Lehane-recension från en arg en

Nu klämde jag fingrarna i dörrjäveln precis när jag skulle blogga, men om jag inte tillåter mig själv att skriva följande recension med vänsterhanden (bildligt talat, inte bokstavligen) så blir boken aldrig nånsin skriven om.

Moonlight Mile av Dennis Lehane är författarens återkomst till deckarparet Kenzie och Gennaro. Jag var otroligt laddad inför denna, speciellt när jag en bit in i läsningen insåg att boken var en direkt fortsättning på Gone, baby, gone, en av Lehanes allra bästa deckare. Men ni vet vad man brukar säga om förväntningar, att de är som vinterhala vägar. För de... de kan... ibland måste de... grusas... Eller måste, ibland är det nödvändigt. Fick jag ihop den liknelsen? Typ?

Den var i alla fall inte särskilt bra, boken. Kommer knappt ihåg vad den handlar om, vilket aldrig är ett gott tecken, men Lehane tar hursomhelst åter upp det moraliska dilemma Patrick Kenzie mötte i slutet av Gone. I den nya boken ställs han till svars för sitt val, vilket låter som en spännande idé i teorin. Tyvärr känns det som ett evigt malande av samma sak om och om igen. Lite väl självupptaget. Det är som att Lehane antar att vi läsare, likt Kenzie (samt författaren antar jag), gått runt med den där frågan i huvudet ända sedan vi första gången läste Gone. Åh, vad skulle jag ha gjort? Hur skulle jag handlat? Visst gav boken mig ett visst mått av huvudbry, men kom igen?! Det här var ju år sedan. Jag undrar om det handlar om att författaren själv ändrat åsikt? I boken är det tydligt vilka negativa konsekvenser Kenzies val förde med sig.

Lehanes karaktärer är mer endimensionella än vanligt, författaren berör inte som han brukar göra och språket inte lika vackert eller humorn lika rolig. Här är annat talesätt som jag är säker på att jag fått rätt: You can never go home again. Dennis Lehane, skriv en ny fantastisk roman i stället för att vältra dig i nostalgi, din egen fåfänga och andras beundran...

Nu ska jag lägga tassen i blöt. Kanske gråta lite.