Shameless

Visst, det kan verka som att jag är en liten djävel i dag som endast försöker få min årsstatistik över inlägg att se bättre ut och jag vet att jag har tipsat om henne förut (senast i förra inlägget...) , men alltså Kate Beatons Hark, a vagrant är så jäkla kul! Läs hennes versioner av litterära klassiker: Robinson Crusoe, Dracula, och så vidare. Väl värd din tid.

Bokenkät de luxe - bättre sent...?

Några veckor för sent svarar jag nu på Bokbabbels fjärde söndagsenkät de luxe. Vissa av frågorna har jag svarat på förr, så jag har tagit bort några stycken.

1. Din kvinnliga favoritkaraktär?

Vampyren Eli i Låt den rätte komma in. Hehe.

2. Favoritnovell eller novellsamling?

The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman. Serie hittad här.

3. En bok som gjorde dig besviken?

2010 var full av besvikelser. Dennis Lehanes Moonlight Mile var till exempel inte särskilt bra.

5. Favorit romance-bok?

Skulle jag räkna som en av mina guilty pleasures om jag inte hatade det uttrycket with a vengeance. Spider-Man loves Mary Jane är en Spindelmannen-serie som fokuserar enbart på såpoperaaspekten av superhjältandet, med en tonårig Mary Jane i fokus som suktar efter hjälten Spider-Man och undrar varför nördiga men rara Peter Parker ständigt ursäktar sig från deras samtal. (Svar: Han är ju Spider-Man!!!!!!!) Som O.C. eller Gossip girl i serieform, roligt skrivet, gulliga teckningar.

7. Favoritcitat? (Ur vilken bok?)

Bara en av tusen fantastiska repliker. Ur Scott Pilgrim vs The World av Bryan Lee O’Malley

9. En bok du önskar fler människor hade läst?

Välkommen till paradiset av journalisten Jennie Dielemans och fotografen Shahab Salehi handlar om hur massturismen urholkar samhällen, utnyttjar urbefolkning och urlakar naturen. En spännande och skrämmande uppgörelse med allt från backpackers till all inclusive- och sexturister!

10. En karaktär du bäst kan relatera till?

Jag känner mig ibland som tomten i Viktor Rydbergs berömda dikt. Jag brukar också lalla omkring mitt i natten när alla sover och ensam grubbla över döden. Ge djuren foder. Stå och stirra på min husbonde som sover.

11. Bästa öppningsscenen i en bok, vilken?

Ur Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons

12. Mest överraskande twisten eller slutet?

Den i Dennis Lehanes Shutter Island är rätt svårslagen.

13. Favorittitel?

Worst song, played on ugliest guitar tycker jag är en otroligt kul titel.

15. Din absoluta favoritbok ever?

Det får bli Paul Austers Illusionernas bok.

Och du! Gott nytt år!

Ordnötter

I förrgår publicerades i DN ett kort reportage om 2010 års nya ord, såsom Wikiläcka (hemliga uppgifter som hamnar på Wikileaks), bloppis (loppmarknad på sin blogg) och köttklister (you don't wanna know). I samband med texten var fyra "vanliga människor" intervjuade om vilka nya ord just dom börjat använda under året. Svaren är, ja intressanta:
Väldigt roliga och irriterande svar från nästan alla! Uppenbart är att synen på språkförnyande en generationsfråga. Philip tjugo år verkar positivt inställd till nya ord, medan Kåre 94 år och Ingrid 62 år har gått vilse i tanken att svenska är ett språk rent från influenser utifrån. Vi kan därför ur en etymologisk synvinkel se på delar av Ingrids svar, för att se hur mycket "svenska" hon själv pratar:

"Vi tappar vårt svenska språk när vi börjar ta in främmande ord"

Tappar: Ursprung grekiskans dapáne (utgift, slöseri)
Språk: Västgermansk synonym till fornnordiska tunga, ersattes under 1500-talet.
Börjar: Från fornsvenskans böria
Främmande: Fornsvenskans fremmend (avlägsen), avlett i betydelse efter influens från engelskans from
Ord: Från germanska wurða, se även eng. word, ty. wort, osv.
(Källa: Svensk etymologiskt ordbok)

Äsch, det blev inte så starka bevis som jag hade hoppats på, men det tog så lång tid att jag måste ha kvar det. Ni förstår idén bakom... Hursomhelst, det är en väldigt tråkig inställning till det svenska språket och jag hoppas att skolan nuförtiden uppmuntrar barn till att utveckla sitt eget och vår lands språk med lån och stölder.

