Inte bara vill jag så mycket hellre lägga lästid på Grossmans superhjältepastisch, Mare Kandres mörka skildring av att vara barn och Lemmys roliga självbiografi, framför Gösta Bergmans ”Kortfattad svensk språkhistoria”, det är dessutom väldigt obehagligt att ha dem ständigt stirrande på mig. Jag menar:
Möt den blicken, den som vågar.
3 kommentarer:
Huuu...
Lemmy ser ju å andra sidan ganska vänligt sinnad ut - nästan lite flirtig. Klart mindre skrämmande än stirrögonen...
(Ordeverifieringen för den här kommentaren: Urksala. Låter som en svensk stad jag INTe skulle vilja besöka...)
Lemmys bark är nog värre än hans bite, som man säger...
(Hilolog är mitt verifieringsord denna gång, en professor i eh, katters andningsbesvär kanske?)
Skicka en kommentar