Jaa ni, Hans Arnold gick bort i veckan. Förstås väldigt tråkigt. Jag skrev om honom, och hur hans klassiska illustrationer fortfarande påverkar mitt liv, för ungefär ett år sedan här, här och här. Och nu är han alltså borta.
I ett av mina inlägg visade jag bilder från antologin Spöktimmen (1971), en skräcknovellsamling för barn och ungdomar, som var rikt illustrerad av bland annat Arnold. Bilderna väckte många minnen från min barndom och flera läsare uttryckte samma sak. Som av en slump fann jag i går (på självaste Halloweenafton no less!), i en av antikvariatets dammigaste bokhyllor, ett exemplar av Nya Spöktimmen (1987), en reviderad upplaga av den klassiska skräcksamlingen. Hans Arnolds klassiska omslagsbild är ersatt av en mindre suggestiv dito av Jan Gustavsson, vissa berättelser saknas, andra har tillkommit, en del illustrationer har bytts ut. Däribland bilderna till, ni gissade det... Gabriel-Ernst.
Det intressanta är att det fortfarande är Hans Arnold som ritar - han har fått bidra med nya illustrationer till samma novell! Långt från unikt, javisst, men Arnolds skildring av varulvspojken Gabriel-Ernst är för mig lika ikonisk som hans porträtt av varulvsungen Ulf. Alltså inget som går att ersätta bara så där.
Jag skulle önska att jag nu kunde skriva att Arnold lyckas övertyga mig om motsatsen, att hans nya bilder sätter samma spår i mig, väcker samma känslor. Naturligtvis är det ett omöjligt uppdrag, jag har vuxit upp med originalbilderna, jag var barn när jag såg dem första gången. Jag kan inte se på dem objektivt. Meeen... om jag ändå ska försöka göra just det, se på bilderna med nya ögon, så ser jag ändå någonting särskilt i dem De väcker en sorts primitiv skräck, en skräck för det otämjda, för mötet mellan natur och kultur, för det uråldriga djur som fortfarande existerar inom den civiliserade människan. I Gabriel-Ernsts tomma blick möter vi vår egen, men den del av oss vi skjuter undan, den vi hoppas kunna kontrollera genom industriell utveckling och tekniska framsteg. I novellen släpper Van Chele in detta odjur i sitt hem, lurad av dess mänskliga uppenbarelse, men Gabriel-Ernst är inte en människa, utan hennes otyglade, djuriska sida. Han gömmer sig i den upplysta och civiliserade människans skepnad, men inom honom sover odjuret. "There is a wild beast in your woods" börjar berättelsen. Hans Arnolds teckningar påminner mig om att i våra inre skogar ruvar ett vilddjur inom oss alla.
Hehe, kom ifrån ämnet lite grann i all effektsökeri. Jag ska ju visa de nya bilderna. Så här ser i alla fall originalbilderna ut: 
Och detta är illustrationerna från 1987: 
Nej, dessa bilder rör inte upp samma saker inom mig, inte i närheten. De är väldigt mycket snällare, mer sagobetonade och har inte alls samma speciella känsla. Det var egentligen allt jag hade att säga om det.
...a bleeding disgrace! Inte nog med att serier aldrig tycks få en beständig placering i biblioteket (bibliotekarien såg sig förvirrat om när jag frågade, "Eh, där uppe är dom väl nuförtiden?" sade hon till slut och pekade osäkert upp på andra våningen), de är dessutom slarvigt och oinspirerat uppställda. Visst, de måste jobba alfabetiskt, vilket naturligtvis försvårar kreativ skyltning, men roligare än så här kan det väl se ut:
Dessutom, kom igen: en skralt fylld hylla och en vagn? När det publiceras så mycket kvalitetsserier just nu? Bättre kan ni, stadsbibblan. Visst finns Serieteket i närheten, men ni borde vara sinnebilden för det moderna storstadsbiblioteket.
Däremot har de just nu en fin serieutställning, Mus Mouse Maus, men varför inte skylta lite serie i samband? Me no understand.