Guldstjärna får naturligtvis Elena som under året lärt sig orden (men inte när de passar att användas) lagom och avvakta. Två genomsvenska ord, n'est-ce pas?

Om du inte fattar hur coolt detta är...

... så har du missat en hel del här i livet. Alan Moores Miracleman är en av de mest hypade serier som finns i västvärlden. Serien startade redan på fyrtiotalet, men de intressanta serierna är de som skrevs under en period på åttiotalet av Alan Moore (innan han skrev Watchmen, Swamp Thing, osv.). Serien har varit inblandad i en mycket komplicerad rättighetsaffär och har inte varit i tryck sedan tidigt nittiotal, varför den är nästan omöjlig att få komplett, speciellt i Sverige, utan att lägga ut riktigt stora pengar. Nu sitter tydligen Marvel (som för övrigt var företaget som tvingade hjälten att byta sitt namn från Marvelman till Miracleman) på rättigheterna, men det är fortfarande oklart om de har rätt till Moores material. Hittills har vi bara sett nytryck av originalserierna från fyrtiotalet.

Del ett och tre hittade jag för kanske fem år sedan på Serieboden i Gamla stan för endast 59 kronor styck! För någon månad sedan hittade jag slutligen, efter att spenderat all vaken tid sökande, del två på Tradera för en hundring och lite växel. Bok ett och två har förvarats hemma hos mina föräldrar, men nu efter julhelgen är trion äntligen tillsammans. Nu ba: Läsa!

Mina egna "Bättre BokTitlar"

Jag har så jädra mycket extra tid över under jullovet att jag bestämt mig för att hålla mitt löfte och bidra med några egna Better Book Titles.

Roligt? Tråkigt? Jag har ingen aning. Har helt ärligt tappat koncepten nu för tiden...

Bättre boktitlar

Jag vill idag tipsa om sidan Better Book Titles som ger böcker de titlar de egentligen förtjänar. Väldigt roligt! Här är några exempel:



Om jag inte hade så bråttom till jobbet, skulle jag hitta på några egna. Kanske i kväll...

Jag är en tråkig tomte

I år får ni en likadan julklapp från mig som förra året: ett tips om Modernistas rea. De har realisation lite väl ofta nuförtiden, så det är i princip alltid samma grejer. Dessbättre handlar det om kvalitetslitteratur rakt igenom (men några få undantag), så glada miner nu allihop!

Ni hittar dem på Kvarngatan 10 och rean pågår följande tider:

Onsdag -fredag 15-17/12, kl 15–19
Lördag- söndag 18-19/12, kl 11–16
Måndag-torsdag 20-23/12, kl 15–19

Ta med cashmoney! Och akta er för den vattenfyllda vallgraven!

Lehane-recension från en arg en

Nu klämde jag fingrarna i dörrjäveln precis när jag skulle blogga, men om jag inte tillåter mig själv att skriva följande recension med vänsterhanden (bildligt talat, inte bokstavligen) så blir boken aldrig nånsin skriven om.

Moonlight Mile av Dennis Lehane är författarens återkomst till deckarparet Kenzie och Gennaro. Jag var otroligt laddad inför denna, speciellt när jag en bit in i läsningen insåg att boken var en direkt fortsättning på Gone, baby, gone, en av Lehanes allra bästa deckare. Men ni vet vad man brukar säga om förväntningar, att de är som vinterhala vägar. För de... de kan... ibland måste de... grusas... Eller måste, ibland är det nödvändigt. Fick jag ihop den liknelsen? Typ?

