Den första bok jag läste i arbetet som verkligen berörde mig var Ulla-Karin Lindquists ”Ro utan åror”. Ni minns nog henne från Rapport, där hon jobbade som programledare i många år, till dess hon insjuknade i amyotrofisk lateralskleros, ALS, en fruktansvärd neurologisk sjukdom som leder till smärta och en snabb död. Under sin sjukdomstid skrev hon den här boken, en öppenhjärtig, tragisk, rolig, mycket gripande skildring av hennes sista tid. Hon balanserar kapitel med tankar kring döden och livet, med ärliga framställningar av hennes sjukdom och allt det tabubelagda som sjukdom medför. Hennes berättelser målar en bild av en roligare kvinna än vad hennes korrekta kavajer på Rapport avslöjat, med svart, grov och ibland ganska låg humor, och det gör henne än mer mänsklig. Man tycker om henne.
Jag skulle rekommendera ”Ro utan åror” en gång till en kund som jag kände igen lite, men vars ansikte jag inte kunde placera. Hon sökte efter något ”gripande”.
- Jag läste en jättebra bok nyligen, sade jag, av hon.. vad hette hon…? Karin-Ulla…?
- Jag tror du menar Ulla-Karin Lindquist? Jag jobbade med henne på SVT. Ja, hennes bok är fantastisk.
Jag kunde nu identifiera kunden som en annan av Rapports programledare och plötsligt blev jag så trött på mig själv. Jag menar, ”Karin-Ulla”? Rena turen att jag inte försökte med Ulla-Bella. Respektfullt... Men vi var överens om bokens kvaliteter och jag tror hon lämnade butiken nöjd med Siri Husvedts ”Vad jag älskade”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar