Lycka till! Alltså ärligt, lycka till!

En annan grej jag kom att tänka på: i dag såg jag en rolig, men väldigt rar, syn på tunnelbanan. En medelålders man med lite nördig stil satt och läste Neil Strauss The Game, som dels handlar om hur den mesige författaren infiltrerar ett semi-professionellt raggargäng i Los Angeles och snabbt blir mästarraggare, dels innehåller en hel del handfasta raggarknep och tekniker. I alla fall, mannen satt och läste boken med en penna i handen och strök under viktiga partier... Hehe, mycket målmedvetet. Tyvärr tror jag att han är lite sent ute. Har inte alla kvinnor tröttnat på negging, pajaskonster och allt vad det nu var Strauss rekommenderade?

Typsnittsnack

Stringhyllan lade fram en intressant iakttagelse i en kommentar till mitt förra inlägg. Hon lade märke till hur otroligt ful min utgåva av Strindbergs Inferno är, speciellt typsnittet stack henne i ögonen. Bloggens trogna läsare minns naturligtvis (naturligtvis!) hur krossad jag var efter att ha avstått från att köpa en fin utgåva av boken på en bokrea och undrar väl nu: Är detta vad som kom i stället?

Jag kan lätta er oro med att avslöja att denna bok är lånad på bibliotek. Den ska lämna lägenheten så fort sista ordet är läst, tack gode gud. Men man kan ju fråga sig vad Klassikerförlaget egentligen tänkte med detta omslag. Skrikig gul färg och sedan INFERNO i bloddroppande Halloween-bokstäver. Ett försök att locka yngre läsare månne?

Jag ska i och för sig inte uttala mig om typsnitt efter att ha fått en vass kommentar på mitt inlägg om Henrik Lange, där en anonym läsare (...Lange själv?) läxade upp mig både när det gäller serieteckningar och användandet av typsnittet Comic Sans. Så här i efterhand är jag chockad själv. Avskyr också Comic Sans with a vengeance. Till mitt försvar, jag ritade i MS Paint där detta typsnitt är förvalt och jag kunde inte lista ut hur man ändrade. Men egentligen finns inga undanflykter. Skämmes, både Klassikerförlaget och Illusionernas blogg!

Uppdatering 2010-10-15: Nu har jag fått förklarat för mig (av min tjej) varför Strindberg-omslaget inte alls är fult, utan roligt och fint. Hon var så övertygande att jag nu har ändrat mig. Det är ett rätt fint omslag, men jag tycker fortfarande typsnittet känns väl Microsoft Word anno 1994.

Var det liksom meningen?

De senaste veckorna har jag haft annat att göra än att sitta med näsan i en bra bok (har suttit med näsan i kurslitteratur), men i lördags hade jag inte mycket till val. Jag hade köpt en ny taklampa, som det stack ut tre små kablar ur. Jag hittade rätt plats åt två av dem i taket, sedan tänkte jag 'vad är det värsta som kan hända', gjorde en knut på den tredje kabeln och kopplade in lampan. Varpå strömmen gick i lägenheten. Naturligtvis. Inget jag gjorde fick igång strömmen igen, utan jag var tvungen att ringa jouren som lovade att komma någon gång under lördagskvällen, men att det kunde dröja ett tag. Jag fick gott vänta. Utan tv, internet eller musik, utan att kunna lämna lägenheten vände jag mig till vännen som aldrig sviker, mannen man kan lita på: August Strindberg...

I det svaga ljuset från fyra värmeljus läste jag så Strindbergs Inferno och mer passande läsning kunde jag väl inte ha hittat. I Inferno lider författaren av förföljelsemani och ångest, ser tecken i det vardagliga, ansikten i skuggor och känner varsel för ondska överallt. Fascinerande läsning och som den lilla räddhare i mörkret som jag var kunde jag känna igen mig i Strindbergs oro. Vem är det som kurar i hörnet? Jaha, en fåtölj. Vad var det där knakade? Jaha, jag tuggade på ett chips? Vad är det för märklig känsla jag har i kroppen, försöker grannarna tortera mig? Jaha, jag är törstig. Så där höll det på.