Den var i alla fall inte särskilt bra, boken. Kommer knappt ihåg vad den handlar om, vilket aldrig är ett gott tecken, men Lehane tar hursomhelst åter upp det moraliska dilemma Patrick Kenzie mötte i slutet av Gone. I den nya boken ställs han till svars för sitt val, vilket låter som en spännande idé i teorin. Tyvärr känns det som ett evigt malande av samma sak om och om igen. Lite väl självupptaget. Det är som att Lehane antar att vi läsare, likt Kenzie (samt författaren antar jag), gått runt med den där frågan i huvudet ända sedan vi första gången läste Gone. Åh, vad skulle jag ha gjort? Hur skulle jag handlat? Visst gav boken mig ett visst mått av huvudbry, men kom igen?! Det här var ju år sedan. Jag undrar om det handlar om att författaren själv ändrat åsikt? I boken är det tydligt vilka negativa konsekvenser Kenzies val förde med sig.

Lehanes karaktärer är mer endimensionella än vanligt, författaren berör inte som han brukar göra och språket inte lika vackert eller humorn lika rolig. Här är annat talesätt som jag är säker på att jag fått rätt: You can never go home again. Dennis Lehane, skriv en ny fantastisk roman i stället för att vältra dig i nostalgi, din egen fåfänga och andras beundran...

Nu ska jag lägga tassen i blöt. Kanske gråta lite.

När Illusionernas blogg står för undervisningen...

Jag har ju som bekant börjat min första lärarpraktik och det har verkligen varit grymt. Det roligaste jag gjort! Nedan följer ett axplock ur en power point-presentation jag gjort till ett diktprojekt jag genomför denna vecka med en klass i sjuan. Jag tänker, varför ändra ett vinnande koncept?


Hm, sådana här bilder tagna ur sitt sammanhang ser alltid så skumma ut, men eleverna uppskattade verkligen presentationen och lärde sig faktiskt en hel del verkade det som. Projektet har varit jättekul hittills, i dag skrev de egna dikter och skapade de mest fantasifulla verk världen skådat. Jag trivs som fisken med andra ord! (Men har inte tid att blogga så mycket, sorry, you guys...)

Lyrans tematrio: Julklappar

Lyrans tematrio denna vecka handlar om de böcker som står på våra önskelistor i jul och vad passar väl bättre i dessa tider? Mamma, pappa, här är min julklappslista (Ni andra kan väl komma tillbaka till nästa inlägg?):

1. "Om Strindberg" av Lena Einhorn (red). Denna antologi har jag bläddrat i många gånger i butiker, den verkar väldigt trevlig. En coffeetable-bok med massa illustrationer och texter som diskuterar författaren ur olika vinklar. Lite lagom seriöst sådär.

2. "FPS" av Kristofer Flensmarck. Utgivet på hedervärda förlaget irrlicht i en limiterad utgåva på trehundra handbundna och -skurna böcker, denna poesibok verkar som gjord för mig (och 299 ruggugglor till).

3. "Sveriges historia 1350-1600" av Dick Harrison (red.). Vi gör ett nytt försök. Fick första och andra delen i fjol och nej, dom har jag inte läst ut än. Stenåldern är ju så förbannat tråkig. Men jag tror på medeltiden, det gör jag.

Ännu en dag - ännu en efterlysning...

Jaa ni, nu är det dags för mig att ännu en gång låta er göra allt jobb och sedan själv skörda frukten. Eller någon annan krystad metafor. Nu är det en specifik novell jag söker, en som min storasyster påminde mig om i helgen. Den börjar med en mans död och sedan detaljerar historien typ den sista gången hans porträtt beundras och hans namn nämns, sista gången någon mindes hans lukt och längtade efter honom, osv. Det tror jag räcker som beskrivning - har man läst denna novell minns man den, den är fantastisk. Både sorglig och hoppfull. Hur bra den än är, så minns man tydligen inte nödvändigtvis vem som skrev den eller vad den heter, för det har både jag och min syster glömt. Är det någon som vill förbarma sig över oss? Skulle vilja använda den i undervisning någon gång. Tack!

Likriktning

Angående följande omslag till svenska serieböcker:



Är jag galen eller påminner de hemskt mycket (lite väl mycket?) om varandra? Tema: "Kaxiga uttalanden om sex och kärlek från personer som vanligtvis inte ges en röst" typ. Vilket ju är ett hedervärt tema, men så här flera gånger på rad? Nanna Johanssons bok har just kommit ut och de två tidigare kom något år eller två efter varandra. Och alltså, jag gillar verkligen alla tre serieskaparna (Billers "Om någon ropar i skogen" var väldigt stark och bra), men samtidigt blir jag glad när jag tänker på att Utopi är på väg för att bryta likriktningen inom svensk seriescen.

