Gammal hederlig recension: ”Mörkrädd” av Andreas Roman

David har varit sjukligt mörkrädd ända sedan han blev svårt skrämd av kamrater som nioåring. Vid snart trettio års ålder bestämmer han sig för att göra upp med sin skräck och flyttar tillfälligt till ett torp mitt i Norrlands mörka skogar. Han är nu isolerad från civilisationen och tvingad till konfrontation med sina inre demoner. Men om Davids rädsla enbart är psykologiskt betingad och hotet inbillat, vem knackar då i väggarna, vem skymtar i fönstret, vem gömmer sig i mörkret? Vem vill in?

Skräckromanen ”Mörkrädd” av Andreas Roman må se ut som en ”riktig” bok, men låt er inte luras. Författaren verkar ha fått tag på en av mina (välförtjänt) bortglömda skräcknoveller från gymnasiet och därefter vadderat den tills han nått en lämplig ordmängd. Vi är med andra ord långt från till exempel Ajvide Lindqvists mästerverk i genren. Varken historien eller språket lever upp till de höga förväntningar som författare som Ajvide, Johan Theorin och Amanda Hellberg givit mig när det gäller svensk skräck. Historien har berättas tusen gånger förr, av både bättre och sämre skribenter än Roman. Att kalla den förutsägbar är en grov underdrift. När det gäller genrelitteratur av denna typ finns alltid ett visst mått förutsägbarhet, men författaren bör åtminstone försöka upprätthålla en illusion av att historien möjligtvis inte kommer sluta som läsaren förväntar sig. Den var måhända lite läskig ibland, när jag ansträngde mig. Läste med släckta lampor, etc. Andreas, jag gjorde mitt bästa! Språket är fantasilöst och väl lamt. Alla pratar på samma sätt, vilket bäddar för tråkig dialog. En del av karaktärerna visar potentiell flerdimensionalitet, men utvecklas inte tillräckligt.

Det känns tråkigt att behöva såga ”Mörkrädd” på detta vis, men jag hade hört gott om både den och om Andreas Romans tidigare böcker, så jag hade fina förhoppningar. Boken gjorde mig inte alls arg eller upprörd, då kan det vara givande att få ur sig negativa känslor. Den gjorde mig bara besviken och trött.

Jag borde förstås nämna att boken också innehåller fyra-fem ”taggar” som man ska fota med mobilen och skicka iväg och få en film att titta på. Jag gjorde det med en tagg och då kom en liten film med Andreas Roman som pratade om bokens slut och sin egen mörkrädsla utan att kolla in i kameran. Jag trodde att filmen skulle utveckla bokens historia, så där blev jag lite snopen. Ska kolla på de andra filmerna någon annan gång. Kanske direkt efter jag postat denna recension? Det vill säga… NU