Jag var och såg ett uppträdande på Operan som det vore sorgligt om ni missade. Poeten och amatörbrottaren Daniel Boyacioglu, som jag tidigare främst förknippat med en käft rinnande av snus, har skrivit en opera tillsammans med kompositören Paula af Malmborg om brottaren Mikael Ljungberg, som tragiskt tog livet av sig 2004. Med reservation för att jag ingenting kan om opera, det var en fantastisk föreställning! Den handlar om hur det är att leva med, och leva med någon som lider av, depression. Föreställningens Mikael har gått från att vara king of the world med sina OS-guld, till att vilsen placera sig i soffan, framför TV:n. Hans fru gör sitt bästa för att trösta, peppa och ibland låtsas som det regnar. Vardagsdramatik blandas med den högtravande konstformen opera - lysande!
Förutom dessa två rör sig Boyacioglu själv på scenen, som dramats joker, fäller kommentarer utan möjlighet att påverka, osynlig för de övriga. I stället antecknar han ständigt i sitt block, som en författare som söker saftigt material till sin pjäs. "Sade du 'jag hänger min medalj som en snara kring min hals' eller 'kring halsen'?" frågar han känslokallt Mikael. När den store brottaren slutligen somnar in, efter att ha svalt en burk tabletter, händer det dock något med jokern. Författaren inser allvaret, "Ser du inte att han är död? Mikael är död!" skriker han till den ovetande hustrun. Om jag inte visste bättre (för det gör jag), skulle jag tro att Boyacioglus samvete vaknar, för sent - det är ju trots allt bara sex år sedan Ljungberg dog.
Däremot har jag ju vissa kontakter på Operan (jorå...) som berättat att arbetet med föreställningen haft Ljungbergs familjs välsignelse och att de varit i nära kontakt med dem hela tiden. Expressens och Svenskans recensioner gör mig alltså lite förvånad. Gladare blev jag av Maria Schottenius recension i i dagens DN (hittar den ej online) som verkar ha bättre koll på situationen och som var betydligt mer positiv.
Nu satt jag tyvärr inte med något eget anteckningsblock under föreställningen, så det är bäst att sluta analysera innan jag säger något som är helt uppåt väggarna. Detta kan jag dock lova: Musiken är inspirerad, dramatisk och ibland rolig faktiskt. Operasångarnas insats är imponerande, särskilt Marianne Hellgren Staykov som gestaltade ångest med sin röst på ett sätt jag aldrig hört förut och som slet i min lilla själ. Boyacioglus text är smart och berörde. Alltihop var jäkligt gripande. Fan, är det det här som är modern opera så vill jag se mer.
Spelas till tredje november. Läs mer här. Återigen, synd om ni missar.
En annan grej jag kom att tänka på: i dag såg jag en rolig, men väldigt rar, syn på tunnelbanan. En medelålders man med lite nördig stil satt och läste Neil Strauss The Game, som dels handlar om hur den mesige författaren infiltrerar ett semi-professionellt raggargäng i Los Angeles och snabbt blir mästarraggare, dels innehåller en hel del handfasta raggarknep och tekniker. I alla fall, mannen satt och läste boken med en penna i handen och strök under viktiga partier... Hehe, mycket målmedvetet. Tyvärr tror jag att han är lite sent ute. Har inte alla kvinnor tröttnat på negging, pajaskonster och allt vad det nu var Strauss rekommenderade?
Stringhyllan lade fram en intressant iakttagelse i en kommentar till mitt förra inlägg. Hon lade märke till hur otroligt ful min utgåva av Strindbergs Inferno är, speciellt typsnittet stack henne i ögonen. Bloggens trogna läsare minns naturligtvis (naturligtvis!) hur krossad jag var efter att ha avstått från att köpa en fin utgåva av boken på en bokrea och undrar väl nu: Är detta vad som kom i stället?
Jag kan lätta er oro med att avslöja att denna bok är lånad på bibliotek. Den ska lämna lägenheten så fort sista ordet är läst, tack gode gud. Men man kan ju fråga sig vad Klassikerförlaget egentligen tänkte med detta omslag. Skrikig gul färg och sedan INFERNO i bloddroppande Halloween-bokstäver. Ett försök att locka yngre läsare månne?