Och jodå, jag inser ironin i att Kolik, som ger ut Nanna Johansson, även står bakom Utopi...

Utopi i tre dagar till

Chefredaktör Fabian Göranson och några av Sveriges mest spännande serietecknare, Loka Kanarp, Lars Krantz, med flera, släpper 2011 den nya serietidningen Utopi. Det är ett projekt jag tror väldigt starkt på. Så här beskriver de själva magasinet:

De senaste decennierna har seriekonsten dominerats av realistiska och självbiografiska serier. Nu slår pendeln plötsligt tillbaka och en hel generation serietecknare skapar berättelser i genrer som skräck, mystik, fantasy och äventyr. De har en aptit för vackra, dramatiska och uttrycksfulla bilder, men samtidigt en större känsla för det personliga uttrycket än i kommersiella underhållningsserier. Det här är något helt nytt.

Utopi kommer att vara plattformen för denna nya generation, förlösa dess fantasier och nå fram till läsarna som hungrar efter saftigare bilder och berättelser.

Jag tror verkligen att det är dags för något sådant här i Sverige. Visst älskar jag Mats Jonsson, Henrik Bromander och deras Galago-kamraters svartvita serier, men shit, genreserier är ju vad jag läser mest och om de dessutom är skapade av några av landets bästa serietecknare och illustratörer, sign me up!

Och det är just vad jag gjort, signat upp mig. Utopi har nämligen under november månad ett oemotståndligt erbjudande. För tvåhundra bagis får du ett års prenumeration (fyra nummer), en extra seriebok och dessutom ett porträtt av dig själv, ritat av någon av medarbetarna!

Jag valde mallen "Galen uppfinnare", av Fabian Göranson, som ser ut så här:

Slutresultatet, som jag är så nöjd med att jag är nära att spricka, blev detta:
Jepp, det är min tjejs huvud i burken... Inte alls en läskig begäran tyckte Utopi-redaktionen.

Erbjudandet gäller bara tre dagar till, så passa på nu alltså. Mer om Utopi hittar ni här.

Efterlysning: Noveller från...

De senaste två veckorna har jag varit ute på min första lärarpraktik. Det har varit väldigt, väldigt roligt, men ganska tufft. Har varit helt slut varje dag. Nästa vecka har vi temavecka: English Speaking Countries och jag har fått i uppgift (av universitetet) av hålla i en egenplanerad lektion som ska bygga på läsning. Av denna anledning ber jag nu er, mina godhjärtade läsare, om tips på bra noveller som utspelar sig i någon av följande länder:

Irland
Sydafrika
Filipinerna
Indien
Jamaica

Det gäller en åttonde klass, så novellerna får inte vara för långa och avancerade. De får gärna dokumentera någon särskild företeelse från landet i fråga, dess historia eller liknande. Detta är ju någon av en chansning, men om det något som bubblar till ytan direkt, skriv gärna en kommentar och tipsa mig.

Just när jag trodde att det inte kunde bli bättre...

Bild från Hellboy/Beasts of Burden: Sacrifice - One-shot,
publicerad oktober 2010 från Dark Horse Comics

Bevisligen bäst

Mycket snack om "det bästa" hit och dit i dag, men denna gång är det jag som är bäst. Det har jag fått bevisat då jag fått inte mindre än två stycken Cherry on top-awards. Det är ett pris som ges till dom som är bäst om jag förstått det rätt. Jag har fått priset från A fraction of the Web och Världen enligt Audrey Fenn. Tack så väldigt mycket båda två! Gillar båda dessa bloggar, besök dem!

Nu ska jag nämna tre av mina favoritförfattare enligt reglerna och jag är ju något av en regelryttare, så det ska jag. Men bara för att ge inlägget den där twisten som Illusionernas blogg är så känd för, så ska jag i stället nämna tre författare som jag träffat.