Allra värst var det när jag började märka alla bokens blinkningar till Dantes Den gudomliga komedin. Kapiteltitlar som Helvetet och Beatrice, Vergilius nämns har jag för mig, Strindberg skriver att han nu stod bortom sin levnadsbanas mitt, och så vidare. Inget märkligt säger ni, men då säger jag: vilken bok tror ni jag hade köpt för en tjuga på Myrorna dagen före? Slump säger ni, föraning säger jag och Strindberg.


Vad låg då bakom de Övre Makternas beslut att jag skulle spendera kvällen med Inferno? Ska jag ta vid efter Den Store Författaren och försöka tillverka guld? Ska jag ta nästa plan till Paris, där stora delar av boken utspelar sig och några vänner just för tillfället (slump?) bor ? Eller ville de bara att jag skulle få fingret ur och läsa mer Strindberg inför mitt kommande yrkesliv? Fabian Göranssons serieversion av Inferno, som jag f. ö. fick i födelsedagspresent av vännen som nu är i Paris (slump?), står fortfarande oläst i hyllan, kanske tyckte gudarna att jag var en lat och otacksam jävel? Vi får se, jag fortsätter leta tecken...

Saker som håller mig borta från böcker just nu

Böckerna sitter i baksätet just nu, i stället regerar:

1. Minns ni när jag skrev om Daniel Raeburns bok om Chris Ware? Noll kommentarer hittills, så oddsen är dåliga... Det var hursomhelst en schysst bok och som jag skrev i inlägget så gav Raeburn tidigare ut ett kortlivat fanzine "The Imp" där han porträtterar olika serieskapare. Dessa finns nu tillgängliga som gratis PDF-filer på hans hemsida. Skriv ut och läs!

2. Kevin Smith är en amerikansk filmregissör och manusförfattare som gör allt sämre och sämre filmer. Jag såg hans senaste så sent som i går och ja, den var helt fruktansvärd. Han är dock väldigt rolig privat och jag har precis upptäckt hans podcast Smodcast (gratis), som i princip består av Smith och hans producent som sitter och snackar om barnförbjudna grejer en timme. Roligare än det låter. Mycket, mycket roligare. Tillgänglig genom iTunes så klart.

3. Den bästa seriebok jag läst 2010: Beasts of Burden! Hittar inget roligare än Amazon att länka till, men jag hoppas kunna skriva om boken här på bloggen efter onsdag då jag lämnar in min hemtenta. (Uppdatering: Läs detta inlägg här!) Which reminds me...

4. Min hemtenta! Jag hatar dig!

Era skolminnen in i min hjärna

Vågar man be om en tjänst? Det är ju så att jag studerar till lärare i svenska och engelska och om ungefär en månad ska jag ut på min första praktik. Under denna första period (fyra veckor) kommer jag främst hålla hand med min handledare, men också (om jag förstått det hela rätt) hålla i fem lektioner. Nu ber jag om era minnen från skolan, från inspirerande lärare, minnesvärda lektioner, intressanta uppgifter, kul upplägg, ja vad som helst egentligen som kan komma till användning för en nervös, oerfaren lärarstudent. Och inte bara inför denna första praktikperiod, jag tänker inför hela mitt kommande arbetsliv. Jag vet att det är mycket begärt, men om det är något särskilt som ploppar upp i era små huvuden, så är jag evigt tacksam om ni delar med er. Jag är sjukt nervig nämligen. Tack på förhand!

Fina bloggar

Jag har, hehe, vunnit en award… Den heter Beautiful Blogger Award och när man vinner den ska man nominera (det vill säga ge) priset till sju andra bloggar man gillar. Så det sprider sig rätt fort med andra ord. Jag blev ändock himla glad när jag såg att både Bokstävlarna och Vaxdukshäftet nominerat mig och gett mig så fina ord dessutom.

