Butikshumor

Nu ska jag berätta om ett skämt som man hör ungefär hundra gånger om dagen när man jobbar i bokaffär. Det går ut på att man lyfter upp en barnbok, gärna en pekbok, och så ropar man på sin kompis som då vänder sig om, och då säger man: "Här är en bok som passar dig!"

Det är märkligt, men detta skämt går, allvarligt talat, hem varje gång. Jag vet inte varför, men ålder, klass eller intelligenskvot spelar ingen roll, alla skrattar högt och gärna åt det. Alla skrattar: den som drar det, den som utsätts för det och den som hör det. Det är ett toppenskämt. De första nittionio gångerna. Efter det är det fortfarande roligt, bara inte lika roligt.

Men vem är jag att uttala mig om överanvända skämt egentligen? Egentligen?

Litteratur - ett opium för folket?

Jag hade en polis i bokhandeln igår. En tvättäkta snut med snutpistol, snutmössa och snutmustasch. Han var dock ganska gammal, en gubbsnut. Han gjorde mig nervös av någon anledning, då han pratade ganska hetsigt, var beväpnad och ville diskutera amerikanska crimeböcker, som Lee Child och Clive Cussler och dom kan jag inte så mycket om tyvärr. Så jag hummande och mmmade mycket. Gav ett litet märkligt intryck skulle jag tro. Han pekade också på Conn Igguldens historiska romaner om Julius Ceasar och sade att han hade läst dem. Jag hummade lite och mumlade fram att ja, de ska ju vara väldigt bra och sedan ville jag säga att folk har sagt att de är beroendeframkallande, men jag var för nervös och fick inte fram ordet. Istället sade jag:

- De där böckerna är som knark – man vill bara ha mer!

Polisen stirrade på mig. Länge. Ingående. Han studerade mig skulle man kunna säga. Jag hummade och mmmade lite till. Backade långsamt bakåt. Samtal över.