1. Johan Theorin var på en författarträff som hans förlag ordnat. Han var väldigt trevlig och hade ett halvår tidigare upplevt stor succé med sin bok Skumtimmen. Vana trogen var jag bara tvungen att ljuga lite för att få bättre kontakt. Det är ett problem jag har, att jag kan ljuga för författare utan skam. Jag sade att jag var nyfiken på hans roman för att jag som barn spenderat många somrar på Öland, där hans böcker utspelar sig (jag tror jag var där en vecka en gång). "Hälsningar från Öland!" skrev han glatt bredvid sin signatur i boken jag fick. I en utrensning av bokhyllan några år senare gav jag boken till ett antikvariat. Ångrade mig genast, men boken är försvunnen någonstans i Stockholm med omnejd antagligen. Nuförtiden är jag som han skådespelaren i den där filmen när han letar efter den där boken för att hitta hon tjejen. Kan inte gå förbi ett ex av Skumtimmen utan att slå upp första sidan.

2. På tal om författare som skriver om de två stora svenska öarna så träffade jag Mari Jungstedt på Pocketgalan för några år sedan. Jag tycker inte att hon verkar skriva särskilt bra böcker, men kanske är hon lite bra som programledare för program som inte riktar sig till min målgrupp? Hon är rätt snygg också. Har ingen direkt anekdot om detta möte tyvärr.

3. Min gymnasieskola blev en gång besökt av en man som suttit i koncentrationsläger. Är inte säker på att han nånsin skrev en bok, men det borde han kanske göra. Jag var så trött den morgonen, så jag snozzade mig igenom hans föredrag och kom inte till skolan förrän efter lunch. Jag vet, hemsk person! Jag alltså, inte han. Han är säkert bra. Som sagt, träffade honom inte. Kan inte uttala mig. Usch, jag somnade också under en filmvisning när jag besökte Bergen-Belsen. Vaknade av att min lärare stirrade på mig från några rader framför.

Är jag fortfarande bäst förresten?

Bästa jag läst 2010

På det första mötet med den nya bokcirkeln som jag gått med i diskuterades en hel del grejer, däribland tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Buffy slutade sändas i och med säsong sju 2003, men dök upp i serieform från Dark Horse Comics häromåret. Serien skrivs (bland annat) av TV-seriens skapare Joss Whedon och tar vid direkt där TV-serien slutar. Denna "säsong åtta" är nu på väg att avslutas och åsikterna skiljer sig. Vissa anser att serien frångått vad som en gång gjorde Buffy så bra (dialogen, karaktärerna, little miss Sarah Michelle...) och i stället felaktigt satsat på att berätta storslagna (och tråkigare) historier som en TV-budget inte kunnat förverkliga. Till er rekommenderar jag: Beast of Burden.

Det är en serie som är lite (lite) som Buffy - men med hundar i huvudrollerna! Burden Hill (tänk Sunnydale) är på ytan ett perfekt och trevligt litet samhälle, men under ytan väntar demoner, varulvar och spöken och bara områdets husdjur verkar märka att allt inte är som det ska. Det börjar med att det spökar i beageln Jacks hundkoja...

Jo, jag vet hur det låter, men tro mig, det är skapat med en sådan stor dos charm, humor och hjärta att det är omöjligt att inte dras in i historien. Hundarna har fått mänskliga karaktärsdrag och personligheter som passar deras ras: labradorerna är trofasta, mopsen är mopsig, ja, inte vad jag vad alla raserna heter, men det är smart utfört. Trots sina mänskliga drag beter sig alltså alla djuren fortfarande som hundar.

Historierna är skrivna av Evan Dorkin som annars mest är känd för sin genomcyniska indieserie Dork, men här påminner Dorkin mest om Joss Whedon och balanserar perfekt humor, spexig dialog och spänning med allvar och sorg. Historierna berör på ett sätt som är ovanligt för serier, speciellt denna typ av underhållningsserier. Det var länge sedan jag fällde en tår ner i en serietidning (senast var nog Nick Abadzis "Laika", som för övrigt också handlar om hundar som far illa...), men Dorkin lyckas. Det finns också en scen som jag bara måste anta är en blinkning till Buffy, men det kanske bara är jag:

Kudos till er som förstår vad jag syftar på, men som sagt, det kanske bara är jag.