Bokstävlarna skrev: ”Illusionernas blogg skriver om böcker och om att jobba i bokhandel med glimten i ögat. Alltid underhållande. Extra plus för apbilderna och för att det utlovats fler blogginlägg om serier.”

Vaxdukshäftet skrev: ”Illusionernas blogg är en riktigt humoristisk blogg som jag gillar. Eftersom jag själv jobbar i butik och dagligen "utsätts" för kundkontakt är det alltid roligt att läsa storys från bokhandeln som bloggaren jobbar i.”

Bokstävlarna är en gammal favorit, mycket möjligt bästa bokbloggen i stan och Anna var dessutom en av de första som kommenterade på min blogg, vilket jag verkligen uppskattade. Vaxdukshäftet är en ny favorit, startade i somras, och Mini skriver väldigt bra och roligt. Två riktigt bra bloggar med andra ord, vilket gör det extra kul.

Då ska vi se. Nu ska jag nominera sju bloggar och jag får inte välja dem som nominerat mig. Att bara välja sju blir svårt, det finns så många bra, men jag väljer några som jag, av någon anledning, gillar lite extra.

Textum , textrum – Jag upptäckte Tereses blogg för några månader sedan och den är så fin, smart och välskriven. Det är bra med pretention och ambition!

We tell ourselves stories in order to live – Om jag fick förvandla Illusionernas blogg till någon annan blogg, så skulle jag välja WTOSIOTL. När jag började att bokblogga, så var Kajsas blogg en stark inspirationskälla. Nu fick till slut min blogg en tja, lite annan riktning skulle man väl kunna säga, men Kajsa fortsätter vara en inspiration!

Bagarmossen Berlin – Mads blogg är världsbäst! Hon är en kär kollega och vän, alltid på glatt och kul humör, precis som hennes blogg. Hon gav mig dessutom en award i vintras, när jag tyvärr gått i ide och inte såg det på flera månader. Sicken trist typ man är ibland. Tack i efterskott, Mads!

Pocketpocketpocket – Mårten kändes genast som en kindred spirit inom bloggosfären. Han skriver jättebra och intelligent om böcker och ibland om musik och jag inbillar mig att vi skulle komma väl överens om vi träffades IRL.

Ord och inga visor – Ooiv (i folkmun) har redan fått ett gäng nomineringar, men fasen, det är en blogg värd att uppmärksammas! Jessica krånglar aldrig till det, utan skriver rakt, tillgängligt och ja, bra.

Stringhyllan – Började blogga i augusti och slutade även att blogga i augusti? Bloggens inläggsstatistik för september är till och med värre än min. Hoppas att denna nominering skakar liv i Stringhyllan, för den har potential.

Kafka på jobbet – Den enda blogg som jag faktiskt haft en liten beef med, tro det eller ej (nix, ingen länk till det spektaklet), men fasen, måste erkänna att Åsas blogg är guld.

Nu till den verkligt smärtsamma biten. Sju okända faktauppgifter om mig.

1. När jag gick i gymnasiet var jag redaktör för ett e-zine om superhjältar. Jag tyckte det skulle heta We could be heroes (som Bowie-låten (inte) heter), men jag bossades runt med av en ohängd fjortonårig ansvarig utgivare (som också skötte tekniken och därmed satt på makten) som jag aldrig träffade IRL och som föredrog namnet SuperheroFanzine (ugh…). Vi nämndes i svenska Spindelmannen och hade faktiskt en hel del läsare.

2. En välkänd amerikansk vampyrförfattare avskyr mig efter att jag läckt planer om hans kommande serietidningsutgivning till en amerikansk blogg med serietidningsrykten. Han berättade det för mig på en författarträff, nämnde inte att det var hemligt (möjligtvis underförstått) och hm, jag var lite berusad när jag kom hem senare på kvällen. Jag känner hans svenska utgivare och tydligen hade han fått ett telefonsamtal från Marvel Comics, som heligt förbannade bad honom att hålla klaffen i fortsättningen. Pinsamt för alla inblandade, men vad kan jag säga? Fanboy in i själen!

