Gabriel-Ernst, new and improved?

Jaa ni, Hans Arnold gick bort i veckan. Förstås väldigt tråkigt. Jag skrev om honom, och hur hans klassiska illustrationer fortfarande påverkar mitt liv, för ungefär ett år sedan här, här och här. Och nu är han alltså borta.

I ett av mina inlägg visade jag bilder från antologin Spöktimmen (1971), en skräcknovellsamling för barn och ungdomar, som var rikt illustrerad av bland annat Arnold. Bilderna väckte många minnen från min barndom och flera läsare uttryckte samma sak. Som av en slump fann jag i går (på självaste Halloweenafton no less!), i en av antikvariatets dammigaste bokhyllor, ett exemplar av Nya Spöktimmen (1987), en reviderad upplaga av den klassiska skräcksamlingen. Hans Arnolds klassiska omslagsbild är ersatt av en mindre suggestiv dito av Jan Gustavsson, vissa berättelser saknas, andra har tillkommit, en del illustrationer har bytts ut. Däribland bilderna till, ni gissade det... Gabriel-Ernst.

Det intressanta är att det fortfarande är Hans Arnold som ritar - han har fått bidra med nya illustrationer till samma novell! Långt från unikt, javisst, men Arnolds skildring av varulvspojken Gabriel-Ernst är för mig lika ikonisk som hans porträtt av varulvsungen Ulf. Alltså inget som går att ersätta bara så där.


Jag skulle önska att jag nu kunde skriva att Arnold lyckas övertyga mig om motsatsen, att hans nya bilder sätter samma spår i mig, väcker samma känslor. Naturligtvis är det ett omöjligt uppdrag, jag har vuxit upp med originalbilderna, jag var barn när jag såg dem första gången. Jag kan inte se på dem objektivt. Meeen... om jag ändå ska försöka göra just det, se på bilderna med nya ögon, så ser jag ändå någonting särskilt i dem De väcker en sorts primitiv skräck, en skräck för det otämjda, för mötet mellan natur och kultur, för det uråldriga djur som fortfarande existerar inom den civiliserade människan. I Gabriel-Ernsts tomma blick möter vi vår egen, men den del av oss vi skjuter undan, den vi hoppas kunna kontrollera genom industriell utveckling och tekniska framsteg. I novellen släpper Van Chele in detta odjur i sitt hem, lurad av dess mänskliga uppenbarelse, men Gabriel-Ernst är inte en människa, utan hennes otyglade, djuriska sida. Han gömmer sig i den upplysta och civiliserade människans skepnad, men inom honom sover odjuret. "There is a wild beast in your woods" börjar berättelsen. Hans Arnolds teckningar påminner mig om att i våra inre skogar ruvar ett vilddjur inom oss alla.

Hehe, kom ifrån ämnet lite grann i all effektsökeri. Jag ska ju visa de nya bilderna. Så här ser i alla fall originalbilderna ut: Och detta är illustrationerna från 1987: Nej, dessa bilder rör inte upp samma saker inom mig, inte i närheten. De är väldigt mycket snällare, mer sagobetonade och har inte alls samma speciella känsla. Det var egentligen allt jag hade att säga om det.

Ladies and gentlemen, I give you… Gabriel-Ernst

Som jag skrev här, så finns det vissa bilder som man såg i sin barndom som aldrig slutar påverka en. Omedvetet eller högst medvetet lever de kvar i en, vilket kan ta sig uttryck när man minst anar det. Jag skrev i mitt tidigare inlägg om en bild i en serietidning som av någon anledning skrämde mig och att jag nyligen insett att det beror på att bilden påminner mig om en illustration av Hans Arnold som brukade sätta skräck i mig som barn. En illustration till berättelsen om… Gabriel-Ernst. Då hade jag inte tillgång till sagoboken, och kunde därför inte visa bilden, men med min storasysters och min pappas förenade krafter ligger den nu bredvid mig. Och därmed kan jag nu presentera… Gabriel-Ernst.

Naken som den dag då han klöste sig ut ur sin moders buk! Jag var orolig att bilden inte alls skulle likna den i Blair Witch-serietidningen, men likheten är faktiskt slående.

Inte undra på att jag var livrädd. Här är en annan bild på det lille psychot.

Han har även berövat mig nöjet i att nakenbada. Är livrädd.

Hans namn… Gabriel-Ernst. Nu finns han i ditt huvud också. För alltid, för alltid, för alltid…

Jag längtar novellen som barn jag blev skrämd ihjäl av

När jag var liten hade vi en antologi som samlade skräcknoveller och spökhistorier, illustrerade av Hans Arnold. Min och min storasysters favorit var ”Gabriel-Ernst”, en historia om en pojke som hittas naken i skogen och tas om hand av en snäll äldre man, men det borde han ha låtit bli, gubben. Känn på namnet… Gabriel… Ernst… Skickar fortfarande kårar längs min ryggrad. Boken har jag inte sett på år och dagar, men både historien och Arnolds fantastiska teckningar har bitit sig kvar. Om det är någon som har boken och vill skanna in bilderna vore jag evigt tacksam.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hitta historien igen, då jag inte mindes författarens namn, men tack vare lite Google-magi är vi nu återförenade. Och det är en bra historia. Läs den i sin helhet här.

Historiens brittiska författare heter Hector Hugh Munro (1870-1916), men skrev under pseudonymen Saki. Han kallas novellens mästare och häcklade sin samtid med sina vassa och makabra historier. Han dog i första världskriget, offer för en tysk prickskytt och hans sista ord sägs, ironiskt nog, ha blivit ”Put that bloody cigarette out!”.

Det jag försöker komma fram till är två saker. Jag kom att tänka på Gabriel-Ernst, då jag planerade ett blogginlägg om skräckserietidningar och skannade in denna bild från en fantastiskt läskig serieantologi som byggde vidare på myterna i filmen ”The Blair Witch Project”:

Jag har alltid tyckt den bilden är så sjukt skrämmande och har aldrig förstått varför. Nog för att det är något primitivt otäckt med människor som beter sig som djur, en styggelse skulle nog bibeln kalla det. Men jag insåg plötsligt var jag sett bilden tidigare. Den påminner starkt om en av Arnolds illustrationer av Gabriel-Ernst! Bilden har bitit sig kvar i mitt minne och kan fortfarande påverka mig. Otroligt. Ett barns starka upplever och fantasier fortsätter verkligen influera hela livet. (Jag förstår att detta skulle bli starkare om jag faktiskt hade Arnolds originalillustration att visa upp, men ni får tänka er in istället.)

Den andra saken jag tänkte på är att det är märkligt att historien skrämde mig så. Jag missförstod nämligen historiens upplösning som barn och trodde att Gabriel-Ernst faktiskt räddat den där lilla ungen från att drunkna. Varför var jag i så fall så rädd för honom? Måste vara Hans Arnolds fel…