Teckningarna, åh teckningarna, är målade med tusch och vattenfärg av Jill Thompson, mest känd för egna serien "Scary Godmother" och för att hon tecknat avsnitt av Gaimans "Sandman" (underbara "Brief Lives"). Jag tycker aldrig Thompson varit bättre än här. Hon lyckas ge varje hund och katt sitt eget uttryck och personlighet, lyckas få dem att uttrycka känslor. Det är inget slarv med rutor utan bakgrunder, utan allt är av högsta kvalitet. Berättartekniken är fucking flawless.

Frågan om vem serien riktar sig till är svår att besvara. Den är ofta våldsam, lite naket förekommer liksom några svordomar, men jag har svårt att se det barn som inte skulle älska serien. Samtidigt arbetar den, likt Buffy, på ett högre plan och där finns massor för oss vuxna läsare. När jag tänker på det är serien kanske mer som en Pixar-film än Buffy? Såg förresten Toy Story 3 häromdagen. Så jävla bra... Men nu avviker jag från ämnet.

Vill du för en stund besöka en värld dit cynismen inte når dig? Är du trött på själlösa Hollywoodproduktioner? Fick beskedet om nyinspelningen av Buffy dig att vilja göra slut på det hela? "Beast of Burden" är svaret på dina problem. Det bästa jag läst 2010!

PS. Om ni undrar var jag varit de senaste två veckorna, jag har haft fullt upp med att iscensätta fotosessionen ni såg resultatet av längst upp i inlägget. Här är en ratad variant:

Serieapp från Ordfront!

Ordfront har, precis som Marvel och DC Comics i USA, utvecklat en serietidnings-app till iPhone! Förhoppningsvis fungerar den också till iPaden, som är på god väg att revolutionera serietidningsmarknaden i USA. Jag äger ingen iPad själv, men om jag skaffar en, så är det av den anledningen. Jag tror verkligen på den fysiska bokens överlevnad, men när det gäller viss sorts läsning, nöjesläsning, kurslitteratur, den klassiska serietidningen, osv. så är iPaden överlägsen. Fan, vi lever verkligen i framtiden, inte sant?
Men vänta nu, vad är detta?

Jepp, trots en sjuttonårsgräns förbjuder Appstore allt naket, så Ordfront får vika sig och censurera Mats Jonssons Hey Princess med hjälp av post-itlappar. Ordfront! Denna demokratins och yttrandefrihetens stöttepelare! En skugga av sitt forna jag...

Mer om mig. Fortfarande guld...

Ni lärde känna mig lite bättre här. Nu kommer ännu ett gäng frågor och svar. Säg till om jag blir för mycket.

26. Favoritkokbok?
Internet

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Ajvides Lilla Stjärna inspirerade till ett par omtalade (i min värld) inlägg och jag fick ut en uppsats av min läsning av Fru Marianne. Räknas det?

28. Favoritlässnacks?

Chips, kom i min famn!

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Brukar vänta med att läsa tills hypen dött ut, så det har nog aldrig hänt.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Relativt ofta, får jag för mig. Svår fråga. Beror på vem som skriver kritiken.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Jag älskar att ge bra kritik, men finner ingen glädje i att såga någon. Okej, kanske ibland, när det är någon riktig fåne som är helt ute och cyklar, men då får det gärna vara en utländsk författare som ändå inte kommer att hitta det jag skrivit. Gillar inte konfrontationer.
32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Japanska vore grymt, det är ett oerhört vackert och nyansrikt språk. (Tack för det svaret, Bokstävlarna!)

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Stephen Kings Det är ju himla läskig, även om jag håller med Kafka angående en viss scen… (Äsch, jag utnyttjar tillfället och lägger till denna mer utförliga beskrivning: ”gruppsexscenen”, så får jag hit några hundratusen google-besökare)

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Jag tror du misstar mig för någon sorts silkesapa och inte den jättegorilla jag faktiskt råkar vara. Så nej.

35. Favoritpoet?
Läser inte så där fasligt mycket poesi just nu, men gillar verkligen Majakovskij, Kristofer Flensmarck, Li Po (det lilla jag läst) och Edith Södergran.

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Kanske fem? Mycket kurslitteratur.

37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Sorgligt ofta finner jag inte tid att läsa alla dessa böcker jag lånar och omlånar, omlånar, omlånar...

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Peter Parker

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Ozymandias

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
Brukar föredra många tunna pocketar och att försöka läsa en om dagen (Har lyckats med detta en gång).

