Dennis Lehanes Boston: Inte en plats för några tepartyn - Del 2

Här är del två i min genomgång av Dennis Lehanes deckarserie. Del ett hittar du här.

#4 ”Gone, baby, gone”
Bäst hittills i Kenzie-serien! Väldigt spännande om en liten tjej som kidnappas. Eller ja, mest handlar det så klart om Kenzie och Angie. Bokens karaktärer fortsätter intressera mig, plotten är gripande och faktiskt tankeväckande, med tillräckligt med vändningar, sidospår och humor för bra driv.

Den blev film 2007 regisserad av Ben Affleck, som jag hyser stor hatkärlek till. Här har jag hittat en bild på honom ”on set” och han hade tydligen odlat skägg och såg ”seriös” ut. Go, Ben, go!


# 5 ”Svart nåd”
Sista boken om deckarna Kenizie och Gennaro! Och Lehane lyckas bra med avsluta serien. Den här gången handlar den om någon jäkla galning som håller på med att förstöra livet för folk ända tills de tar sina liv. Riktig galning, som sagt. Men är allt vad det ser ut att vara? Hm… Det ryktas att Lehane skriver på en sjätte bok, men än så länge är det bara rykten.

Sammanfattning:
Jaa, nu har jag plöjt igenom Kenzie/Gennaro-serien och vad har jag att säga? Vad minns jag? Mycket rännande fram och tillbaka. De äter inte lika många smörgåsar som i Stieg Larssons böcker. Hon Gennaro har man fått beskriven för sig några gånger, hon verkar snygg. Kenzie är Ben Afflecks brorsa.

Dennis Lehanes Boston: Inte en plats för några tepartyn Del 1

Dennis Lehane är min favoritförfattare alla kategorier, han delar första plats med Paul Auster. Med sina böcker om privatdetektiven Patrick Kenzie tecknar han bitterljuva porträtt av dagens Boston, stadens irländska befolkning och dess undre värld. Det är våldsamma deckare med puls och driv, men med hjärtat på rätta stället. Historierna handlar om människor av kött och blod och Lehane lyckas få läsaren att sympatisera med de galnaste karaktärer. Det är en värld av dubbelspel, gängkrig och mord, men också vänskap, kärlek och den enskilda människans kamp mot världens orättvisor. Här följer de anteckningar jag gjorde när jag läste dem första gången, kort efter att jag upptäckt deckarens förföriska sirensång genom Stieg Larsson:

#1 “En drink före kriget”

Det här är första boken om privatdeckar’n Patrick Kenzie och hans tjusiga partner Angie Gennaro. Det är tydligt att Lehane har blivit en skarpare författare med tiden, så här i början är det lite svajigt ibland, men klart spännande. Författaren tar tydlig vänstersvängd ställning i denna historia om gängkrig i Boston, vilket känns sympatiskt. Mycket humor, vilket inte bara är ett plus – humorn är ganska barnslig.

Det handlar om rasism, gängkrig, ungar som råkar illa ut och supertrassliga relationer. Elaka farsor. Jag gillar att det är mycket pang-pang och fart. Det uppskattade jag inte lika mycket förr om åren. Vad håller jag på att förvandlas till?

#2 ”Mörker, ta min hand”

Vid det här laget har Lehane fångat mig i sitt nät och jag kan omöjligt släppa den här bokserien. Den är som bacon med vispad grädde för mig! (En gång på en buffé såg min syster en stor tjock man äta denna rätt från himlen. Han såg ledsen ut.) Nu är det seriemördardags! Äntligen! Kunde ge mig på att Patrick Kenzie skulle bli inblandad i denna blodiga soppa (en annan höjdare från buffén?), vare sig han ville eller inte. Lägg till lite filosofiska funderingar om våld, detaljerade skildringar av våldshandlingar och några ovanligt våldsamma karaktärer, så har vi en bok som den nya deckarälskande jag slukar. Han skrämmer mig, detta nya jag, men likt mannen som äter bacon med grädde – gud hjälpe mig – jag kan inte sluta.

#3 ”Sacred”

Första Lehaneboken jag är besviken på. Den har inte alls lika många spänningsmoment, är förutsägbar och lite långtråkig. Aningen sexistisk också, och man blir trött på alla beskrivningar av snygga tjejer som dyker upp titt och tätt. Förstår inte vitsen med det riktigt. Känns bara gubbsjukt.

Ibland var den väldigt spännande, med det här med ”allt är precis tvärtemot vad läsaren tror ”känns trött. Jag måste fråga mig om jag nu har för höga förväntningar, förstått att alla deckare ser i princip likadana ut i uppbyggnad eller om detta bara råkade vara Lehanes sämsta. Får se hur nästa är helt enkelt.

Snart kommer del två av min genomgång!