Jag ska i och för sig inte uttala mig om typsnitt efter att ha fått en vass kommentar på mitt inlägg om Henrik Lange, där en anonym läsare (...Lange själv?) läxade upp mig både när det gäller serieteckningar och användandet av typsnittet Comic Sans. Så här i efterhand är jag chockad själv. Avskyr också Comic Sans with a vengeance. Till mitt försvar, jag ritade i MS Paint där detta typsnitt är förvalt och jag kunde inte lista ut hur man ändrade. Men egentligen finns inga undanflykter. Skämmes, både Klassikerförlaget och Illusionernas blogg!
Uppdatering 2010-10-15: Nu har jag fått förklarat för mig (av min tjej) varför Strindberg-omslaget inte alls är fult, utan roligt och fint. Hon var så övertygande att jag nu har ändrat mig. Det är ett rätt fint omslag, men jag tycker fortfarande typsnittet känns väl Microsoft Word anno 1994.
De senaste veckorna har jag haft annat att göra än att sitta med näsan i en bra bok (har suttit med näsan i kurslitteratur), men i lördags hade jag inte mycket till val. Jag hade köpt en ny taklampa, som det stack ut tre små kablar ur. Jag hittade rätt plats åt två av dem i taket, sedan tänkte jag 'vad är det värsta som kan hända', gjorde en knut på den tredje kabeln och kopplade in lampan. Varpå strömmen gick i lägenheten. Naturligtvis. Inget jag gjorde fick igång strömmen igen, utan jag var tvungen att ringa jouren som lovade att komma någon gång under lördagskvällen, men att det kunde dröja ett tag. Jag fick gott vänta. Utan tv, internet eller musik, utan att kunna lämna lägenheten vände jag mig till vännen som aldrig sviker, mannen man kan lita på: August Strindberg...
I det svaga ljuset från fyra värmeljus läste jag så Strindbergs Inferno och mer passande läsning kunde jag väl inte ha hittat. I Inferno lider författaren av förföljelsemani och ångest, ser tecken i det vardagliga, ansikten i skuggor och känner varsel för ondska överallt. Fascinerande läsning och som den lilla räddhare i mörkret som jag var kunde jag känna igen mig i Strindbergs oro. Vem är det som kurar i hörnet? Jaha, en fåtölj. Vad var det där knakade? Jaha, jag tuggade på ett chips? Vad är det för märklig känsla jag har i kroppen, försöker grannarna tortera mig? Jaha, jag är törstig. Så där höll det på.
Allra värst var det när jag började märka alla bokens blinkningar till Dantes Den gudomliga komedin. Kapiteltitlar som Helvetet och Beatrice, Vergilius nämns har jag för mig, Strindberg skriver att han nu stod bortom sin levnadsbanas mitt, och så vidare. Inget märkligt säger ni, men då säger jag: vilken bok tror ni jag hade köpt för en tjuga på Myrorna dagen före? Slump säger ni, föraning säger jag och Strindberg.
Vad låg då bakom de Övre Makternas beslut att jag skulle spendera kvällen med Inferno? Ska jag ta vid efter Den Store Författaren och försöka tillverka guld? Ska jag ta nästa plan till Paris, där stora delar av boken utspelar sig och några vänner just för tillfället (slump?) bor ? Eller ville de bara att jag skulle få fingret ur och läsa mer Strindberg inför mitt kommande yrkesliv? Fabian Göranssons serieversion av Inferno, som jag f. ö. fick i födelsedagspresent av vännen som nu är i Paris (slump?), står fortfarande oläst i hyllan, kanske tyckte gudarna att jag var en lat och otacksam jävel? Vi får se, jag fortsätter leta tecken...
Och detta är illustrationerna från 1987: 
Nej, dessa bilder rör inte upp samma saker inom mig, inte i närheten. De är väldigt mycket snällare, mer sagobetonade och har inte alls samma speciella känsla. Det var egentligen allt jag hade att säga om det.