3. Jag har blivit rånad med kniv en gång, när jag jobbade i videobutik. Det var inte särskilt läskigt, utan jag var i stället rätt nöjd i flera dagar efteråt, då jag inte gett rånaren alla pengar. Jag sparade nämligen tjugolapparna. Var kaxig ända fram tills någon drygt frågade varför jag inte sparat typ en av femhundralapparna i stället…

4. Efter de två historierna som framställer mig som en galning, kommer denna historia där jag är en hjälte. Jag har nämligen stoppat ett rån en gång också. En dag ute på universitetet så blev en typisk akademiker-mes i fyrtioårsåldern nedputtad i gegga och örfilad av en stor tjock fyllegubbe som ville ta hans plånbok och det var bara jag och en gammal tant där, så jag var tvungen att springa fram och stoppa det hela. Akademikern sprang därifrån när han fick chansen och lämnade mig ensam med fyllbulten. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, han och jag, så jag gjorde mig så stor som möjligt och sade till han att dra, varpå han lullade iväg.

5. Men gud, jag dör. Det här blir längsta inlägget någonsin. Okej, femte grejen ni inte visste: Jag har alltid haft fler tjejkompisar än killkompisar. Är det intressant? Kanske.

6. Mitt svenska favoritklädmärke är Our Legacy.

7. Hjärtat finns inte längre kvar i detta inlägg, det känner både ni och jag. Nu tar vi oss bara igenom det sista. Jag tycker mycket om att laga mat, men är inte så duktig än. Paradrätten är päronpizza (tack Moa!) och bullar. Jag har ett jäkla humör i köket. I somras när min hollandaisesås skar sig när jag skulle bjuda på middag var jag nära tårarna.

Uppdatering: Fasen, jag glömde ge en shout out till braiga A Fraction of the Web när jag nominerade bloggar, så det får bli en inofficiell nominering såhär i efterhand. Kolla in Magnus blogg. Han skriver personligt och roligt!

Pojkar i krig, del ett: Generation Kill

”Man tror att det är satir. Det är verklighet”. Så löd en tagline jag skrev när jag tipsade om Evan Wrights bok ”Generation Kill” i bokhandeln där jag jobbar och jag är så himla nöjd med formuleringen att den måste vara stulen. Vet ej varifrån. Hursomhelst, Wright är en amerikansk journalist som följde en grupp amerikanska soldaters under de första månaderna av USA:s invasion av Irak. Han kom tillbaka med en rolig och sorglig reportagebok som skildrar krigets orättvisor, fasor och tristess.

Denna nya generation amerikanska soldater skiljer sig från tidigare, i det att de är sällsamt medvetna om att de på löpande band blir lurade, utnyttjade och skickade på idiotiska, onödiga självmordsuppdrag av sina egna befälhavare. Detta är, som Wright uttrycker det, ”den generation som blev medvetna om presidentämbetets betydelse – inte genom ett inspirerande tal vid Berlinmuren utan genom en nationell besatthet av några spermafläckar och en avsugning i Vita huset”. De är cyniska, ofta ironiska, men har ändå en tilltro till varandra och gruppen, samt till krigets förmåga att forma dem till män och herrar över sina egna liv. Det hela är något förbluffande när kriget beskrivs så oerhört onödigt, traumatiserande och långtråkigt. Men som sagt, svaret ligger i deras kärlek till varandra. Det blir extra tydligt i bokens epilog, då det visar sig att flera av de soldater som äntligen fått lämna Irak funderar på att återvända. Inte av ideologiska skäl, utan för att de känner som att de lämnat sina vänner kvar där borta.

Återgivandet av kriget är inget annat än fasansfullt. Civila dödsfall, både från amerikanska kulor och Saddams dödspatruller. Historier som är så bisarrt grymma att de är svåra att ta tills sig. Dessutom är det ofta hisnande inkompetenta befäl som styr den amerikanska armén, som är så nervösa för att göra fel eller bli dödade, att de utsätter både sig själva, sina män och oskyldiga irakier för livsfara.

