Var det liksom meningen?

De senaste veckorna har jag haft annat att göra än att sitta med näsan i en bra bok (har suttit med näsan i kurslitteratur), men i lördags hade jag inte mycket till val. Jag hade köpt en ny taklampa, som det stack ut tre små kablar ur. Jag hittade rätt plats åt två av dem i taket, sedan tänkte jag 'vad är det värsta som kan hända', gjorde en knut på den tredje kabeln och kopplade in lampan. Varpå strömmen gick i lägenheten. Naturligtvis. Inget jag gjorde fick igång strömmen igen, utan jag var tvungen att ringa jouren som lovade att komma någon gång under lördagskvällen, men att det kunde dröja ett tag. Jag fick gott vänta. Utan tv, internet eller musik, utan att kunna lämna lägenheten vände jag mig till vännen som aldrig sviker, mannen man kan lita på: August Strindberg...

I det svaga ljuset från fyra värmeljus läste jag så Strindbergs Inferno och mer passande läsning kunde jag väl inte ha hittat. I Inferno lider författaren av förföljelsemani och ångest, ser tecken i det vardagliga, ansikten i skuggor och känner varsel för ondska överallt. Fascinerande läsning och som den lilla räddhare i mörkret som jag var kunde jag känna igen mig i Strindbergs oro. Vem är det som kurar i hörnet? Jaha, en fåtölj. Vad var det där knakade? Jaha, jag tuggade på ett chips? Vad är det för märklig känsla jag har i kroppen, försöker grannarna tortera mig? Jaha, jag är törstig. Så där höll det på.

Allra värst var det när jag började märka alla bokens blinkningar till Dantes Den gudomliga komedin. Kapiteltitlar som Helvetet och Beatrice, Vergilius nämns har jag för mig, Strindberg skriver att han nu stod bortom sin levnadsbanas mitt, och så vidare. Inget märkligt säger ni, men då säger jag: vilken bok tror ni jag hade köpt för en tjuga på Myrorna dagen före? Slump säger ni, föraning säger jag och Strindberg.


Vad låg då bakom de Övre Makternas beslut att jag skulle spendera kvällen med Inferno? Ska jag ta vid efter Den Store Författaren och försöka tillverka guld? Ska jag ta nästa plan till Paris, där stora delar av boken utspelar sig och några vänner just för tillfället (slump?) bor ? Eller ville de bara att jag skulle få fingret ur och läsa mer Strindberg inför mitt kommande yrkesliv? Fabian Göranssons serieversion av Inferno, som jag f. ö. fick i födelsedagspresent av vännen som nu är i Paris (slump?), står fortfarande oläst i hyllan, kanske tyckte gudarna att jag var en lat och otacksam jävel? Vi får se, jag fortsätter leta tecken...

Strindbergbrev på CD

I dag när jag tog itu med en disk av storlek mastodont lyssnade jag på ”Dagens Strindbergbrev – ett urval”, en CD-utgåva från ja, år 2000 ungefär (utgivningsår ej utsatt). Under Strindbergs 150-års jubileum 1999 sände P1 varje dag en uppläsning av ett av Strindbergs brev, varje dag ett brev daterat sändningsdatumet. På CD:n samlas de trettiosex mest spännande breven i kronologisk ordning, så det bildar som en sorts kortfattad Strindberghistoria. Det börjar med en nioårig August som skickar brev till föräldrarna från Årdala klockargård i Sörmland, där han och brorsan spenderar sommaren, och slutar med en dödssjuk Strindberg, sextiotre år och bosatt i Blå Tornet, som med kort telegram tackar för gratulationer på födelsedagen från den svenska arbetarrörelsen.

Han var ju en jäkel till att skriva brev, så det är under hela lyssningen inte bara intressant, utan ofta väldigt roligt. Strindberg prickar mästerligt in poäng, både högt och lågt, och är inte rädd att slå under bältet ibland, men lyckas alltid följa upp med sakargument (av varierande relevans). Att via brev bli avhyvlad av Strindberg är ett få (relativt sätt) förunnat nöje.

Breven ger dock prov på flera sidor av den mångsidige författaren, såsom hans romantiska sida, som i de rara breven till Harriet Bosse och Siri von Essen (från äktenskapets början…), hans blödande hjärta, som i breven till döttrarna, såväl som både hans muntra galenskap och bistra livssyn i korrespondensen med kollegor och vänner. Han kan dessutom vara en riktig fåntratt ibland, som i brevet till von Heidenstam, där han anstränger sig till sitt yttersta för att verka manlig och ball, efter att ha blivit kallad kinkig av författarkollegan. Fascinerande.

Jag är för övrigt förtjust i produktionen. Uppläsaren byts ut fyra gånger, så vi får Strindberg tolkad olika som barn, ungdom, vuxen och gammal. Bäst är Reine Brynolfsson som Strindberg i sin prime, men även gamle Strindberg tolkad av Alf Nilsson gör ett jättebra jobb. Lite rörande att höra hur hans röst bryts ned mer ju längre slutet han kommer, efter att ha hört honom som pigg nioåring för mindre än två timmar sedan. Vi får även en kort kommentar innan varje brev som sätter allt i sitt sammanhang.

Strindbergsällskapet har gett ut över tjugo volymer av brevsamlingar, så denna samling skrapar bara på ytan. Vilket bara är kul, för jag fick ordentligt blodad tand (ett otäckt uttryck f.ö., hatar blodsmak i munnen) och som introduktion verkar den utmärkt.