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Några veckor kanske? Då läser jag annat än böcker.

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Bulgakovs Mästaren och Margarita och ja jag vet, det är mig det är fel på, inte boken. Ska ge den en ny chans om nåt år.

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
DVD-boxar med TV-serier

44. Bästa filmatisering av bok?
Förtjust i filmatiseringen av följande böcker/serier: Cormac McCarthys Vägen, Bryan Lee O’Malleys Scott Pilgrim och Lee/Ditko/Romitas Spider-Man 2.

45. Sämsta filmatisering av bok?
Watchmen gav mig ont i magen.

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Runt tusenlappen? Förbannade kurslitteratur.

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Jag är besatt av att inte veta slutet på böcker, filmer, serier, osv. så det händer aldrig.

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Jag är inte rädd för att lägga ifrån mig en tråkig bok.

49. Har du dina böcker organiserade?
Pocket för sig, i olika kategorier: utländska romaner, svenska romaner, klassiker, fakta, deckare/skräck och diktsamlingar. Sedan kurslitteratur, serier, konstböcker och inbunden skönlitteratur för sig. Sedan har gamla, fina utgåvor sin egen hylla också.

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Behåller dem gärna, men slänger/ger bort en hel del pocket.

51. Finns det böcker du undviker?
”Based on a true story”-trams och allt andligt.

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Hypnotisören tyckte jag var provocerande i sin anskrämlighet, sitt våldsgottande och sina barn- och kvinnoporträtt.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Sture Linnés Ingen människa är en ö.

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Gun-Britt Sundströms Maken var förvånande nog inte min bok.

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
The Walking Dead av Robert Kirkman. Läs serien innan TV-serien hypas sönder!

Nu är det slut med att lära känna mig för ett tag. Promise.

Klassiker vs Nyheter

Jag vet vad jag skrev här, angående vad jag läser just nu, men klassiker kan kännas så jäkla tråkiga när man uppdaterat sitt bibliotek med lite nya titlar:

Och så kronjuvelen:

Kristian Lundbergs arbetarskildring Yarden fick väldigt fina recensioner i fjol och är en självbiografisk berättelse där författaren av (kultur-)ekonomiska skäl tvingas till lågavlönat kroppsarbete och vänds ryggen av kulturetablissemanget. Den vill jag läsa. Anders Fagers Svenska kulter är en samling nyskrivna skräckhistorier med Lovecraft-känsla (har jag hört). Pocketutgåvan har jag väntat länge på, så den vill jag också läsa. Och sist, på tal om att vänta, äntligen kommer sjätte delen i Dennis Lehanes svit om privatdeckarna Kenzie och Gennaro. Jag är verkligen helt såld på Lehane och särskilt denna serie, så ja, denna vill jag läsa. Gärna direkt.

Men ja, klassiker, klassiker...


...ni ser ju för trista ut.

Lär känna mig! Jag är guld!

Här står ju still! Här kommer Bokbabbels enkät.

1. Favoritbok i barndomen?
Gummi-Tarzan av Ole Lund Kirkegaard tyckte jag mycket om. Jag kunde inte heller spotta långt som barn, men i dag flyger det många meter om jag försöker.

2. Vad läser du just nu?
Strindbergs Tjänstekvinnans son. Fogelströms Mina drömmars stad. No lie!

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Idel kurslitteratur.

4. Dålig bokvana?
Kollar på nyupptäckta Glee i stället för att läsa.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

6. Har du en läsplatta?
Nej, men kommer köpa en i-Pad inom ett år. Bara måste.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Äsch, flera på en gång. Jag är inte rädd för nåt!

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Nä.

9. Sämsta boken du läst i år?
Håller mig borta från dåliga böcker, så det får bli denna. Ledsen, Andreas.

10. Bästa boken du läst i år?
Mobergs Utvandrar-serie. Den grep tag och släppte inte greppet förrän efter fjärde boken var utläst. Det känns trist att inte komma med nåt nyare, men i år har inte varit det bästa bokåret för min del.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Inte så jäkla ofta.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Borde inte dessa frågor byta plats? Vägrar därför svara av principskäl (dvs för svår fråga).