Boken är ofrånkomligt grabbig ibland, men de flesta soldater som skildras verkar ha en viss distans till Peter Pan-livet de lever. De ger istället intressanta analyser av sin situation, sin psykiska hälsa och USA. Det är en bra bok helt enkelt. Liksom man tror det är satir, men det är verklighet om ni förstår vad jag menar...

Who's Catullus?

Achewood av Chris Onstad är inte en serie för alla. Jag har försökt introducera den för flera vänner, men har främst mötts av oförstående blickar. Jag tycker däremot att den är hysteriskt rolig. Gå till hemsidan, klicka på Archive och börja från början. Om du ogillar att läsa serier på nätet finns två magnifikt snygga samlingar: "The Great Outdoor Fight" och "Worst song, played on ugliest guitar". Finns på de vanliga inköpsplatserna. Ready, set go!

PS. Det här var inte ett inlägg som räknas till min planerade serieromansfokusering. Det här var ett inlägg som behövdes för att komma ur en kort bloggtorka... DS.

Hurra för mig och bara mig!

Nåde den blogg som berättar om en graviditet, ett kommande bröllop eller en nyköpt hund i dag, för den tjugotredje augusti är Illusionernas bloggs ettårsdag och det måste uppmärksammas!

Vadå, är det den tjugofjärde i dag? Ja men se, det får gå ändå. Igår var jag så trött, så trött. Och "måste uppmärksammas" kanske är att ta i, men några rader vore väl passande?

Jag är nöjd med mitt första år som bloggare. Produktiviteten har inte alltid legat i topp, men jag har ju ett liv att leva också för guds skull. Jag startade bloggen för att jag ville göra något. Jag har väldigt begåvade, kreativa vänner som i sina yrken, på högskolor eller på sin fritid utför olika former av konstnärligt arbete . Jag ville också ha något projekt att pilla med och skriva mer ville jag också. Hence: en blogg. Inte den högsta av konstformerna, men ändå något.

Litteratur är en relativt ny passion för mig. Jag uppmuntrades att läsa och läste mycket som barn och tonåring, men jag var aldrig en sådan som begravde mig i klassiker eller tunga vuxenromaner. Jag läste skräck, serier och Liftarens guide till galaxen. Litteraturen med stort L upptäckte jag snarare på universitetet och tja, när jag började jobba i bokaffär... Jag läser böcker i snabb takt, eftersom jag ibland känner att jag har år av läsning att ta igen. Den pressen har dock börjat släppa.

Att börja blogga om just böcker kändes ändå rätt, men kan vara läskigt också. Folk har en sådan ruggig koll och man måste vara hårdhudad för att palla ta emot kommentarer ibland (även om folk nästan bara varit snälla). Samtidigt har just kommentarer från läsare och andra bloggare varit det allra roligaste. Ett stort tack till alla som tagit sig tid! Och ett särskilt tack till min pappa som från dag ett varit min mest trogna läsare och med sina uppmuntrande ord räddat bloggen mer än en gång.

Avslutningsvis, i fortsättningen kommer serier få ett större utrymme på bloggen (hörde jag en kollektiv trött suck?). Det är ändå min första, största kärlek. En annan sak jag kan bjuda på i dag när det ändå är fest: Jag heter Martin.

Tack för att ni läser min blogg.

Butikshumor

Nu ska jag berätta om ett skämt som man hör ungefär hundra gånger om dagen när man jobbar i bokaffär. Det går ut på att man lyfter upp en barnbok, gärna en pekbok, och så ropar man på sin kompis som då vänder sig om, och då säger man: "Här är en bok som passar dig!"

Det är märkligt, men detta skämt går, allvarligt talat, hem varje gång. Jag vet inte varför, men ålder, klass eller intelligenskvot spelar ingen roll, alla skrattar högt och gärna åt det. Alla skrattar: den som drar det, den som utsätts för det och den som hör det. Det är ett toppenskämt. De första nittionio gångerna. Efter det är det fortfarande roligt, bara inte lika roligt.

Men vem är jag att uttala mig om överanvända skämt egentligen? Egentligen?