däri finner vi kärnan i boken. Den handlar om att bli vuxen och inse att det man alltid drömt om kanske inte är allt det som man hoppades på. Hm, lite som den här boken då.

onsdag 25 november 2009

Inglorious basterds av Jack Kirby?


Det här är kanske lite off-topic, men jag måste visa upp de här snygga teckningarna som besvarar frågan om hur det skulle se ut om tecknaren Jack Kirby, pappa till bland annat Iron Man, Hulk, Fantastic Four och andra ikoniska superhjältar, illustrerade en serieversion av Quentin Tarantinos senaste film "Inglorious Basterds"? Konstnären är okänd verkar det som, men mycket skicklig. Spana in:



måndag 23 november 2009

"Män som hatar kvinnor" blir teater



Just när man trodde att hela Steig Larsson-historien inte kunde blir galnare kommer nyheten att första boken "Män som hatar kvinnor" ska bli teater i Danmark! I nära arbete med Stiegs sambo (läs: änka) Eva Gabielsson no less. Hon säger att tanken är att det ska bli "ett teaterstycke om vårt liv i vår tid, precis det som böckerna var tänkta att gestalta från början". Jaha ja, vi får väl se hur det blir med det.

Jag hoppas att teatern, trots att den sätts upp i Köpenhamn, rollbesätter skådespelerskan Lo Kauppi som Lisbeth Salander. Hon borde ha spelar henne i filmen också. Hon är cool, smart och bra.

Innebörden av ett fast bokpris


Mats Söderlund, ordförande i Sveriges författarförbund har skrivit en intressant och viktig, om än aningen spretig, debattartikel i Dagens Nyheter i dag. Söderlund förespråkar ett återinförande av det fasta bokpriset, något som fortfarande finns kvar i ungefär hälften av EU:s medlemsländer, men som i Sverige försvann redan 1970. Ett fast bokpris betyder att bokförlaget själva sätter bokhandelns pris på sina böcker som sedan gäller under en bestämd period. När det 1997 diskuterades kring ett gränsöverskridande fast bokpris inom EU skrevs denna formulering som jag tycker väl sammanfattar idéerna bakom konceptet:


Europeiska Unionen (…) erkänner den betydelse ett antal medlemsstater tillmäter fasta bokpriser som ett medel att i konsumenternas kulturella intresse upprätthålla och främja mångfald och stor tillgång på böcker samt att dessa medlemsstaters nationella myndigheter, på grundval av detta kulturella allmänintresse, har accepterat den begränsning av konkurrensen som ett fast bokpris innebär(.)


Vi ger alltså upp en liten bit av den fria marknaden, men vinner istället ett starkare kulturklimat med alla dess positiva konsekvenser, vilket i alla fall i denna vänsterpojkes öron låter som ett bra byte. Söderlund menar i sin debattartikel att ett fast bokpris är en nödvändighet i en tid som vår, då många bokförlag går på knäna på grund av bokhandelskedjors krav på rabatter, då den smalare litteraturen blir allt mer sjukligt anorektisk och den breda litteraturen allt fetare om rumpan, då bokmarknaden kontrolleras av KF och Bonnierskoncernerna. Ett fast bokpris har varit på tapeten många gånger förut, bland annat i samband med att bokmomsen sänktes 2002.


Söderlund, i egenskap av ordförande för Sveriges författarförbund, talar för landets samlade skribenter och för över diskussionen till drömmen om en digitaliserad svensk bokskatt och förbättrade författaravtal. Han spär inte på orden när han uppmanar Lena Adelsohn Liljeroth till handling:


Under tiden väntar vi på att kulturministern ska sluta fjäska för sin marknadsfixerade chefsideolog, var han nu finns, och börja agera på sin magkänsla för dem som skapar kultur, som jag är övertygad om att hon har. Utmaningen att ge Sverige ett eget digitalt bibliotek borde vara en av de första hon tar tag i. Det kommer att kosta, men är en historisk insats som måste göras nu. Snart har marknaden tuggat sönder hela beståndet. (…) Och hon borde visa det mod och civilkurage som krävs för att återinföra fasta bokpriser.


För mig personligen vore det toppen med ett fast bokpris, för då slipper jag den pinsamma situationen att sälja Dan Brown för omkring hundringen mer än närmsta grannen Pressbyrån. Det är lockpriser, gott folk. De vill få er att köpa dubbeldaim också! Vi får se hur det går, hoppas på en fortsättning på kultursidorna om inte annat.

fredag 20 november 2009

I väntan på ett telefonsamtal, del ett: ”Människor helt utan betydelse”


En vind blåser genom Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse”, en vind som följer huvudpersonen Magnus på hans promenader genom Stockholm, den 6 juli 1998. Den rasslar i träden ovanför honom, följer honom likt en fläkt in på posten. Vinden blir dammoln som slår upp kring honom, en bris genom grenarna över honom, vinden för med sig en doft av svett, den skingrar molnen på himlen. Det är en förändringens vind, men Magnus vågar aldrig följa dess väg. Han är hopplöst fast i det förflutna.


Han saknar den tid då hans flickvän ännu älskade honom, då han hade en karriär inom reklam och tv, en tid då han fortfarande hade hoppet kvar. Istället flanerar han nu runt i huvudstaden, går på misslyckade jobbmöten, ansträngda luncher som han inte har råd med, väntar på ett telefonsamtal från sin älskade Josefin som varit på semester en vecka och fortfarande inte ringt. Ett samtal som aldrig tycks komma.


Överallt träffar han människor som trycker ner honom med hjälp av sina yrkesframgångar, attityder, pengar. Magnus är blind för tomheten bakom dessa statussymboler, betydelselösheten i dem. Han är för rädd för att känna vinden i ryggen och lämna denna värld bakom sig. Han grunnar kring sina gamla drömmar som han inte kan släppa:


Rädslan har varit som en mur mellan mig och alla andra. Förstört, hindrat mig att få så mycket av det som jag velat ha, velat göra. Nu spelar det ju ingen roll. Nu är ändå allt borta på något sätt.


Det finns mycket som förblir osagt i den korta romanen. Magnus upplevde någon slags trauma i barndomen som aldrig förklaras, han hämtar ut ett märkligt brev på posten fyllt med sedlar han inte kan använda. Läsaren får dra sina egna slutsatser. Överhuvudtaget är det något av en litotes till roman. Inga stora gester har lagts till för effekt, utan allt onödigt är bortskrapat från både berättelse och språk.


Johan Kling är främst känd som regissör och har skrivit och regisserat filmen ”Darling”. Magnus i romanen liknar hans tidigare karaktärer i det att han är nästan olidligt mesig ibland, aldrig vågar stå upp för sig själv och körs över av människorna runt honom. Det finns hela tiden svärta bakom humorn på karaktärernas bekostnad och alltid en stark sympati. Det är då och då ganska deprimerande och frustrerande läsning, man vill ruska om karaktärerna och skrika skärp er! till dem, men det går ju inte. ”Människor helt utan betydelse” är en liten pärla till roman, anspråkslös men ack så smärtsam och vacker. READ IT.