Tematrio: Pappor – Del tre: Inte utan min son

Det här inlägget är tredje delen i Lyrans Noblessers tematrio ”Pappor”. Del ett hittar ni här och del två här. Michael Alonzos ”Ge aldrig upp” är en självbiografisk bok som handlar om författarens kamp om sin son, som mer eller mindre kidnappas av Alonzos fru. Boken är inget vidare bra faktiskt. Ärligt talat skriver jag bara om den för att få ihop tre texter om farsor innan Lyrans nya tema presenteras imorgon...

Alonzo har ett helvete med en idiot till fru, som snor deras barn hela tiden, men jag fattar inte varför de blev ihop till att börja med. De passar inte ihop för fem öre. Ibland är dessutom Alonzo väl naiv och mesig (”Du är ett svin”, säger frun. ”Nä”, svarar Alonzo, ”jag är bra!”) och när han börjar se skyddsänglar vid namn Nancy skäms jag lite. Jag kan dock känna igen mig i en del av det han skriver, om mansrollen i det moderna samhället. Själva reportagedelen av boken, om reaktionerna Alonzo möter när han, en man, kämpar för att få vårdnaden om sitt barn, är klart intressant och viktig läsning. Kan dock inte låta bli att fråga mig igen, varför bli ihop med en sådan idiot till att börja med?

Ps. Eh... Kom just ihåg att Alonzo beskriver hur han blivit psykad av sin morsa under hela sin uppväxt och att det nog var därför som han blev ihop med sin psykotiska fru. Så att… det borde förstås nämnas i min recension. Ds.