13. Kan du läsa på bussen?
Ja, det kan jag la, men föredrar att lyssna på podcaster. Läser gör jag helst hemma.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Hemma.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Har en kompis (....Lina) som man brukade få tillbaka manglade böcker från, men hon har skärpt sig tror jag. Annars bryr jag mig inte så mycket.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
På pocket och skräplitteratur, visst.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Ibland, när jag hittar nåt jag vill skriva om i bloggen. Ofta bara ett utropstecken eller två. Ibland en kort anteckning. I mitt ex av Kepplers Hypnotisören till exempel, så finner vi på sida 347: ”Kom ihåg: googla monkey+hypnosis”

18. I studierelaterade böcker då?
Om dom inte är lånade på bibblan, så absolut.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Läser gärna på originalspråk om det är engelska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Känsla, känslor!

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Jaa du. Om den berör mig på något sätt.

22. Favoritgenre?
Svensk 1800-tals litteratur samt Pulitzer Prize-vinnare.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Faktaböcker.

24. Favoritbiografi?
August Strindberg av Olof Lagercrantz

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej för i helvete!

Visst verkar jag guld?

Gabriel-Ernst, new and improved?

Jaa ni, Hans Arnold gick bort i veckan. Förstås väldigt tråkigt. Jag skrev om honom, och hur hans klassiska illustrationer fortfarande påverkar mitt liv, för ungefär ett år sedan här, här och här. Och nu är han alltså borta.

I ett av mina inlägg visade jag bilder från antologin Spöktimmen (1971), en skräcknovellsamling för barn och ungdomar, som var rikt illustrerad av bland annat Arnold. Bilderna väckte många minnen från min barndom och flera läsare uttryckte samma sak. Som av en slump fann jag i går (på självaste Halloweenafton no less!), i en av antikvariatets dammigaste bokhyllor, ett exemplar av Nya Spöktimmen (1987), en reviderad upplaga av den klassiska skräcksamlingen. Hans Arnolds klassiska omslagsbild är ersatt av en mindre suggestiv dito av Jan Gustavsson, vissa berättelser saknas, andra har tillkommit, en del illustrationer har bytts ut. Däribland bilderna till, ni gissade det... Gabriel-Ernst.

Det intressanta är att det fortfarande är Hans Arnold som ritar - han har fått bidra med nya illustrationer till samma novell! Långt från unikt, javisst, men Arnolds skildring av varulvspojken Gabriel-Ernst är för mig lika ikonisk som hans porträtt av varulvsungen Ulf. Alltså inget som går att ersätta bara så där.


Jag skulle önska att jag nu kunde skriva att Arnold lyckas övertyga mig om motsatsen, att hans nya bilder sätter samma spår i mig, väcker samma känslor. Naturligtvis är det ett omöjligt uppdrag, jag har vuxit upp med originalbilderna, jag var barn när jag såg dem första gången. Jag kan inte se på dem objektivt. Meeen... om jag ändå ska försöka göra just det, se på bilderna med nya ögon, så ser jag ändå någonting särskilt i dem De väcker en sorts primitiv skräck, en skräck för det otämjda, för mötet mellan natur och kultur, för det uråldriga djur som fortfarande existerar inom den civiliserade människan. I Gabriel-Ernsts tomma blick möter vi vår egen, men den del av oss vi skjuter undan, den vi hoppas kunna kontrollera genom industriell utveckling och tekniska framsteg. I novellen släpper Van Chele in detta odjur i sitt hem, lurad av dess mänskliga uppenbarelse, men Gabriel-Ernst är inte en människa, utan hennes otyglade, djuriska sida. Han gömmer sig i den upplysta och civiliserade människans skepnad, men inom honom sover odjuret. "There is a wild beast in your woods" börjar berättelsen. Hans Arnolds teckningar påminner mig om att i våra inre skogar ruvar ett vilddjur inom oss alla.

Hehe, kom ifrån ämnet lite grann i all effektsökeri. Jag ska ju visa de nya bilderna. Så här ser i alla fall originalbilderna ut: Och detta är illustrationerna från 1987: Nej, dessa bilder rör inte upp samma saker inom mig, inte i närheten. De är väldigt mycket snällare, mer sagobetonade och har inte alls samma speciella känsla. Det var egentligen allt jag hade att säga om det.