Bokfrågornas ABC: Bokstaven D

Går ju inte jättebra med inlägg i bloggen så här i stressade december, men här är i alla fall ett svar på Lilla O:s senaste formulär.

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?

Jag gillar att läsa långa deckarserier, som följer samma karaktärer genom en rad böcker. Jag läser dem ofta på sommaren, en efter en i rask följd. Så gjorde jag med Nesbös Harry Hole-böcker, Stieg Larssons Millennium-trilogi och Dennis Lehane Boston-kvintett. Lehane ligger också bakom min all-time favoritdeckare och en av mina val av bästa böcker alla kategorier: ”Mystic River”. Den boken har förbanne mig allt jag önskar av en spänningsroman: ett smart upplägg, trovärdiga karaktärer, bra språk, spänning och dramatik. Alltså, jag grät som ett barn ibland. Sympatiske Lehane är både min favoritförfattare och favoritperson.

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?
Jag är väldigt förtjust i Becketts ”Endgame”, ett absurdistiskt drama om den blinde och sjukt enerverande Hamm och hans prövade tjänare Clov, som lever ett repetitivt liv i en närmast post-apokalyptiskt värld. Hamms åldrade föräldrar bor i en varsin papperskorg och dyker upp då och då och minns bättre tider. Pjäsen är märkligt berövad av tydlig mening och moral, vilket bara gör den desto mer tankeväckande och engagerande. När jag pluggade engelska skrev jag en uppsats där jag försvarade tesen att "Endgame" handlar om föräldraskap och att Hamm egentligen är far till Clov. En teori jag kanske inte skulle stå bakom idag. Pjäsen skulle sättas upp på Stockholms stadsteater med Dan Ekborg och Johan Ulveson i huvudrollerna 2007, men premiären sköts upp och till slut bidde det inget tyvärr.

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?

D som i ”Dexter” passar ju bra. Har de första två böckerna av Jeff Lindsay någonstans (de med de suggestiva titlarna ”Darkly Dreaming Dexter” och ”Dearly Devoted Dexter”), men har ännu inte läst dem. TV-serien har en härlig b-filmskänsla och min flickvän tycker jag liknar Michael C Hall ibland, så jag är nöjd.

4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
Förrförra året gjorde jag julkort av bilder från David Petersens fantastiska serie ”Mouse Guard: Winter 1152”. Den handlar om en värld bortom människans synfält, där medeltida musriddare kämpar mot ormar, ugglor och andra monster. Serien är helt otrolig, men låter rätt fånig när man berättar om den. Kolla in bilderna istället:

Ja, och god jul!

Dennis Lehanes Boston: Inte en plats för några tepartyn - Del 2

Här är del två i min genomgång av Dennis Lehanes deckarserie. Del ett hittar du här.

#4 ”Gone, baby, gone”
Bäst hittills i Kenzie-serien! Väldigt spännande om en liten tjej som kidnappas. Eller ja, mest handlar det så klart om Kenzie och Angie. Bokens karaktärer fortsätter intressera mig, plotten är gripande och faktiskt tankeväckande, med tillräckligt med vändningar, sidospår och humor för bra driv.

Den blev film 2007 regisserad av Ben Affleck, som jag hyser stor hatkärlek till. Här har jag hittat en bild på honom ”on set” och han hade tydligen odlat skägg och såg ”seriös” ut. Go, Ben, go!


# 5 ”Svart nåd”
Sista boken om deckarna Kenizie och Gennaro! Och Lehane lyckas bra med avsluta serien. Den här gången handlar den om någon jäkla galning som håller på med att förstöra livet för folk ända tills de tar sina liv. Riktig galning, som sagt. Men är allt vad det ser ut att vara? Hm… Det ryktas att Lehane skriver på en sjätte bok, men än så länge är det bara rykten.

Sammanfattning:
Jaa, nu har jag plöjt igenom Kenzie/Gennaro-serien och vad har jag att säga? Vad minns jag? Mycket rännande fram och tillbaka. De äter inte lika många smörgåsar som i Stieg Larssons böcker. Hon Gennaro har man fått beskriven för sig några gånger, hon verkar snygg. Kenzie är Ben Afflecks brorsa.

Dennis Lehanes Boston: Inte en plats för några tepartyn Del 1

Dennis Lehane är min favoritförfattare alla kategorier, han delar första plats med Paul Auster. Med sina böcker om privatdetektiven Patrick Kenzie tecknar han bitterljuva porträtt av dagens Boston, stadens irländska befolkning och dess undre värld. Det är våldsamma deckare med puls och driv, men med hjärtat på rätta stället. Historierna handlar om människor av kött och blod och Lehane lyckas få läsaren att sympatisera med de galnaste karaktärer. Det är en värld av dubbelspel, gängkrig och mord, men också vänskap, kärlek och den enskilda människans kamp mot världens orättvisor. Här följer de anteckningar jag gjorde när jag läste dem första gången, kort efter att jag upptäckt deckarens förföriska sirensång genom Stieg Larsson:

#1 “En drink före kriget”

Det här är första boken om privatdeckar’n Patrick Kenzie och hans tjusiga partner Angie Gennaro. Det är tydligt att Lehane har blivit en skarpare författare med tiden, så här i början är det lite svajigt ibland, men klart spännande. Författaren tar tydlig vänstersvängd ställning i denna historia om gängkrig i Boston, vilket känns sympatiskt. Mycket humor, vilket inte bara är ett plus – humorn är ganska barnslig.

Det handlar om rasism, gängkrig, ungar som råkar illa ut och supertrassliga relationer. Elaka farsor. Jag gillar att det är mycket pang-pang och fart. Det uppskattade jag inte lika mycket förr om åren. Vad håller jag på att förvandlas till?

#2 ”Mörker, ta min hand”

Vid det här laget har Lehane fångat mig i sitt nät och jag kan omöjligt släppa den här bokserien. Den är som bacon med vispad grädde för mig! (En gång på en buffé såg min syster en stor tjock man äta denna rätt från himlen. Han såg ledsen ut.) Nu är det seriemördardags! Äntligen! Kunde ge mig på att Patrick Kenzie skulle bli inblandad i denna blodiga soppa (en annan höjdare från buffén?), vare sig han ville eller inte. Lägg till lite filosofiska funderingar om våld, detaljerade skildringar av våldshandlingar och några ovanligt våldsamma karaktärer, så har vi en bok som den nya deckarälskande jag slukar. Han skrämmer mig, detta nya jag, men likt mannen som äter bacon med grädde – gud hjälpe mig – jag kan inte sluta.

#3 ”Sacred”

Första Lehaneboken jag är besviken på. Den har inte alls lika många spänningsmoment, är förutsägbar och lite långtråkig. Aningen sexistisk också, och man blir trött på alla beskrivningar av snygga tjejer som dyker upp titt och tätt. Förstår inte vitsen med det riktigt. Känns bara gubbsjukt.

Ibland var den väldigt spännande, med det här med ”allt är precis tvärtemot vad läsaren tror ”känns trött. Jag måste fråga mig om jag nu har för höga förväntningar, förstått att alla deckare ser i princip likadana ut i uppbyggnad eller om detta bara råkade vara Lehanes sämsta. Får se hur nästa är helt enkelt.

Snart kommer del två av min genomgång!