I dag när jag tog itu med en disk av storlek mastodont lyssnade jag på ”Dagens Strindbergbrev – ett urval”, en CD-utgåva från ja, år 2000 ungefär (utgivningsår ej utsatt). Under Strindbergs 150-års jubileum 1999 sände P1 varje dag en uppläsning av ett av Strindbergs brev, varje dag ett brev daterat sändningsdatumet. På CD:n samlas de trettiosex mest spännande breven i kronologisk ordning, så det bildar som en sorts kortfattad Strindberghistoria. Det börjar med en nioårig August som skickar brev till föräldrarna från Årdala klockargård i Sörmland, där han och brorsan spenderar sommaren, och slutar med en dödssjuk Strindberg, sextiotre år och bosatt i Blå Tornet, som med kort telegram tackar för gratulationer på födelsedagen från den svenska arbetarrörelsen.
Han var ju en jäkel till att skriva brev, så det är under hela lyssningen inte bara intressant, utan ofta väldigt roligt. Strindberg prickar mästerligt in poäng, både högt och lågt, och är inte rädd att slå under bältet ibland, men lyckas alltid följa upp med sakargument (av varierande relevans). Att via brev bli avhyvlad av Strindberg är ett få (relativt sätt) förunnat nöje.
Breven ger dock prov på flera sidor av den mångsidige författaren, såsom hans romantiska sida, som i de rara breven till Harriet Bosse och Siri von Essen (från äktenskapets början…), hans blödande hjärta, som i breven till döttrarna, såväl som både hans muntra galenskap och bistra livssyn i korrespondensen med kollegor och vänner. Han kan dessutom vara en riktig fåntratt ibland, som i brevet till von Heidenstam, där han anstränger sig till sitt yttersta för att verka manlig och ball, efter att ha blivit kallad kinkig av författarkollegan. Fascinerande.
Jag är för övrigt förtjust i produktionen. Uppläsaren byts ut fyra gånger, så vi får Strindberg tolkad olika som barn, ungdom, vuxen och gammal. Bäst är Reine Brynolfsson som Strindberg i sin prime, men även gamle Strindberg tolkad av Alf Nilsson gör ett jättebra jobb. Lite rörande att höra hur hans röst bryts ned mer ju längre slutet han kommer, efter att ha hört honom som pigg nioåring för mindre än två timmar sedan. Vi får även en kort kommentar innan varje brev som sätter allt i sitt sammanhang.
Strindbergsällskapet har gett ut över tjugo volymer av brevsamlingar, så denna samling skrapar bara på ytan. Vilket bara är kul, för jag fick ordentligt blodad tand (ett otäckt uttryck f.ö., hatar blodsmak i munnen) och som introduktion verkar den utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar